Ilska!

Jag känner ilska. En vän sa till mig att ilskan är bra. Den ger mig kraft. Det är nog så. Idag har jag varit arg. Arg på allt och alla. Men mest på XX. Vem är han att tala om för mig vad jag klarar av och inte? Vem är han att lägga hand på mig eller mina barn? Vem är han att sitta och vara arg på MIG? Känna sig sviken av MIG?

"Om jag har svikit HONOM, vad har då inte HAN gjort sig skyldig till? Jag öppnade upp mitt hem för honom. Jag släppte in honom i mitt liv, i mitt hjärta. Mina barns hjärtan. Hur återgäldade han oss? Han slog oss. Skrämde oss och tryckte ner. Och det är JAG som varit illojal och svikit?"

Det är mycket skönare att vara arg än att gråta. Men ilskan håller bara i sig en kort liten stund. Sen blir jag ledsen igen. Jag sörjer. Sörjer över mina barns smärta. Sörjer mitt gamla jag. Sörjer kärleken jag aldrig fick. Men jag sörjer inte längre honom. Honom vill jag aldrig mer se. Han förtjänade oss inte. Han förtjänade inte att få mina barns villkorslösa kärlek. Men det är mitt förnuft som känner så. I mitt trasiga hjärta låter det lite annorlunda. Där är det mest gråt och smärta. Och väldigt mycket rädsla.

Mina barn saknar honom. Mycket. Jag säger att det är ok. Att man KAN tycka om nån som har gjort nåt dumt. Jag kan inte tillintetgöra deras känslor så som han gjorde med mig. Dom måste få sörja i sin egen takt. Det är ok att prata om honom hemma hos oss. Det måste vi få göra. Vi måste få känna, sakna, gråta och vara arga. Vi måste! - "Mamma, kommer du ihåg när XX slog dig såhär!? Gjorde det ont? Så får man faktiskt inte göra!"

Nä, det får man faktiskt inte. Det gör så ont i mig att dom sett och hört allt. Har svårt att förlåta mig själv för det. Jag hör lillaysters ord till polisen hela tiden.- "Han lagg på mamma och sa NU LIGGER DU NER!! Han var arg då!" Sen hör jag HANS ord. - "Hur kan du va' så in i h*lvete dum i huvet så du ställer till en scen när ungarna är hemma?! Nu väckte du dom oxå! Du är ju f*n psyksjuk! Det är DITT eget fel! Hör du det? Det är DITT fel att barna fick se det här! Hade du bara lyssnat....." och så höll det på.

Var det mitt fel? Den frågan ställer jag mig fortfarande. Varje dag! Ibland känns det som att det VAR mitt fel. "Om jag bara hade varit tyst istället. Hade jag inte börjat gråta och sagt att jag tyckte han var elak så kanske..." En del av mig vet. Men en större och starkare del kämpar emot. Är det så att jag VILL klandra mig själv? Blir det lättare då? Men det blir det ju inte. Enligt lagen så finns det bara EN syndabock. Och han blev dömd. Men varför kan inte JAG döma honom då? Varför sitter han inte bakom lås och bom i mitt inre? Där inne springer han ju fritt. Jagar mig fortfarande. Trycker fortfarande ner mig. Misshandlar mig varje natt. Varför?

Jag vill inte ha det så längre. Jag vill stänga in honom, låsa dörren och kasta nyckeln. Men det går inte. Så fort jag blundar så åker dörren upp och där är han. Så fort jag somnar känner jag slagen och hör hoten. Jag har fått piller att sova på. Men det blir bara värre. Man blir så trött och mardrömmarna går det knappt att vakna ur. Nä, då ligger jag hellre vaken.

Jag ska till RVC imorrn. Det ska bli så skönt! Det är värst såhär efter helgen. På helgerna ska man ju vara med sin familj. Och vara glad. Jag är bara glad korta stunder. När nån berättar en rolig historia. Då skrattar jag. Men bara med ansiktet. Inuti gråter jag. Jag är så trött på att gråta. Ingen får se det. Bara min hund. Han är nog också trött på det nu. Fast han säger inget iallafall. Inte som XX. Hunden visar inte om han är trött på gråten. Han bara tröstar. Han är trogen också. Slåss inte speciellt mycket. Blir aldrig arg på mig för att jag glömt bajspåsarna hemma. Han tycker jag är rätt bra faktiskt. Han VILL att jag ska må bra. Ligger nedanför min säng och håller mig sällskap om jag inte kan sova. Vi kan prata om allt, jag och min hund. Han lyssnar väldigt bra och dömer mig inte. Det är ju schysst!

"Det är lite som samtalen på RVC nästan. Fast där får jag ju råd också förstås. Hunden brukar inte säga så mycket när vi pratar. Det skulle ju vara märkligt. När jag tänker efter så är det inte alls som på RVC."

Jag måste helt klart få lite ordentlig sömn snart!