lördag 20 oktober 2007

Så mycket för en stark dag...

Fick i allafall vara stark ett litet tag. Men idag kom ett bakslag. Saknaden kom tillbaka! Varför??
Det är så förvirrande. "Det är helt normalt." Så varför känner jag mig så onormal då?
Jag KAN ju se vad han gjort. Vad han sagt. Men det går inte att hata. Inte idag. Trots mardrömmarna varje natt så vaknar jag med en saknad. Efter honom.

"Men du är mänsklig. Du kan känna empati och du har förmågan att älska!"

Men hur långt kom jag på det då? Ett totalkrossat hjärta. En söndertrampad dröm. En sönderslagen själ och en rejäl dos fysiska blåmärken.

Man kan bli arg på den man älskar. Man kan tycka att den man älskar är den största drummeln som går i ett par skor. En del lever en livstid tillsammans. En del bara ett tag. Men de flesta önskar inte livet ur den de älskar. De flesta hotar inte att slå ihjäl den de älskar. Den man lovat sin trohet och kärlek till vill man inte skada. Men det ville han. Han önskar livet ur mig. Han hotade att slå ihjäl mig. Fler än en gång trodde jag att mitt liv var påväg att slut. Det svartnades framför mina ögon.

En del av mig är glad att vara fri. En del av mig saknar. Det är tomt nu. Ensamt.

"Du måste ut och träffa folk. Du kan inte må dåligt längre. Du måste ryckas upp. Tänk inte ens på honom. Han är ett sjukt j*la svin. Han är en psykopat. Du måste...!

Jag måste tydligen väldigt mycket. Alla dessa frågor. Jag orkar inte.

"Hur mår du? Men..är du TRÖTT?? Har du inte sovit inatt? Nu mår du väl bättre? Va? Har han överklagat?? Varför då?? Hur känns DET då? " osv...

Jag mår SKIT! Ja, jag är SK*T-TRÖTT!! Nä, sover inte överhuvudtaget NÅN natt!! Nä, mår inte ett dugg bättre!! Ja, han har överklagat? Ring häktet och fråga varför!!! Hur det känns? Jorå, jag tänkte fira ikväll!! VAD TROR DU?????

Jag har bett om att få slippa frågorna. Jag orkar inte svara. Jag orkar inte heller höra 25 olika amatör-analyser om hans psyke. Jag är inte ett bollplank. Har heller inte lust att vara ett uppslagsverk! Jag pratar när jag är redo. Jag går ut på krogen när jag är redo. Jag rycker upp mig när jag är redo. Inget kommer att ske under press!

Just idag känner jag saknad och vill få göra det. Vill bli lämnad ifred med mina känslor. Mina tankar. Dom är mina. Mina egna!

Idag saknar jag. Idag känns det tomt. Idag var jag inte så stark.

1 kommentar:

Anonym sa...

Förstår dig så väl, så om du bara visste! Du har ett helvete att ta dig igenom och det tar sin tid. Allt tar sin tid.

Men tro aldrig att det du går igenom inom dig är nåt onormalt, för det är det inte. Man flippar från styrka till svaghet, från ilska till tårar osv.

Så du tjejen... DU ÄR INTE ONORMAL!!!!

Fortsätt kämpa gumman, du ska veta att du är stark nog för att klara det här. Annars hade du inte kommit så här långt.

Önskar dig än en gång LYCKA TILL i din kamp!

Kramisar
Anki