Jag tror min bubbla är tillbaka.

Fast den här gången lever jag utanför bubblan. Jag sitter och tittar på alla människor som går förbi därinne. Dom har normala liv. Dom är lyckliga. Här utanför är det grått och kallt. Men därinne, hos alla andra, är det varmt. Där är det liv. Jag tittar på alla människor som lever. Som vill leva. Där, i den trevliga verkligheten. Min verklighet är inte så trevlig. Jag önskar så att jag fick vara med om livet så som dom upplever det. Vill så hemskt gärna få komma in i bubblan. Men jag vet inte hur man gör. Vet inte hur man tar sig in. Finns ingen jag kan fråga. Ingen som kan hjälpa mig. Jag måste själv hitta dörren. Jag fryser. Är helt ensam härute.

Jag vill inte vara stark längre. Jag orkar inte försöka. Det gör ont. Jag är trött. Hur länge måste jag kämpa? Vem plockar upp mig när jag faller sönder? Vem kan jag luta mig mot när jag inte orkar stå? Mina vänner. Men nu vill jag inte belasta mer. Dom har sina liv. Sina familjer. Jag vill inte längre vara med. Så känner jag idag. Just idag vill jag vända mig om och gå. Gå så långt bort ifrån bubblan som jag kan komma. Inte se mig om. Inte minnas. Ingenting. Vill bara bort. Vill bara glömma.

Jag önskar att jag aldrig hade träffat XX. Han tog sönder den där glada, starka tjejen. Jag saknar henne. Men just idag känns det som att hon inte kommer tillbaka. Han har förstört allt. ALLT!

"Jag undrar om hon skulle vara samma tjej om hon hittar hem. Om hon nånsin kommer kunna le igen. Med hela hjärtat. Jag undrar om hon kommer våga känna tillit igen. Om hon kommer våga älska. Jag undrar om hon kommer tillbaka. Jag tror inte det. Det känns som att hon är död. Idag känns det som att XX dödade henne!"

Det är en helt annan tjej som är här. En liten. En trasig. En rädd och ledsen. Hon står utanför och tittar in. Står här i kylan och vet inte hur hon ska ta sig härifrån. Hon gråter. Idag gråter hon lite extra. För just idag förstod hon att hon står utanför bubblan.

Måste hitta vägen in. Måste hitta hem.