Allt är annorlunda!

Det gick så fort! På kort tid förvandlades allt till en mardröm. Ibland har jag nästan önskat att jag gått tillbaka. Inte för att jag vill leva med honom, utan för att mina krafter börjar ta slut. Rädslan. Den äter upp mig inifrån. Nu kan jag inte ens bo kvar hemma. Vad hände? NÄR hände det? Allt är så overkligt. Min verklighet är overklig!

Mina barn lider. Deras mamma är trasig. Jag försöker att inte klandra mig själv, men det är svårt. Jag ska träffa dom imorrn, mina små. Jag saknar dom. Sist jag träffade dom satt min yngsta och tittade på mig länge, la en liten hand på mitt ben, lutade sitt lilla huvud åt sidan och frågade: - "Mamma. Känner du dig ledsen för att XX inte bor här längre?" Dom är så kloka, barn. Dom läser av varenda liten millimeter av ens ansikte. Varje signal. Dom vet.

Jag vill inte att dom ska lida. Att DOM ska träffa en XX. Att dom ska behöva gå igenom samma h*lvete som jag gör just nu. Det vill jag inte! Men hur gör man? Vad säger man? Det går ju inte att förutse. Storasyster tycker visserligen att killar är rätt larviga varelser. Men lillasyster har varit karltokig sen hon föddes! När hon var fem sa hon till mig: - " Mamma! När jag blir stor ska jag ha jättebombertuttar och MASSOR me' karlar!!" - " Men GUD va löjligt!", sa storasyster, då sju år. Jag skrattade så tårarna rann.

Ja, det är väl nåt visst med karlar. När dom inte kliar sig på förargelseväckande sätt och ger ifrån sig enstaviga läten. I mitt liv ska det så småningom kanske finnas en man. En snäll en. Han FÅR klia sig om det känns viktigt. Han kan göra märkliga kroppsljud om han behöver. Men bara han är snäll! Jag tänker inte bli bitter på män! XX var EN av miljarder män på denna jord. Nog ska det väl finnas NÅN därute som förstår att jag inte är så dum. Då, när jag är redo. När jag har läkt. Nu vill jag bara bli hel.

"Varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Var jag så hemsk som XX sa?"

Nä! Jag VET att jag gjorde ALLT för att det skulle fungera. Jag slog inte honom. Jag försökte inte trycka ner. Jag var snäll. Och omtänksam. Allt det som jag önskade att han skulle visa MIG. Jag fick det ibland. Ibland var allt så bra. Men bara tills det inte var det längre. Då var det väldigt dåligt! - "F*N va du gnäller hela tiden!! Vi har väl ett normalt j*la förhållande??" Jag visste redan när han sa så att han hade fel. Han hade jättefel! Men jag vågade inte säga nåt. Jag visste att det inte var normalt att bråka som vi gjorde. Det var inte normalt att slå den man älskar. Det var inte normalt att trycka ner den man lever med. Inget var normalt! Men jag vågade inte säga nåt. Han hade alltid rätt. Han visste alltid bäst. Tills jag fick nog. Då vågade jag!

Jag lämnade honom! Jag flydde! Trots att jag älskade honom så att det värkte i hela mig, så vågade jag! Jag behöver inte honom. Jag klarar mig alldeles utmärkt på egen hand. Han fick mig att tro att jag inte skulle klara mig. Att jag skulle dö utan honom i mitt liv. Men än så länge lever jag. Det är ju trevligt!

"Men..om han hade så fel om det. Då kanske han även hade fel om det andra. Jag kanske inte ÄR så värdelös. Jag kanske är ganska smart ändå. Jag har ju klarat av att vara ensamstående mamma i flera år. Pluggat heltid, och sen jobbat heltid. Jag kanske inte är så tokig ändå.!"

Jag har vänner och familj som stöttar mig, som älskar mig. Jag klarar mig! Jag ger mig inte!

Den som vill är välkommen att möta mig i ringen för att försöka bevisa motsatsen. Men var beredd på en sjuh*lvetes fight! Den här tjejen låter sig inte besegras i första taget!!

Allt ÄR annorlunda. Nu. Men snart blir det som vanligt igen!