Det blev jag. Först var jag älskad. Nästan hyllad. Jag var underbar. Den vackraste. Den bästa. Plötsligt var jag inte det längre. Jag vet inte när det ändrades. Eller varför. Men helt plötsligt var jag obetydlig. Bortglömd. Mina ord räknades inte. Ingen hörde, ingen såg. Åsikter hade jag nästan inga. Inte längre. Jag brukade ha det. En vilja brukade jag ha. Men den försvann. Var ingen idé att vilja nåt längre. Det var ju ingen som brydde sig om det.
När slutade han bry sig? När slutade han älska? När slutade han tycka att jag var viktig? Att jag räknades? När gick vårt liv över till en vardag av förolämpningar och slag?
Jag gav mig tillslut. Jag kunde ju inte vinna striden. Han var den starka. Han hade alltid rätt. Lika bra att ge sig. "Hellre fly än illa fäkta". Jag tog emot slagen istället. De giftiga orden som han laddade bössan med. De fysiska slagen. Jag tog bara emot. De gånger jag försökte göra mig fri blev det värre. Det blev inte bättre för att jag gjorde som han sa. Han bad mig hålla käften. Jag höll käften. Men ändå fortsatte elakheterna hagla ner över mig. Jag vande mig. Jag visste hur jag skulle undvika kulorna när dom kom vinande. Jag lärde mig att inte gräva min egen grav. Att inte väcka den björn som sov. Jag lärde mig allt sånt. Jag tassade på tå. Hela tiden. Fick panik om han började bli arg eller irriterad. Gjorde allt för att rädda situationen. Helst innan den utbröt. Ibland misslyckades jag. Dagen efter var jag blå.
Det var min vardag. Vad kunde jag klaga på. Han älskade mig ju. Innerst inne älskade han mig. Jag hade ingen rätt att klaga på honom. Då blev han ju sårad. Han som var så underbar. Jag var tvungen att tycka det. Tvungen att säga det. Han gjorde inget fel. Det var ju mitt fel. Det sa han ju. Och det lät ju bra. Hans förklaringar. Jag fick skylla mig själv. Det var jag som hade förstört allt det fina. Jag var aldrig nöjd. Bara gnällig. När blev jag det? Det var jag ju inte från början.
Då var jag så lycklig. Han var så varm. Vi var lyckliga.
Men han tog död på det. Han respekterade det inte. Han dränkte min kärlek i sitt hat. I sin ilska. Han lät min själ förblöda. Han såg på när livet rann ur mig. Viljan att leva. Han hånade och svek. Jag var ingenting. Jag som en gång var allt.
Var helt plötsligt förvisad till imperfekt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag har nu läst samliga av dina inlägg..inser hur priviligerad tjej jag är som har en ängel till sambo idag,haft män som försökt psyka ner mig..(i min ungdom en som även försökte slå..men satte p för det & lyckades dumpa honom rätt snabbt trots allt,har nämligen själv ett sjujävla humör:)
efter det passade jag mig noga för män med dåliga alkovanor..men effter några år träffade jag min ex man(som jag har barnen med ..de är idag 19& 16 år)gjorde misstaget att strula med en misslyckad typ med dåligt ölsinne & som var svartsjuk dessutom,tog ansenlig tid innan jag frigjorde mig från hans psykterror,han gick till sist över gränsen vid ett tillfälle o då var det NOG ..räckte med att han tagit en stol o försökt kasta den..efter det åkte han ur min lägenhet o ur mitt liv(det är ju så de skall de luspudlarna*)försökte åter igen lappa ihop det med barnens pappa men det fanns för mkt bitterhet och han körde psykvalsen mot mig,ville väl hämnas.sedan träffade jag mannen jag nu bor tillsammans med,ängeln alltså..(han hade ett psyko till fru som psykade ner HONOM istället..finns ju sådana med tyvärr..men hon var ute ur bilden när jag träffade honomm som väl är..annars hade jag gärna ställt upp o hjälpt henne ut genom dörren som sagt*)Jo är väl en ganska stark person som inte låter mig kuvas,och det hoppas jag du också kommer att bli när det här lagt sig önskar dig all lycka i framtiden med dina barn& även en ängel till karl om du finner någon!?
MVH A
Skicka en kommentar