Mardrömmen fortsätter

När poliserna hade åkt var jag i ett töcken. Jag låg på sängen hemma hos min väninna och hoppades att allt bara var en mardröm. Snart skulle jag vakna. De första timmarna varvades med gråt och några försök till lite sömn. Kunde inte sova. Jag undrade hur XX hade det. Jag led av så frukstansvärt dåligt samvete, men framförallt av en otrolig rädsla. Jag ville inte åka hem men hade inga kläder med mig till min väninna. Jag hade ju bara rymt! Hon åkte med mig hem till lägenheten för att hämta det jag behövde. Jag grät när jag satte nyckeln i låset. En del av mig hoppades att han skulle vara hemma. Ångerfull och kramig. Men det som mötte våra blickar var bara kaos.

Sönderslagen fönsterruta, saker överallt. Tavlor som låg krossade på golvet. Det låg krossat glas i soffan, på golvet och på fönsterbrädan. Blodiga handavtryck på väggarna och blod i sängen. Jag vände och gick in i köket, satte mig vid spisen och tände en cigg under fläkten. Tårarna kom. Det var på riktigt.

Min väninna började sopa glas och jag plockade snabbt ihop det nödvändigaste. Ville så fort som möjligt bort därifrån.

Jag sov inte i lägenheten på drygt en vecka.

De närmaste dagarna var fyllda av en enorm rädsla. Jag kunde varken äta eller sova. Jag bara grät. Polisen hade lovat att kontakta mig om han skulle släppas. Jag ringde hans pappa och han kom och hämtade hans personliga tillhörigheter.

Efter någon dag fick jag ett telefonsamtal från en kvinnlig polis. Hon ville göra ett kompletterande förhör över telefon. Minns inte hur länge vi pratade. Fyrtio minuter kanske. Hon frågade om jag ville ansöka om besöksförbud och jag sa ja. Jag förklarade dock att jag med all säkerhet visste att han inte skulle bry sig om ett sånt, att han inte brydde sig om lagar och regler överhuvudtaget. Han är sån.

Hon frågade också om jag ville bli informerad om han släpptes, och det ville jag ju. Hon var väldigt snäll den där kvinnan.

Jag orkade inte vara kvar i stan. Ville bara bort. Packade ihop lite saker i bilen och åkte till Öland till en väninna som bor där. Efter ett par dagar på Öland ringde det ett dolt nummer på min mobil. Jag hade vid det här laget förstått att det var polisen som ringde när det var dolt nummer. Jag stängde in mig i sovrummet och svarade.


- "Ja, det är NN!"
- "HejNN, det här är NN från Västerortspolisen. Det är jag som
utreder ditt ärende!"

Det var en varm och trevlig röst i andra änden. Efter att han presenterat sig så frågade han hur jag mådde. Jag sa som det var. Jag mådde verkligen skit! Han förstod det.

Vi pratade en stund och han sa att han ville hålla ett förhör med mig och undrade om vi kunde ta det följande dag, via tfn. Det gick bra, sa jag. Han sa att han gärna ville att ett förhör skulle hållas med mina barn också, eftersom dom faktiskt fått bevittna en del. Jag sa att jag skulle prata med deras pappa. Vi la på.

Jag ringde upp barnens pappa och berättade. Han visste att XX nu hade blivit häktad men hade inte haft någon aning tidigare om vad som pågått...det hade ju ingen.

- "Polisen vill förhöra barnen. Dom är dom enda ögonvittnena."
- "Va? Men...nää...det känns inge bra! Tänk om dom far illa av det."
- "Ja, det vill jag ju såklart inte. Men jag tror att dom kan sånt där..polisen.. det kan ju inte
direkt va som att förhöra en seriemördare...?"

Eller?? Jag såg framför mig hur mina stackars barn satt i ett kalt, grått, ganska mörkt rum med en strålkastare riktade rakt emot ansiktet.

- "Är du SÄKER på det här?? Du VET väl att det är fult att ljuga?? Då
blir farbror polisen inte glad!!"
- "Jag vill träffa min mamma!! *snyft*
- "Det FÅR du inte! Inte förrän du berättat PRECIS som det va'!!"

Nä nu får jag sluta!! Såklart det inte går till SÅ! Man sitter nog inte ens i ett sånt där betongrum!

Jag förstod deras pappas oro. Dom hade redan fått vara med om så mycket. Dom hade sett sin mamma bli slagen, sparkad och nästan strypt. Mina små änglar! Jag grät igen.

Den där trevliga kvinnan som hade förhört mig en gång tidigare ringde senare samma dag. Hon ville att vi skulle komma in till stationen med barnen under eftermiddagen dagen därpå. Jag sa att det var ok, sen var det bara att packa ihop för hemresan till Stockholm.

Bilresan hem var lång och tröttsam, men min väninna åkte med. I Norrköping började det knyta sig i magen på mig, i Södertälje ville jag svimma och i Skärholmen trodde jag på allvar att jag skulle kräkas! Det hade blivit kväll och jag såg inte alls fram emot att komma hem till min egen lägenhet. Tur att jag hade sällskap!

Dagen efter var det dags för förhör. Jag och den snälla polisutredaren hade kommit överens om att ses på stationen innan förhöret med barnen. Vi behövde ju inte längre ta det på telefon nu när jag var tillbaka i stan. Jag satt där i receptionen och väntade. Folk kom och gick. "Jag undrar vad dom gör här? Ska som förhöras kanske? Eller kanske anmäla ett brott?" Tankarna avbröts av att jag hörde mitt namn ropas upp. På insidan av receptionen stod en kille och log.

- "Du kan gå in genom den gröna dörren!"

"Gå in genom den gröna dörren? Vad händer om jag tar den gula istället? What's behind door number two??"

På insidan stod ett skrivbord med en dator på. På andra sidan skrivbordet var det också en dörr och därigenom kom den där leende killen som ropat upp mitt namn.



- "Hej, NN heter jag. Det var vi som pratade i telefon."
- "Hej. NN... *sträckte fram handen*

"Är han verkligen polis? Han ser inte ut som nån polis. Men..hur ser egentligen en polis ut då? Han har schyssta jeans! Modern polis det där. Ganska ung också. Han ser snäll ut. Fast inte lika lång som nallepolisen. Han va' verkligen jättelång! Jag undrar hur...."

- "Varsågod och sitt!" *ler*
- "Ehh...jaha...tack!"

Vi satt och pratade länge. Allt rann ur mig, jag fullkomligen kräktes ord. Till sist lät han bandspelaren bara rulla. När vi var klara sa han åt mig att försöka få i mig lite lunch och att vi ju skulle ses om ett par timmar igen.

Jag kunde som vanligt inte äta. Var nervös för hur barnen skulle ta det. Dom är inte dumma, barn. När jag skulle berätta för mina barn att XX inte längre var en del av våra liv så sa min yngsta dotter, då fem år, -"Sitter han i fängelse nu, mamma?" Dom visste ju hela tiden att man inte fick göra som han gjorde. Mina kloka små flickor! Ni har räddat mig och nu har jag äntligen räddat er!

Jag mötte barnen, deras pappa och hans sambo utanför polisstationen. Tjejerna var lite blyga och nervösa. Vi åkte upp med en hiss och blev visade till ett rum med massa leksaker och böcker. Där satt vi en stund för att bekanta oss med miljön. Sen blev vi visade till det rum där själva förhöret skulle ske. Det var ett mysigt rum. Poliskvinnan visade tjejerna kameran och mikrofonerna i taket. Sen fick dom en och en gå in i rummet bredvid och titta på syrran på tv. Det var populärt! Nu va tjejerna redo. Kisspaus och sen kör vi!

Stora tjejen fick höras först. Hon är 8. Sen blev det den lillas tur och dom såg båda väldigt stolta ut när allt var klart. Dom fick varsin nalle av polisen för att dom varit så duktiga. Sen gick vi på restaurang!

Det hade gått en dryg vecka nu. Jag grät fortfarande lika mycket. Drömde mardrömmar om honom varje natt, det gör jag fortfarande. Jag var rädd. Ständigt. Ingen sömn, ingen mat. Jag såg honom överallt, jag hörde honom, kände hans blickar. Kände till och med hans slag.

En dag blev det bara för mycket! Jag visste att han satt inlåst med restriktioner, men jag såg honom! En bit från mitt hus! Jag var ute med hunden och hela jag frös till is. Det var naturligtvis inte han, men jag kunde inte röra en muskel. Jag stod kvar i tio minuter. Tårarna rann nedför mina kinder och jag kunde inte andas. Jag kände hur mitt hjärta slog så hårt att det gjorde ont. Jag började sakta gå hemåt, men mina ben bara skakade. Jag klarar inte det här!

När jag tillslut lyckats ta mig in satte jag mig vid spisen och tände en cigg. Mina händer skakade. Jag fick fram telefonen och slog utredarens nummer.

- "NN, Västerortpolisen!"
- "Hej, det är NN. Stör jag?"
- "Nä, inte alls men...hur är det?"

Jag bröt ihop fullständigt! Jag bara grät och grät. Jag förklarade för honom att jag inte ville vara med längre. Att jag trodde att jag höll på att bli galen. Att jag såg XX överallt, drömde mardrömmar om honom varje natt. Att han TROTS att han inte kunde komma åt mig fysiskt just nu hade en sån otrolig makt över mig. Polisen var lugn och snäll. Han förstod.

Jag sa att jag ville gå under jorden, inte komma till rättegången, att jag var för rädd. Han sa att han visste att jag skulle greja det!

Vi pratade i en timme. Jag hann nog röka 6 cigaretter under samtalet. Gud, jag måste sluta röka! Det kändes bättre efter vårt samtal. Min snälla polis sa att han skulle försöka vara med på rättegången. Han sa så bra saker! Jag frågade om jag fick adoptera honom. Sen skrattade vi!