En inte fullt så bra dag...

Idag kändes det inte lika kul att kliva upp. Mardrömmarna ta snart kål på mig. Det känns så i alla fall. Ibland tror jag på allvar att jag håller på att bli galen. Tur att jag har mina vänner. Dom kan man alltid lita på. Jag har bett dom att inte fråga hur jag mår. Inte fråga om jag fått sova nåt. Jag är så trött på att höra mina egna svar! Jag känner stor press på mig att börja må bättre. - "Ja, nu när rättegången är över så kan du andas ut!" Kan jag?? Var det inte illa innan så är det ju definitivt det nu!! Han är ju inte mindre arg!! Tvärtom!! - "Grattis till domen!! F* va skönt!" "Grattis?? Skönt?? Men fattar dom inte?? Det sista han sa till mig var att han skulle slå ihjäl mig. Jag dansar inte direkt på borden när han blivit dömd. Förhoppningsvis ger det mig lite mer tid att komma iordning. Men inte mer än så."

Jag saknar mina barn idag. Jättemycket. Dom är så skojiga dom där två! Jag träffade dom i onsdags. Vi var på Ica Maxi och handlade och dom ville ha ditten och datten. Jag sa åt dom att dom minsann fick sluta tjata för annars skulle vi inte handla ett smack! Min yngsta var väldigt snabb med att deklarera att HON minsann inte tjatade. Det var HELT och hållet storasyster (som för övrigt blängde surt på lillasyster som basunerat ut sånt förtal!) Helt plötsligt står dom som klistrade framför hyllan med "Exotic snacks". - "Åh, mamma! KAN vi inte köpa några såna här? Och såna!!? Och DOM!!! Snäääääälla mamma!" Naturligtvis var det inte storasyster den här gången. - " Hörrudu...för att va en unge som aldrig tjatar så tycker jag att du är duktigt på att låtsas!" sa jag och log. Hon började fnissa. - "Mamma, dom HÄR är jättegoda! *pekar* Och mamma...där VET jag att jag inte tjatade!!"

Åh vad jag saknar dom idag! Dom dyker också ofta upp i mina drömmar. Precis som det varit i verkligheten. Den lilla har fått bevittna mest. Hon har stått i dörröppningen och sett mamma bli slagen. Och sparkad. Sett mamma ligga nedtryckt på sängen med en hand runt halsen. Vad fruktansvärt för ett barn att se! Jag mår så oerhört dåligt av det! Dom var så fantastiskt duktiga i sina förhör! Mina små ska få gå i stödsamtal för barn som bevittnat våld i hemmet. Det känns skönt.

Idag är jag rädd. Vill inte gå ut. Såg en bil på gatan igår som jag inte kände igen. Det var mörkt och jag var ute med hunden. Gick en omväg men plötsligt var bilen där igen. Körde långsamt förbi mig. Mitt hjärta stannade nog för en sekund. Jag smet in bland några buskar. Hunden trodde vi busade och tyckte det va skoj. När bilen hade vänt och kört därifrån sprang jag ut från buskarna, nerför stentrappan, korsade gångvägen och ner på min gata. Där var bilen igen!!! Jag rusade in och låste bakom mig. Jag är rädd!! Det är ensamt!

Ibland är det skönt att bara vara själv. Jag har lärt mig sätta gränser. När nån ringer och jag inte orkar prata så säger jag det. Jag säger rakt ut att jag behöver vara för mig själv, vara ifred! Dom förstår det. Men ibland är det bara tomt. Bara ensamt. Ibland vill jag ha nån där i soffan som kommer med en kopp te och lägger armen om mig. Som man kan planera myskväll med. Som jag kan ringa när jag är påväg hem från en utekväll med tjejerna och som då kommer och möter mig. Som jag kan åka på semester med. Men en som är snäll. Som TYCKER att jag duger. Som LÅTER mig lyssna på den musik jag tycker om, en som kan tänka sig att göra uppoffringar och titta på en riktig tjejfilm en gång om året. En som inte säger att jag är värdelös, lat, inte klarar av nånting. En som tycker jag är fin. Och bra! En som får mig att känna mig trygg. Ibland vill jag ha en sån. Jag gråter igen.

Han kommer snart. Jag känner det. Slagen, sparkarna, hoten. Jag vet att det kommer fler!