En dryg vecka kvar. Den fruktade dagen närmar sig. Jag fattar ju att det måste göras. Det måste det. Men jag vill inte. På nåt sätt är det som om tiden saktat ner lite. Just nu skulle jag vilja att det var över. Att jag redan hade klarat av det. Så att jag kunde gå vidare. Måste klara av den här sista veckan. Sen kan jag lämna det bakom mig. Men det är svårt att tänka så. När man på samma gång inte vill uppleva det igen. Möta hans iskalla blickar. Höra hans lögner. Jag vill inte påminnas. Vill glömma allt. Vill fortsätta med mitt liv. Mitt och barnens. Bli hela. Bli lyckliga. Jag vill känna mig levande. Just nu känner jag mig inte levande. Jag känner mig bara trasig. Vart jag än går och vad jag än gör påminns jag hela tiden om hur min verklighet ser ut.
Jag flydde en gång. Flydde från min verklighet. Men nu går det inte att fly längre. Jag är fast. Kommer ingenstans. Inte förrän jag läkt lite mer. Inte förrän jag hittat nyckeln för att ta mig in i bubblan. Då kanske jag kan komma vidare. Ingen idé att fly. Ingen idé att försöka.
Jag får väl ge det lite tid. Det är så dom säger i alla fall. Kan inte pressa fram nåt. Det får väl ta den tid det tar då. Men jag vill få må bra nu. NU! Jag vill slippa känna oro. Slippa känna rädsla. Våga gå ut som vanligt utan att känna mig iakttagen. Vill få sova igen. Vill kunna slappna av igen. Allt har ju blivit så annorlunda. Allt känns så infekterat på nåt sätt. Livet som jag kände till det existerar inte längre. Drömmen är borta.
"Kommer den någonsin komma tillbaka? Kommer jag någonsin vara lycklig över att leva?"
Just nu är det svårt att känna lycka. Det går inte. Jag kan hålla skenet uppe och vara glad korta stunder men på insidan gråter jag fortfarande. Hela tiden. Själen blöder. Vissa dagar mer. Idag blöder själen lite extra. Blir fysiskt trött av blodförlusten. Yr. Illamående. Blek. Jag vet inte hur mycket blod jag klarar av att förlora. Dags för nästa blodtransfusion.
Jag hoppas jag hinner fylla på tillräckligt med blod inför rättegången. Annars dör jag nog. Det känns så. Vissa dagar har jag knappt nån styrka att andas känns det som. Hur ska jag överleva. Måste få sova!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Lilla lilla du!
Nu är det snart dags för ännu ett steg i ditt liv, och jag förstår att du mår dåligt över det som ska komma...men du kommer klara det!
Försök plocka fram den lilla styrka och det jävlar anamma som finns där inne. Det är han som gjort fel, han som gjort illa, han som sagt dumma saker, han som fått andra må dåligt, han som fått andra att blöda, han som fått andra att gråta. Det är bara HAN som ska skämmas, han som ska få sitt förtjänta straff. Man beter sig inte så som människa, sambo, vän,pappa mm mm HAN ska stå för sina egna handlingar och lögner.
Du har fått utstå så mycket, du och barnen.Det är dax att du min vän plockar ihop dig själv denna vecka-samla dina krafter-går dit som den fina människa du är och ser till att han får sig ett sanningens ord- HAN ska sitta där och skämmas!
Inte du-du är underbar! :)
Skicka en kommentar