Ytterligare en tung dag.

Idag var en ganska tung dag. Regn och rusk. Både utanför och inuti. Jag flyttar in på en kvinnojour imorrn. För att få andas ut och känna mig trygg. Det händer så mycket konstiga saker här och jag behöver få vila. Jag hoppas det går. Jag har tänkt mycket på XX. Saknar inte alls som jag gjorde igår. Tänker på saker han kunde säga, saker han gjorde.

Om jag blev ledsen för orden han sa så kunde jag inte ta kritik. Han sa så. Han var tvungen att vara elak för att det skulle gå in i min korkade, tröga skalle. Det var så han sa. Jag trodde på honom tillslut. Mina vänner påminner mig ofta om hur jag brukade vara. Glad, stark och ganska busig. Glimten i ögat, säger dom. Jag har ingen glimt just nu. Men dom säger att den kommer tillbaka. Det vet dom. Jag hoppas det. Jag hoppas att jag snart skrattar med hela hjärtat.

Mina vänner är underbara! Dom gråter för mig. Det gör ont i dom när jag lider. Och dom skrattar när jag skrattar. Dom ger mig tid och rum. Dom ger mig stöd och förståelse. Dom är dom bästa vänner man kan ha!

Jag saknar mina barn. Pratar med dom i telefon så ofta jag kan. Min äldsta ringer mest. Lillasyster tycker det är rätt trist med telefon. Men hon ringer när hon verkligen saknar sin mamma. Då skär det i mitt hjärta. När hon snyftar i luren. Dom börjar bli så stora. Efter sina polisförhör frågade jag om det hade gått bra. Dom var ju så nervösa först. - "Äh! Det var ju sk*tenkelt!!" sa den äldsta och såg minst sagt mallig ut. Sen tyckte dom ju att vi var så bundis med konstaplarna att vi minsann skulle ringa dom så fort vi såg en cykel som låg slängd på backen, eller om nån sagt nåt dumt till lillasyster. Tur att dom har sånt förtroende för polisen. Dom hade dock svårt att förstå varför vi inte kunde ringa och berätta att just den DÄR farbrorn inte tog upp efter sin hund! - "Men mamma, dom SA ju att vi skulle ringa om det va' nåt ju!"

Det är tur att jag har dom. Mina små änglar.

Det kanske är bra att åka bort och bo nån annanstans ett tag. Få lite lugn och ro. Slippa vara rädd. Kunna prata med nån om det behövs eller bara stänga in sig i sitt rum om man vill vara ifred. Ja, det blir säkert bra. Men det känns konstigt. Jättekonstigt. Overkligt! Jag som levde ett rätt drägligt liv förut. Ensam med mina barn. Hade ett jobb som jag älskade och var bra på. Vi hade det bra, jag och mina barn. Tills allt började.

Jag försöker vänja mig vid tanken på en till rättegång. Önskar så att jag slapp. Jag ryser vid blotta tanken på att möta honom igen. Vill bara bli lämnad ifred! Få en chans att läka. Bli hel. Fri! Jag bar på så mycket smärta när vi levde ihop. Gick undan och grät varje dag. Han brukade säga att jag var som en "j*la zombie". Seg och trög. Som om jag levde i nån "j*la bubbla"!

Det är lustigt. Det är precis vad min handläggare sa. Att jag levt i en bubbla. Vad XX inte förstod var att det var pga honom som jag bildat min lilla bubbla. Jag hade byggt den runt mig själv för att känna nån slags trygghet. Ett tappert försök. Fungerade inte så bra. Men jag levde därinne. I min bubbla mådde jag bättre. Där var jag lycklig. Därinne visste jag att allt skulle bli bra. Jag visste att jag var älskad. Vi var bara inne i en svacka, enligt min bubbla. Min bubbla sprack den 25 juli 2007! Med en ordentlig smäll. Jag är fortfarande skadad efter den smällen och rehabiliteringen kommer ta ett tag. Jag saknar min bubbla ibland. Den var rätt bra. Men egentligen behöver jag inte fly in i den längre. Den var bra att ha då. När jag behövde nånstans att dra mig undan. Där allt fick vara som jag önskade. Nu behövs den inte längre.

Det är otäckt att stå på egna ben. Utan bubbla. Nu är det bara jag som bestämmer. Jag bestämmer allt själv. Men det är otäckt. Märkligt att det bli så. Han bestämde ju precis allt. Vilken musik vi skulle lyssna på, vilka filmer vi skulle se. Allt bestämde han. Och nu när det bara är jag så vet jag knappt hur man gör. Vill fråga nån om råd. Är osäker på om jag klarar nåt alls. Ibland vill jag ha min bubbla. Den var så mysig. Nog lite fluffig. Sådär tjejigt fluffig. Säkert rosa också. Ja, en fluffig, rosa, jättebubbla. Som doftade hubbabubba. Det var MIN bubbla!

Jag ska klara mig utan bubbla. Mitt LIV ska bli min bubbla. Inte så väldigt rosa och fluffigt då. Men mitt.

Ja, mitt liv ska bli mitt!