En "Nu ger jag upp"-dag!

Tillbaka hemma! Ensam. Det fungerade inget bra på kvinnojouren. Av flera anledningar. Har ingenstans att vara där jag känner mig trygg. Min hund får inte vara med mig på jouren. Så nu är jag här igen. Önskar jag bodde åtminstone ett par trappor upp. Då skulle man kanske våga dra upp rullgardinerna nån gång ibland. Nu är dom ständigt nere. Vill inte synas. Vill inte finnas alls just nu! Jag försöker vara stark. Tänka att jag har gjort rätt. Men just idag är det svårt. Just idag är en dag då jag tvivlar. Tvivlar på mig själv.

Jag drömde inatt igen. Om rättegången. Jag vill inte! "Tänk om man kanske kunde få byta med nån. Eller ska man kanske bara fly. Gömma sig. Inte dyka upp. Men det förändrar ju ingenting. Då har han lyckats! Då har han fått mig att ge upp. Jag vill inte vara rädd längre. Jag vill inte vara ensam!"

Jag var och handlade med mina barn igår. Vi skulle köpa lördagsgodis. Det var massa barnfamiljer och kärleksfulla par överallt i affären. "Dom ska nog gå hem och ha lördagsmys. Laga en god middag, titta på en film. Sitta och mysa och skratta tillsammans." Är det så? Är det bara jag som går hem och sitter ensam och rädd? Just nu är jag plågad av tomheten, ensamheten. När vi levde ihop längtade jag efter den. Men nu är jag rädd för att vara ensam. Det är ju så mörkt. Vill inte besvära mina vänner med mer gråt nu. Gråter för mig själv istället.

Idag var en dag när allt bara kändes hopplöst. Jag vet ju att de bättre dagarna dyker upp ibland. Försöker tänka på det. Tycker inte om att vara ledsen. Jag är van att få höra hur gnällig jag är. Att jag grinar hela j*la tiden. Om jag antydde att det berodde på honom blev han jättearg. Det slutade alltid på samma sätt. Och varje gång var det JAG som bad om förlåtelse. Jag bad om förlåtelse för precis allt! "Förlåt för att jag är en sån plåga så att du måste vara elak mot mig! Förlåt för att jag är så korkad som inte fattar vad du säger! Förlåt för att jag älskar dig så mycket att jag inte vill att du ska gå! Förlåt för att du blev tvungen att knuffa, sparka och slå för att jag inte lyssnade. FÖRLÅT!"

Var tog JAG vägen? Den som jag känt så många år. Den som aldrig skulle låta sig bli illa behandlad. Alltid har stått på sig. Jag vet inte vem jag är längre. Tvivlar på mig själv igen. "Eftersom jag inte sa ifrån tidigare, betyder det att jag egentligen förtjänande behandlingen jag fick?" Nä! INGEN förtjänar det! Alla bråkar, alla blir oense. Men alla slåss inte! Alla är inte elaka och varför skulle just JAG fötjäna det?

Jag vill inte ge upp. Jag vill orka. Men var hittar jag kraften då? Får mycket kraft genom mina barn. Det ger mig lite kraft att trösta dom. Att mysa med dom. Att köpa lördagsgodis med dom. Och att skratta med dom. Men den kraften finns bara där en kort stund. Efter att dom åkt är den snart borta! Då är det bara jag igen. Jag och ensamheten.

"Kanske blir det en bättre dag imorgon. Jag hoppas det! Idag var det inte så bra. Det regnade hela dagen. Jag hade huvudvärk av all gråt. Låg mest på soffan. Men imorgon kanske är en sån där dag som är lite roligare." Vissa dagar är ju bättre. Det VET jag ju. Men idag kunde jag bara inte sluta gråta. Jag gråter inte efter honom. Förut ville jag inget hellre än att han skulle se mig. Trösta mig. Hans ord gjorde ont och hans slag gjorde ondare. Då grät jag efter honom. Efter kärlek. Det gör jag inte nu. Jag undrar inte längre hur han mår. Han kan må hur han vill. Det bryr jag mig inte om! Varför skulle jag göra det? Han bryr sig inte om mig! Han sitter inte där och undrar, oroar sig. Han kan sitta där och vara arg. Varsågod! Jag bryr mig bara om mina barn och mig själv. DET är mitt ansvar! Inte han! Han är vuxen och får ta sitt eget ansvar. Han har inte visat mig någon empati. Totalt struntat i att han fullkomligen krossat mig. Min energi är för dyrbar för att läggas på honom.

Nä, det är inte honom jag gråter över. Jag bara gråter. Det är nånting i mig som gör ont. Ett sår som inte vill läka. Och det smärtar nåt fruktansvärt. Det var lättare förut, när jag hade blåmärken och sår. Det är lättare att hantera sån smärta. Den kan man lindra med värktabletter om det är riktigt illa. Man kan dölja blåmärken och låtsas som dom inte finns. Men inte den här smärtan. Den går varken att lindra eller dölja. Inte idag iallafall!

Idag är ensamheten tung. Blåmärkena i min själ gör riktigt ont idag!
Idag är en "Nu ger jag upp"- dag!