Imorgon kanske!

Imorgon kanske blir en bättre dag. Jag hoppas det. Jag har sovit en stund på eftermiddagen idag. Mardrömmarna har fortfarande inte släppt sitt järngrepp om mig. Jag har sån fruktansvärd huvudvärk! Just idag är en dag när jag skulle velat ha nån. Nån som kommer med huvudvärkstabletter, kanske ger en nackmassage. Jag fick aldrig nån massage av XX. Jag fick aldrig nånting. Inte ens när jag fyllde år. Jag gav desto mer. "Varför gjorde jag så? Varför slutade jag aldrig att ge. Att hoppas. Är jag så dum?" En vän till mig sa att det beror på det goda i mig. Att jag har en empati, en mänsklig sida. Kanske. Jag känner mig dum! Det mest förnedrande är att, trots allt han sa, allt han gjorde så slutade jag aldrig älska honom!

Nu älskar jag honom inte längre. Inte sådär panikartat. Jag vill inte ha honom tillbaka i mitt liv. Jag är bara rädd för honom. Jätterädd. Jag VILL inte vara rädd längre.

- "Varför gjorde du inte bara slut med honom??" har jag fått höra. "Tror dom inte att jag har frågat mig själv den frågan? Jag försökte. Men jag fick inte. Han tillät mig inte gå. Vi hörde ihop sa han."

Jag ville så gärna tro hans ord. Men hans handlingar bevisade motsatsen. Det var HANS handlingar som gjorde att vi är där vi är idag. HANS handlingar som gjorde att han fick sitt straff. Inte mina. Ändå är det jag som blir hotad. Jag som är rädd. Och ledsen. Jag är så trött. Vill bara få slappna av. Känna mig trygg igen. Och lycklig.

"Jag måste gå ut med hunden. Jag VILL inte! Det är så mörkt ute."

Jag tycker inte om mörkret därute. Rullgardinerna är nere. Alltid. Vill inte synas. Dom säger att det är normalt, men jag känner mig inte speciellt normal. Jag känner mig liten och rädd. Det är en ensam känsla.

Nä, idag var ingen bra dag. Men imorgon kanske. Imorgon kanske blir en bättre dag!