Rättegång!

Rättegången närmar sig. Förhören avbyter varann. Vid de senare förhören kom det fram att han även varit dum mot mina barn. I all kalabalik hade jag inte ens TÄNKT på det... vad är jag för en mamma? Min snälla polishandläggare sa att det var helt normalt att sånt kom fram efter hand, att dom var vana vid det. När väl fördämningen släpper så finns det inget stopp. Minnen började komma tillbaka och det gjorde fruktansvärt ont!

Polisen var verkligen engagerad. Dom trodde på mig! Jag trodde ju knappt på mig själv. Jag hade bara läst om sånt här, inte upplevt det..inte jag! Men det hade jag tydligen. Det gjorde ont. Jag skämdes!

Min snälla utredare, den där unga moderna som sa så bra saker, ringde en dag till mig.
- "Jag har pratat med NN här på RVC (Relations Vålds Centrum). Minns du att vi pratade lite
om det?"
- "Ja, ja just det."
- "Jag gav henne ditt nummer så hon kommer kontakta dig. Hur låter det?"
- "Det låter jättebra! Tack så jättemycket!"

Jag tror hon ringde redan samma dag. Hon visste inte så mycket detaljer om mitt ärende så hon bad mig berätta. Jag började gråta. Jag bad om ursäkt för det, för hemma hos mig fick jag ju aldrig gråta. Det hade XX talat om för mig. "Du grinar ju tamjef*n hela j*la tiden!" eller "Du e f*n aldrig nöjd!" eller "Ja, det är så j*la synd om dig va?!"
Rösten i andra änden sa att jag inte skulle be om ursäkt för att jag grät.

Jag vet inte hur länge vi pratade men hon var snäll. Jättesnäll. Och mjuk. Hon sa till mig att hon skulle vara med mig hela vägen, nödvändiga möten, rättegång mm. Och så skulle vi ha stödsamtal, bara hon och jag. Det kändes skönt! Hon lyssnade på mig. Hon förstod.

Första gången jag träffade henne var jag lite nervös. Jag visste ju inte vad det skulle innebära. Men hon var så snäll. Jag slappnade av så fort vi hade tagit i hand. Det var skönt att få prata med nån. Nån som förstod. Nån som sa att mina känslor var normala. Jag var alltså normal!

Vi träffades en gång i veckan. Jag såg alltid fram emot våra samtal. Det var ofta nån ny känsla som dykt upp i mig. Som behövde komma ut.

Jag hade även stadig kontakt med min snälla polis. Han ringde och berättade för mig att förundersökningen var klar. "Förundersökning. Vilket stort ord. Sånt läser man ju bara om i tidningar eller hör på tv. Eller i Beck-filmerna förstås. Där gör dom många förundersökningar. Den där Martin Beck verkar också vara en snäll polis. Fast han är ju inte på riktigt förstås".

Åklagaren var tydligen väldigt nöjd med hur förundersökningen såg ut. Det fanns tre vittnesmål. Mina vänner. En hade hört två av de större misshandelstillfällena, kommit ner och sett mina sönderrivna kläder och tröstat mina barn. Hon bodde i lägenheten ovanpå. En hade sett flera blåmärken och rivmärken och tagit hand om mig. Och till sist väninnan jag rymde till den där natten i juli. Alla tre kallades som vittnen. Sen var det ju barnens bägge förhörs-videos. Ja, det skulle bli filmvisning på rättegången också. Då slipper ju barnen närvara. Men jag ville fortfarande inte. HAN skulle ju vara där!

Nu hade vi fått ett datum för rättegången. Mitt målsägandebiträde ringde mig och ville träffas för att gå igenom allt. Förebereda mig lite, som hon sa. Hon var jättebra. Och snäll. Tänk vad mycket snälla människor det finns! Jag satt hos advokaten i flera timmar. Det var tungt. Det var så nära nu.

Samma vecka som rättegången hölls träffade jag min underbara stödperson på RVC tre ggr. Jag var jättenervös! Led fortfarande av sömnbrist och äta var det inte tal om. Vi stämde träff samma morgon som rättegången. Vi skulle gå dit tillsammans. Jag minns inte ett enda ord som hon sa till mig den morgonen. Vi satte oss utanför tingsrätten och jag tog en cigg. Vi satt i solen. Jag minns att jag tittade på några byggjobbare i närheten och önskade SÅ att jag kunde få byta plats med dom. Jag är rätt händig faktiskt! Jag var livrädd att det skulle stanna en fångtransport (eller vad dom nu färdas i) framför oss där vi satt i solen och rökte. Men min stödperson förklarade att dom åker in under tingshuset och går in bakvägen. Jag behöver inte möta honom förrän i rättssalen. Tack gode Gud för det!

Vi gick in. Där inne i en soffa satt mitt målsägandebiträde och väntade på oss. Vi kramades. Hon frågade hur jag mådde och jag skakade bara på huvudet till svar. Sen kom åklagaren. En kvinna. Även hon mjuk och snäll. Tänk! Vi sitter där alla fyra i soffan och plötsligt öppnas en dörr lite längre bort. Ut kommer XX med två häktesvakter och händerna i handfängsel på framsidan av kroppen.

Jag slutade andas.

Fick inte fram ett ljud. Det började susa i öronen och glittra framför ögonen. Kände plötsligt en hand på mitt lår och hörde nån fråga - "Är det han?" Jag bara nickade. Fick fortfarande inte fram ett ljud. Dom gick åt vårt håll och jag började hyperventilera. Mitt hjärta slog så hårt! Sist jag såg honom var han alldeles ursinnig och jagade mig! Han ville slå ihjäl mig! Det var fem veckor tidigare. Dom gick förbi oss där vi satt i soffan. Jag stirrade ner i golvet. Jag såg mig själv sträcka ut armen och nudda honom. I verkligheten gjorde jag det inte. Men så nära var han. När dom hade gått in i rummet intill rättssalen ledde min stödperson och målsägandebiträde ut mig i friska luften. Jag kippade efter luft och bara grät. - " Jag kommer inte klara det här!! Han gick...han gick..han var så nära...det var HAN! Jag klarar det inte!"

Dom lugnade mig. Jag fick ta min tid därute i friska luften. Det var skönt ute. Soligt. Jag skakade, men inte så mycket pga att jag frös. Jag var livrädd!

Efter en stund var det dags att gå in i rättssalen. Men var var min snälla utredare? Vi visste att han kanske inte skulle kunna komma, men jag hoppades.

Jag höll krampaktigt i målsägandebiträdets arm när vi gick in. Satte mig ner. Där satt han. Precis mitt emot mig. Han tittade inte på mig. Jag kunde se att han var arg. Rättegången började med att ordföranden ropade upp de inblandade. Jag satt mest och tittade ner i bordet. Och gned mina händer minns jag.

Det var fem åtalspunkter. Fyra av dom gällde mig och barnen. Under den första åtalspunkten fanns det tre punkter. A, b och c. Det var tre stora misshandelstillfällen. Nu skulle dom gås igenom in i minsta detalj. Först blev jag utfrågad av åklagaren, sen mitt målsägandebiträde och till sist hans advokat. Innan de tre punkterna var avklarade, med hans förhör och vittnenas så var det redan eftermiddag. Jag var helt slut. Jag hade bara gråtit mig igenom alla timmarna. Fått ta paus flera ggr. Börjat hyperventilera. Känt mig svimfärdig. Rättegången började vid 9.30 på förmiddagen och slutade 18.30. Men pläderingen fick dom ta en annan dag. Då stannade jag hemma.

Mina vänners vittnesmål var jättebra. Dom var så nervösa innan men dom var jätteduktiga! Tack mina fina vänner! Jag gick bara hem och grät. Jag fick feber på kvällen. Låg i frossa hela natten. Det enda jag tänkte på var HONOM! Jag saknade honom. Jag VILLE inte, men jag gjorde det. Även det var normalt hade jag fått veta. Ja, jag var ju normal! Men jag grät ändå!

Jag sov inte mycket den natten. Jag låg bara och gick igenom rättegången i huvudet. "Hur kunde han sitta och ljuga så? Hur kunde han påstå att det var JAG som var våldsam? Lilla JAG? Han som väger 20 kg mer än jag, som är 20 cm längre än jag. Hur skulle jag rå på HONOM?" Jag låg bara och önskade att allt skulle vara över. Jag ville inte känna nåt längre. Ingen sorg. Ingen kärlek. Ingen rädsla. Jag ville dö!

Jag började tvivla på mig själv. "Han hade ju faktiskt sagt att det var mitt eget fel. Och jag kunde ju kanske låta lite otrevlig ibland. Ja, jag förstår ju att han blev sårad den där gången och hade jag inte sagt/gjort som jag gjorde så hade han ju inte behövt bli sådär arg. Han hade inte behövt slå. Jag kan ju inte klaga på blåtiror när jag själv provocerat fram dom. Så är det ju!"

Eller?? Min stödpersons ord ekar i huvudet på mig. "VAR ÄR HANS ANSVAR DÅ??"
"Ja, var är HANS ansvar? Är det verkligen mitt ansvar att se till att han inte slår mig? Är det mitt ansvar att se till att han inte kallar mig h*ra, f*tta eller allt annat jag fått höra? Är det mitt ansvar att se till att han inte använder droger? Är det mitt ansvar att se till att han inte trycker ner mig dagligen genom att tala om hur värdelös jag är, att jag aldrig gör nånting rätt osv. Är ansvaret verkligen MITT??

Mitt förnuft har svaret. Men mitt hjärta gör ont. Jag KAN inte vara arg än. Jag KAN inte hata! Jag är bara ledsen. Och fruktansvärt rädd!!!