"Inatt jag drömde..."

...något som jag drömmer om ofta. Den där natten i vintras. Den där natten när mina barn vaknade av tumultet. Av att mamma skrek och grät. Stolar välte. Kläder revs sönder. Den natten glömmer jag aldrig! Han var arg.

Det krävdes aldrig mycket för att han skulle tända till. Det räckte med att dammsugaren stod i vägen. Eller att jag glömt att tvätta hans jeans. En gång blev han till och med arg för att duschkranen var vriden för långt åt det ena hållet. Han kunde alltså inte hitta "rätt" temperatur..(?). Den gången blev han skitarg! Stänkte vatten på mig och förnedrade mig. Sa att jag aldrig tänkte mig för. Att jag bara klantade mig. Jag var en idiot. Jag skulle bara hålla käften och göra som jag blev tillsagd! Han var arg hela den dagen. Vi skulle åka nånstans, jag minns inte vart, och jag körde. Plötsligt sliter han tag i handbromsen, böjer sig över mig och kastar upp förardörren. - "Ut ur bilen, din j*la idiot!" skrek han. Detta bara pga att jag lugnt bett honom sluta vara så otrevlig. Han försökte kasta ut mig på gatan. Han var så jättearg!

Jag trodde alltid att det VAR mitt fel. Han fick mig att tro det. Han fick det alltid att låta så vettigt på nåt sätt. Det var ju därför jag skyddade honom. Jag bad alltid om ursäkt. Även efter slagen och sparkarna. Även när jag var så blåslagen så att klädernas beröring gjorde ont. Till och med då bad jag om ursäkt. Min största skräck var att han skulle lämna mig. Att jag skulle klanta mig så mycket att han tröttnade på mig. Jag var så fruktansvärt rädd att inte duga i hans ögon. Han lyckades alltid hota med att han skulle sticka, att han inte ville ha mig längre. För han visste. Han visste så väl att det tog. En gång lyckades han inte. Den där natten i juli.

- "Om du inte kommer hem nu så kommer du aldrig att se mig igen!!"

Han lyckades inte den gången! Jag hade fått nog! Jag hade aldrig trotsat honom. Alltid låtit honom vinna. Men inte den gången. Tidigare hade jag varit så övertygad om att jag inte var NÅGONTING utan honom. Jag behövde honom, trodde jag. Jag var helt värdelös utan honom! Nu vet jag bättre. Det var nog tvärtom! HAN behövde mig! Han hade kunnat få mig. Han hade kunnat få HELA mig. Men han valde att slå. Förnedra. Kränka. HAN valde det. Inte jag!

Mina barn har berättat för mig att dom, flera ggr när vi bråkat hemma, suttit och gråtit tysta i sina sängar. Det gör så fruktansvärt ont att tänka på. Den där natten i vintras var ett sånt tillfälle. Han slängde ner mig på golvet. Han skrek åt mig att jag var en j*la idiot. Han kastade in mig i väggar och dörrar. Lade hela sin tyngd över mig. Jag kämpade för att komma loss och då slet han sönder min tröja och bh och bet mig. Hårt, på bröstet. Jag skrek och grät. Han placerade en hand över min hals och tryckte till. Hårt. Stirrade på mig med hat i blicken. Jag glömmer aldrig de ögonen. Jag trodde att jag skulle dö. Fick ingen luft och blev oerhört rädd. Kunde inte ta mig loss. Ju mer jag kämpade, desto hårdare tryckte han. Han befallde mig att ligga still. Tårarna rann men jag fick inte fram ett ljud. Han höll ju så hårt. Det började glittra framför mina ögon. Det blev alltmer suddigt. Nu dör jag. Plötsligt släpper han. Jag vet inte varför. Jag ligger kvar och kippar efter luft. Då hör jag dom. Barnen. Han hör dom också. Han börjar skrika och gorma om att det är mitt fel. Jag började ju bråka med HONOM. Han talar om för mig vilken dålig mamma jag är som ställer till en scen när barnen är hemma. Jag drar ihop min sönderrivna tröja och vacklar in i barnens rum. Dom sitter ihopkurade högst upp i våningssängen. Storasyster håller om lillasyster och båda gråter tyst. Då tar XX bilnycklarna och drar. Plötsligt knackar det på dörren. Det var min granne ovanpå. Hon kommer in och frågar vad som pågår. - "Nä..vi bråka bara lite.." säger jag. Men hon vet. Det ser jag på henne. Hon ser ju mina sönderrivna kläder. Mina märken. Hon tröstar mina barn. Innan hon kom ner till oss knackade hon på hos min bästa väninna, som också bodde i samma hus. Hon ringde till mig. Vi pratade en lång stund och jag grät. Hon sa åt mig att försöka sova lite och sen komma upp till henne. Jag lyckades, efter lång tid få barnen att somna igen. Och utmattad somnade jag själv efter en stund. Jag vaknar efter ett par timmar av att XX kommer hem. Befaller mig att gå och lägga mig i barnens rum. När jag inte gör det på en gång sparkar han mig ur sängen. Jag hade redan ont i hela kroppen. Blåslagen och öm. Jag kröp ner hos min yngsta dotter. Han skrek åt mig att hålla käften. - "Sluta snyfta för i h*e!!". Jag somnade efter en stund.

Jag hade polotröja på mig varje dag under en lång period efter den natten. För att dölja handavtrycken på min hals. Jag hade riv- och bitmärken. Var svullen och blå överallt. Men för rädd för att dokumentera. För rädd för att anmäla.

Jag är så glad att jag hittade den styrkan tillslut!