Dagen som förändrade mitt liv!

Den 25:e juli 2007!

Vaknar. "god morgon, älskling!" Får bara ett surt grymtande till svar... Åh nej! Inte en SÅN dag!

Han var överj*vlig hela dagen! Jag gjorde inte nånting rätt...som vanligt. Men idag var det annorlunda! Jag var van vid elakheterna men det var nånting med just den här dagen...nånting hängde i luften.

På eftermiddagen deklarerade han att han tänkte sticka hem till en kompis. "Va skönt!" tänkte jag. Jag vågade inte säga nånting rakt ut, skickade ett sms under kvällen och bad honom sova borta...sa att jag skulle städa och behövde vara lite för mig själv. "Inga problem" blev hans svar.
Det blev ingen städning, låg mest och njöt av lugnet. Hann precis somna när telefonen plötsligt ringde. Slängde en blick på klockan. 00.57! Såg på displayen att det var han!! "Hallå?" "Hej! Kan du hämta mig?" "Va?? Nää...vaddå?" "VADDÅ NEJ?? DU HÄMTAR MIG NU!! HÖR DU VAD JAG SÄGER??"

Om det var nånting jag lärt mig var det att veta när klockan var slagen! Ingen ide´att diskutera! Klädde på mig och åkte iväg. Ringde min väninna på vägen. -"Kan jag sova hos dig inatt? Han är full. Jag vill inte vara hemma!" Det var såklart inga problem. Min tanke var att åka och hämta honom, för att minimera hotbilden, och sen ta mig hem till min väninna.

Samtalet under bilfärden hem bestod mest av förolämpningar. Jag va bara tyst. Torkade obemärkt bort mina tårar. Ville inte visa att hans ord tog. Blev ändå bara hånad när jag grät. Jag vill bara bort!

Hemma. Han har klätt av sig och ligger i sängen. Stinker öl! -"Jag behöver lite frisk luft så jag tar en promenad" Hade redan skorna på mig. Tar handväskan från kroken i hallen, kopplar hunden och tar nycklarna i handen. -"Hunden stannar hemma!" befaller han. Men jag lyssnar inte. Jag VET att det kommer nu... Jag VET att jag måste därifrån! Han är arg. Jättearg. Ursinnig!

Jag springer ut genom porten och bort till bilen. Kastar mig in precis när jag upptäcker att han är efter mig. Mitt hjärta slår och jag skakar. Får in nyckeln i låset och startar bilen. Allt tar så lång tid! Ner med handbromsen, i med backen. Han är redan framme vid bilen. Sliter upp passagerardörren och skriker nåt. Jag bara gasar! Koppling, broms, ettan, KÖR!! Han sliter på nytt upp bildörren men jag gasar så däcken tjuter!

Efter ett par minuter börjar jag skaka så att jag knappt kan köra. Jag gråter och får knappt nån luft. Jag har rymt! Kommer fram till parkeringen utanför min väninnas hus. Tar upp mobilen. Lyckas slå hennes nummer efter 6:e försöket. En trygg röst svarar i andra änden men jag kan inte prata. Jag bara gråter. Viskar "hjälp, han kommer döda mig!"

Vi lägger på. Hon är påväg ner. Mina ben skakar och jag vågar inte kliva ur bilen. Sitter med handen på startnyckeln. Mobilen ringer.
- "Hallå?"
- "Du kommer hem NU!"
- "Nä, jag kommer inte hem!"
- "Du kommer hem NU, säger jag!"
- "Jag kommer inte hem!"
- "Om du inte kommer hem så kommer du aldrig att se mig igen!"
- "Jag VILL aldrig se dig igen!!" Blev rädd för mina egna ord.
- " Jag ska slå sönder dej, din j*a f*ta! Jag ska slå sönder hela lägenheten!!"
- "Då ringer jag polisen!"
- " Du ska FAN inte hota mig, din h*ra!"

Jag hör hur saker krossas i bakrunden. Han är helt vansinnig. Jag är så fruktansvärt rädd. Det är så overkligt! Det är en mardröm!

- "Jag ska slå ihjäl dig! Jag ska slå dig sönder och samman! Du kommer ha en ovän för livet!"
-"Jag vill inte prata med dig mer. Jag lägger på nu!"
-"Du lägger INTE på luren!!" Din j*la f*ta!! Jag ska slå sönder varenda pryl du har och sen slår
slår jag ihjäl dig!!"
- "Jag lägger på nu. Hej då!" Klick.

Telefonen börjar ringa igen men jag svarar inte. Stänger av ljudet. Han ringde säkert 60 ggr den natten.

Efter en lång stunds övertalning går jag med på att kliva ur bilen och tar mig, på skakiga ben och med stöd av min väninna, upp till hennes lägenhet. Där ringer hon polisen.

Polisen? Dom ringer man ju vid fara, när man blir rånad eller nåt. Dom tycker nog att jag är löjlig. Det VA kanske inte så farligt. Han ångrar sig nog. Han älskar ju mig! Det säger han ju!

Ett par timmar senare knackar det på dörren. In kommer två poliser. En man och en kvinna. "Usch va läskigt! Det är på riktigt nu! Det finns ingen återvändo!" Dom presenterar sig. Jag sitter på sängen, rödgråten och skakar fortfarande. "Va' stor han va'..den där polisen. Men han ser hemskt snäll ut. Lång. Dom har mycket saker dom där poliserna. Det hänger saker överallt. Tänk om man skulle glömma nåt när man klär på sig alla sina tillbehör."
Mina tankar avbryts av att min väninna ber om ursäkt för de bristande sittplatserna. Men den långa polisen säger: -" Det är ingen fara! Jag sätter mig här i nallestolen!" Han stegar fram mot en liten korgstol i hörnet, lyfter upp en stor gosekanin som hade tjingat platsen, och slår sig ner.

"Gud, han måste va närmare två meter lång! Ska han sitta med den där kaninen i knäet hela tiden?"

Vi börjar prata. Jag bara gråter. Han frågar vad som hänt och jag berättar. När jag är klar säger han: "-Nu ska min kollega gå iväg och prata med din väninna, och du och jag sitter kvar här. Sen tar vi hela historien en gång till, men ännu mer detaljerat. Du får pausa när du vill och du får gråta hur mycket du vill. Jag kommer att anteckna det du säger. Vi tar det i din takt."

"Han ser verkligen snäll ut. Men han är lång. Jättelång. Han har snälla ögon. En lugn röst."

Efter vad som kändes som en evighet hade jag i detalj beskrivit hela dagen, kvällen och natten. Då frågar den jättelånga polisen om det är så att min sambo gjort eller sagt saker förut. Då bubblade allt ur mig som skakad sockerdricka! Jag berättade om alla knytnävar och sparkar. Jag berättade om alla gånger han tagit strypgrepp tills det svartnat för ögonen på mig. Jag berättade om alla blåmärken, bitmärken, rivmärken och strypmärken. Jag grät och skakade. Det var så skönt att äntligen få berätta. Men samtidigt visste jag. Jag hade precis skrivit på min egen dödsdom!

Polisen förklarade att han personligen skulle se till att nån från Västerortspolisen ringde mig redan på fömiddagen för att informera om läget.
Dom var så väldigt vänliga dom där poliserna.

När dom gick var klockan redan 06.30 på morgonen. Det blev inte mycket sömn efter det. Försökte dricka lite te men mådde så illa. Vid ca 11-tiden på förmiddagen ringde min väninnas hemtfn. -"Javisst, ett ögonblick!" Hon räckte över luren till mig och viskade: -"Det är polisen!"

Mitt hjärta började slå.
-"Hallå?"
-"Ja, hej, är det NN?"
-"Ja.."
-"Ja, det här var NN från Västerortspolisen. Åklagaren har beslutat att anhålla XX i hans
frånvaro och vi är påväg till lägenheten för att hämta in honom!

Jag slutade andas. "Anhållen? Men, måste man inte vara brottsling för att bli det?"
Jag började hyperventilera. Allting snurrade.

- "Men...men...*gråt*"
- "Såja, ta några djupa andetag."
-"Jag måste nog sätta mig ner..."

Jag sjönk ihop i en hög på golvet.
Jag kom överens med den snälla polisen i telefonen att komma ner och möta dom med min hemnyckel. En halvtimme senare ringde det igen. Dom var därnere nu. Jag och min väninna gick ner.
Utanför porten stod en civil polisbil. Ut klev tre personer. Två män och en kvinna. Dom presenterade sig genom att legitimera sig. Det har jag bara sett på film.
Dom förklarade hur det skulle gå till och så fort jag hörde orden började det att snurra igen. Jag började gråta och tappade styrkan i benen. Stödde händerna på knäna och tog några djupa andetag. Jag gav de snälla poliserna min hemnyckel. Sen åkte dom.

Den närmaste stunden gick det inte att prata med mig. Jag hade så frukstansvärt dåligt samvete. Jag älskade ju honom! Vad hade jag gjort? Jag var livrädd. Visste att han skulle kräva hämnd. I hans kretsar "tjallar" man inte på nån. Aldrig!
Polisen ringde igen. Nu var det klart. XX satt i en bil påväg in till stationen. Lägenheten var i en enda röra meddelade dom. Krossat glas överallt. Dom kom tillbaka och överlämnade nyckeln. Han var inlåst!