Första slaget!

Varför blev allt såhär? Varför såg jag det inte hända? Jag brukar få den frågan ibland. - "När märkte du att det inte var som det skulle?" Mitt svar är: Jag märkte det aldrig. Inte förrän det var försent. Jag trodde det skulle vara sådär. Att det var mitt fel. Jag försvarade honom. Jag skyddade honom. Varför? För att jag älskade honom. För att jag var så övertygad om att han älskade mig. Men skyddade han mig då? Försvarade han mig? Det behöver jag inte ens svara på.

Ibland får jag frågor som: - "Brukar du falla för såna killar?" eller - "Är du en sån tjej som gillar bad boys?"

Ja, brukar jag svara. - "Jag brukar leta efter dom. Jag brukar sätta in kontaktannonser och specifikt söka mig till den typen av män. Jag tycker dom är så mysiga!"

Att frågan kommer upp kan jag tycka är väntat ibland. Men inte när den kommer från dom som känner mig. Inte när den kommer i en anklagande ton. Då kan jag känna mig lite arg faktiskt. Jag vill inte bli placerad i nåt j*la fack! Jag har inte gjort nåt fel! Det är HAN! Jag anklagar ju redan mig själv. Varje dag. Med såna kommentarer växer bara skammen. "Ja, det ÄR kanske mitt fel. Jag kanske borde förstått. Jag kanske borde varit mer uppmärksam."

- "Man ska alltid gå vid första slaget!!"

Tänk om alla XX skulle klappa till på första dejten. Skulle inte vara många av dom som skulle ha några flickvänner då. Första slaget? Det finns ingen sånt. Det första slaget märker man inte ens av. Det träffar inte i ansiktet. Inte nånstans på kroppen. Det träffar själen. Är inte så hårt. En svag liten örfil till att börja med. När själen fått tillräckligt många örfilar blir slagen hårdare. Själen får djupa sår. Men man har inte märkt det. Det gör så ont därinne men man förstår inte varför. Man försöker förstå det. Man försöker förstå varför man är så ledsen. Man är ett öppet sår. Då sticks kniven in i själen. Den vrids runt. "Det är ju mitt eget fel! Det är ju JAG som gör honom arg och ledsen. Jag är ingen bra flickvän." Den där kniven sticks djupare och djupare in och själen börjar sakta förblöda. När själen nästan förtvinat är man svag. Man har ingen motståndskraft. Det är som att gå in i ringen med brutna armar, brutna ben och en sjuh*lvetes influensa! DÅ kommer första slaget. Det som träffar ansiktet. Men man kan inte försvara sig. Man är så svag. Så sjuk. Man skäms. Kan inte berätta det för nån. Det finns ju bara en anledning till blåmärkena. JAG var anledningen. Det var MITT fel. Då är det lika bra att man är tyst. Lika bra att man tar emot det. Ingen idé att käfta emot. Då blir det bara värre. Kniven sitter kvar. Den dränerar själen på liv. På glädje. Slagen kommer tätare. Dom blir hårdare. Hänsynslösare. Tillslut är man ett vidöppet sår och blodet pulserar ut. Det sipprar ut i golvbrunnen tillsammans med ens liv. Ens tro. Ens kärlek. Hopp. Man förtjänar inte bättre. Man har det bästa man kan få. Han är en stor människa som står ut med en. Man själv är en ynklig ursäkt.

Jag såg mitt liv försvinna. Det rann iväg. Ut i ingenstans. Det ville jag inte. Jag var tvungen att sätta stopp. Jag var tvungen att fly. Det gjorde jag. Natten till den 26:e juli. Då tejpade jag ihop min trasiga själ. Nu håller den på att läka igen. Ibland måste man få några blodtransfusioner. Det får jag bl a på RVC. Det känns som när musiken går alldeles för långsamt men helt plötsligt hamnar i rätt tempo igen. Där är jag nu. Mitt tempo är sakta påväg tillbaka. Är inte riktigt där än. Men snart så. Då kommer min själ ha läkt. Ibland kanske ärret kommer att gå upp. Men då sätter jag dit ett plåster. Det kommer att gå bra. Kniven är utdragen och snart har blödningen avstannat. Snart är jag på fötter igen. Snart är jag stark. Snart är jag JAG!