En rätt bra dag...

Idag var jag på RVC. Hade sett fram emot det. Hade mycket som behövde komma ut. Hon stod utanför och väntade på mig idag. Tycker annars inte om att gå ut. Undviker det in i det längsta. Men att gå dit känns så tryggt och bra. Det ligger ju i polishuset så dit vågar sig väl inga bovar.

Har gråtit varenda kväll sen jag träffade henne sist. Men idag log jag. Vi gick in i hennes lilla rum och jag slog mig världsvant ner i den vanliga stolen. Hon bara log. Sa att det syntes på mig att det var en bra dag. Att jag såg pigg och fräsch ut. - "Äh, det är ju smink!" sa jag och flinade.

Jag satte igång och prata...det bara strömmade ut ord. När jag blev tyst, i ca tre sekunder, hann hon säga att jag är bra, att jag är duktig! "Är jag bra??" Hon säger mycket trevliga saker, min stödperson. Och bra saker. HON är bra!

Idag saknar jag inte XX lika mycket. Jag börjar bli arg och besviken. Det är skönt. Men jag är inte tillräckligt arg för att sluta vara rädd. Jag måste byta nummer. Får massa konstiga samtal. Ibland mitt i nätterna. Natten innan rättegången ringde det. Det va bara tyst i andra änden.
- "Hallå?"
- Bara tystnad
- "Hallå??"
- Fortfarande bara tystnad.
- Men HALLÅ för i h*e!!!

Det var aldrig nån som sa nåt. Men personen i fråga satt kvar en stund och la sen på. "Hemligt nummer. Ja, det är klart." Jag sov inte mer den natten.

Jag drar aldrig upp rullgardinerna. Känner mig ständigt iakttagen. Han har ögon och öron överallt. "Åh nej. Hunden måste ut. Munkjacka på. Solbrillor. Låste jag dörren? Bäst att kolla en gång till. Och en till. Tänk om det skulle vara nån i min lägenhet när jag kommer tillbaka!"

När telefonen ringer rycker jag till varje gång. Om jag inte känner igen numret eller om det är hemligt så börjar mitt hjärta slå jättefort och jag börjar må lite illa. En gång ringde min ena dotter. Dom har hemligt nummer. Hon blev väl lite distraherad av disneychannel eller nåt så hon sa inget när jag svarade. - " Vem i h*e är det??" röt jag. - "Men mamma! Så kan man väl inte svara?! Är du arg??" Hon lät väldigt förvånad. Det förstår jag. Mina små barn.

Dom har det bra hos sin pappa. Han är bra. Han är jättebra! Inte alls en sån som XX. Hans sambo är också jättebra. Dom är ett stöd båda två. "Hur kunde jag lyckas få en sådär hemsk kille? Jag som har haft rätt vettiga killar i mitt liv. Barnens pappa är ju jättevettig. Han är snäll." En gång när jag träffade min snälla polis, han som handlade mitt ärende, så frågade jag honom om inte han kunde lära mig lite förhörsteknik, inför framtida intervjuer av potentiella partners. Då skrattade han. Jag också. Men tanken finns där. Hur vet man? Hur vågar man? Det syns ju inte på dom. Det är otäckt att tänka.

Idag är en rätt bra dag. Solen skiner. Idag är jag en glad tjej!