Barnen!

Barnen mår efter omständigheterna rätt ok. Men dom kämpar också mot vissa demoner. Min äldsta gråter ibland och är rädd. Hon är orolig att nån ska komma och göra illa mamma! Inte bara XX, utan vem som helst. Hon har förstått att även mammor och pappor är sårbara. Och att inte alla människor är goda. Min yngsta saknar XX. Men det har varit svårt för henne att säga det till mig. Hon har inte riktigt vågat. Tror inte det är ok att sakna honom. Att det är illojalt mot mig. Jag har förklarat att jag också saknar honom ibland. Hon vågar säga det nu. Hon frågar mig ibland: - "Mamma. Sitter XX fortfarande i sin fängelsehåla?" Jag ser framför mig hur XX sitter fastkedjad vid en stenvägg bredvid Pippis pappa. Kanske med en papegoja på axeln. - "Ja, han sitter kvar där." Men jag förklarar att det inte är en fängelsehåla. Att han får riktig mat och inte bara vatten och bröd. Hon blir nöjd sen. Frågar inget mer.

Han kom till mig inatt!
- "Du får inte vara här!!"
- "Håll käften!"

Han kastar sig över mig med sån kraft att jag faller baklänges. Känner hur mitt bakhuvud slår i parketten. Det dunkar i hela huvudet och ett illamående väller över mig. Han tar tag i mitt hår och sliter upp mig. Jag skriker. Jag ber honom sluta. Då släpper han. Men han är inte färdig. Han säger inte mycket men plötsligt får jag en spark i magen. Sjunker ihop på golvet och kippar efter luft. Ställer mig sakta upp och ber honom återigen sluta. Då får jag en knytnäve i ansiktet! Den träffar kindbenet och jag känner hur det pulserar. Tårarna blandas med blod. Jag ber honom låta mig vara. Jag ber honom om förlåtelse. För att jag varit dum. Jag säger att jag älskar honom. Att jag aldrig menat att vara dum. Plötsligt slänger han ner mig på sängen. Lägger hela sin tyngd över mig, placerar en hand över min hals och trycker till. Hårt. Jag får ingen luft. Försöker ta mig loss. Men det är omöjligt. Han är så stark. Och arg. Så fruktansvärt arg! Det börjar svartna för ögonen. Nu kommer jag att dö!

Plötsligt släpper han!

- "Mamma!!"

Min yngsta dotter står en bit ifrån. Hon är blek och underläppen darrar. Hon ser fruktansvärt rädd ut. Jag försöker ta mig upp men är snurrig och måste återhämta andan.

Plötsligt sitter jag i sängen. Ensam. Håller mig för halsen och kippar efter luft. Svetten rinner och mina lakan är sjöblöta! Jag börjar gråta. Det var en mardröm. Den HÄR gången!!

I drygt två månader har jag drömt mardrömmar om honom varje natt. Inga undantag. Jag vill inte gå och lägga mig på kvällen. Jag vet ju att han dyker upp. Jag är rädd. En vacker dag dyker han upp på riktigt. Jag vet det! Jag måste härifrån!

Jag är rädd för att han skickar nån annan. Eftersom han själv inte kan just nu. Han ligger lågt nu i början. Han har ögonen på sig. Men sen!? Jag vet vem han är. Jag vet vad han är kapabel till. Jag visste mycket väl den där natten. Jag visste ju att jag skrev på min egen dödsdom!