Försöker resa mig!

Jag försöker. Jag vill hitta mig sjäv igen. Min styrka. Men varje gång jag är påväg upp är han där och drar ner mig igen. I mina drömmar. I min rädsla. Telefonen ringer. Dolt nummer. Bara tystnad. Jag sitter kvar i 24 sekunder men ingen säger nåt. LÅT MIG VARA IFRED!

Jag vill ju bara få läka! Jag vill få leva mitt eget liv! Jag vill få leva!

Han kom till mig inatt igen. Den här gången möttes vi i tunnelbanan. Han slet tag i min arm. Jag skrek att han skulle släppa mig. Försökte ta mig loss. - "Du kommer inte undan! Det vet du!"
Han slog och han sparkade. Han förnedrade. Jag skrek på hjälp. Men ingen gjorde nåt. - "Dom kan inte se dig. Dom kan inte höra dig. Det är bara du och jag nu!" Jag såg mig omkring och upptäckte att ingen såg mig. Dom gick bara förbi. Ingen såg, ingen hörde. Jag försökte komma undan men han är för stark. Plötsligt var det tyst. Vi var hemma i vardagsrummet. Han satt i soffan. Jag på govlet. Jag bad om att få gå. Jag försökte låta len på rösten. Sa att jag bara skulle gå till affären, att jag snart skulle komma tillbaka. Jag tittade mot dörren. Den var ju så nära. Om jag bara hann. Om jag var riktigt snabb kanske jag skulle kunna ta mig ut. Plötsligt står han på golvet och tittar ner på mig. - "Du kommer inte härifrån!" Han visste vad jag tänkte. Han vet allt! I nästa stund tar han tag i mitt hår. Sliter upp mig från golvet. Han tar tag om mitt ansikte med en hand. Hårt. - "Hör du vad jag säger? Du stannar här!" Jag försöker ta mig loss med det gör honom bara ännu mer arg. Han slänger mig med all sin kraft in i väggen. Jag sjunker ner på golvet och gråter. Men han är inte färdig. Han sparkar och slår. Sliter mig i håret. Talar om för mig hur värdelös jag är. Jag har en hand över min hals. - "Nej! Snälla!" Men han är för arg. Han hör inte min bedjan. Min kläder är röda av mitt blod. Mitt huvud pulserar av smärta. - "Snälla! Förlåt! Jag stannar hos dig! Jag lovar! Jag ska aldrig lämna dig!" - "Håll käften, din j*la f*tta!!"

Jag gråter. Det VAR bara en dröm. Men jag kände ju igen mig. Jag kände igen smärtan, rädslan. Jag kände igen hans ilska. Hans empatilöshet. En gång har han hjälpt mig när jag svimmat. En annan gång vaknade jag upp på köksgolvet och han står och tittar på mig, fnyser, tar ett kliv över mig och går iväg. Jag blir ledsen när jag minns sånt. Men inte för mig egen skull. Jag blir ledsen för den andra tjejen. Den som låg där på köksgolvet. Hon var inte jag. Inte mitt riktiga jag. Mitt riktiga jag är påväg tillbaka. Starkare. Tuffare. Den starka tuffa tjejen tittar ner på XX när han ligger i rännstenen, fnyser, tar ett kliv över och går vidare. Vidare mot ett lyckligare liv. Ett liv fyllt av kärlek och respekt. Ett liv fyllt av lycka!

Jag KOMMER att resa mig!