Idag kom kallelsen!

Kallelsen till hovrätten. Nu kom verkligheten ikapp än en gång. Snart kommer jag sitta mitt emot honom i en rättssal igen. Få gå igenom allting in i minsta detalj. Bli utfrågad om allt. "Hur gick det till? Hur hamnande du då? Var träffade sparken? Var träffade slaget? Hur länge? Var stod ni? Fick du blåmärken? Gjorde det ont?"

Jag vill inte! Inte en gång till. Alla säger att jag kommer klara det. Det kanske jag kommer. Men jag vill ändå inte! Jag vill inte möta hans kalla, mördande blickar. Jag ryser vid bara tanken.

Igår grät jag för första gången på länge framför en annan människa. Det var min stödperson på RVC. Vi pratade om XX. OM vad han gjort. Mot mig, mot barnen. Hur han har fått mig att må. Fått mig att känna. Då brast det. Då kom den skakade sockerdrickan igång igen. Jag fortsatte gråta när jag kom hem. Såret har gått upp och det blöder. Hela jag känner mig infekterad. Om det ändå fanns antibiotika mot såna infektioner. Mot såna som XX. Han är som en elak bakterie. En parasit. Även när han är borta så sitter biverkningarna i ett bra tag. Det tar ett tag att återhämta sig efter en sån infektion!

Jag träffade mina barn idag igen. Det var mysigt. När vi satt i bilen påväg hem från skolan frågade min äldsta: - "Mamma, när ska du gifta dig?" - "Tjaa...när jag hittar en bra karl!" sa jag. Då sa lillasyster: - "Men mamma, du HAR ju en karl! XX!!" Jag hann inte säga nåt förrän storasyster sa: - "Hörrudu, *lillasysters namn*! HAN är faktiskt ingen karl!!!" Jag kunde inte låta bli att småle..sen bytte vi samtalsämne.

Jag har svårt att koncentrera mig på saker. Jag tänker bara på den kommande rättegången. Den skrämmer mig. Jättemycket! Jag vet ju att jag har gjort det förut. Men hoppades så att jag skulle slippa gå igenom det igen. Jag har ju redan berättat! Varför måste jag utsättas för det där igen? Får ont i magen redan nu. Ändå är det några veckor kvar.

Jag är så trött. Vill så gärna vila men får ingen ro. Hela tiden rädd men jag vägrar låta rädslan ta över! Jag känner press på mig. Vet inte varför. En del har krav på mig. Krav att jag ska finnas där. Att jag ska ställa upp. Dom sliter och drar i mig från olika håll. Men jag orkar inte. Mina krafter är slut. Min reservgenerator har gått igång. Min kropp värker av sömnbrist. Alla dessa mardrömmar. Dom dyker inte bara upp när jag sover. Jag kan sitta framför tv:n och helt plötlsigt får jag ett slag i ansiktet, en spark i magen. Jag hinner inte sova mer än ett par timmar innan jag vaknar av andnöd. Tror att jag ska dö. Jag är så utmattad att jag mest bara ligger vissa dagar. Vill inte ha det så. Jag som brukade vara så pigg och aktiv. Det blir kanske bättre snart. Jag tänker inte ge upp! Men jag måste få vila snart.

Idag ringde det på dörren. Jag blev alldeles kall. Det ringde många gånger men när jag tittade i titthålet så var det ingen där. Jag öppnade försiktigt dörren och utanför stod en blombukett! En av mina underbara vänner hade skickat blombud till mig. Till MIG! "Till en otroligt underbar människa, mamma & vän som kommer finna sin styrka igen!" hade hon skrivit på kortet. Jag blev varm ända in i själen! TACK!

Vad skulle jag göra utan Er i mitt liv. Ni delar med Er av den kraft Ni själva har, bara för att jag ska orka! Hur ska jag någonsin kunna visa min tacksamhet? Tack för allt! All kärlek. Allt stöd.

Jag försöker förbereda mig inför nästa rättegång. Jag vet ju vad det innebär nu. Skillanden den här gången är att jag KAN vara förberedd på ett annat sätt. Det är bara den dagen, sen är det över. Sen kan jag lämna det bakom mig och gå vidare. Bli fri från infektionen. Jag SKA klara det. Förbereder mig på att salen kommer vara full av hans vänner. Då fyller jag den med mina. "-Brudens eller brudgummens sida?"

Jag måste bara klara mig fram till rättegången. Sen är det klart. Sen är jag fri.
J*la kallelse! Den ligger där och påminner mig. Jag visste att den skulle komma. Det visste jag ju. Men var den tvungen att komma just idag?