Extra ensamt efter barnen.

Träffade mina barn idag. Det var jättemysigt! Blir alltid fylld av sån värme när jag träffar dom. Det är många frågor som kommer. Dom undrar mycket hur jag mår. När jag ska flytta. Det är svårt för dom att förstå. När vi satt i bilen påväg hem från skolan sa storasyster helt plötsligt: - "Mamma, varför blev XX sådär galen??" "Jag vet inte", svarade jag. Då sa hon: - "Hade han rabies eller??"

Dom tyckte väldigt mycket om honom. Han kunde vara jättemysig med dom. Precis som han kunde med mig. Men dom tyckte inte om när han var arg. Då blev dom rädda. Men dom har förstått att det inte är så snällt att slå nån, eller säga dumma saker till nån. Så dom förstår varför han inte längre finns i våra liv. Men dom har inte glömt honom. Varken det goda eller onda. Det har inte jag heller. Det onda är det jag minns bäst. Det påminns jag ju om varenda natt.

Sov inte mycket inatt heller. Önskar så att mardrömmarna kunde ta slut nån gång. Tycker jag ser gammal och sliten ut. Blek. Och trött. Svårt att koncentrera mig. Glömmer bort saker. Jag vet att det är sömnbristen. Och den kommer av rädslan. Svårt att få bukt med då. Måste få lugn och ro. Få börja om. Få komma ifrån allt. Åtminstone ett litet tag. Ladda batterierna.

Jag hatar att gå ut. Vänder mig om hela tiden. Känner mig fortfarande iakttagen. Det vore ju kul om man kände sig iakttagen för att man var världens haksläpp. Då kanske man kunde uppskatta den känslan. Men jag känner mig inte speciellt snygg. Bara trött och tråkig.

Åh vad det är ensamt när barnen har åkt. Då blir det plötsligt så väldigt tomt och tyst. Dom är fina mina barn. Mina smålökar. Det är två skojiga figurer det där. Dom är så glada hela tiden. Så oskyldiga. Det gör så fruktansvärt ont när jag tänker på vad dom fått vara med om.

Det är mycket som gör ont just nu. Och det kommer att vara så ett tag säger dom. Dom som vet. Jag längtar tills det inte gör så ont längre. När jag kan känna igen mig själv igen. Jag längtar tills jag är tillbaka. Saknar den jag var! Jag vill så gärna bli hel nu. Det är så jobbigt att vara trasig. Känns som om jag måste hålla hårt i mig själv för att inte falla sönder. SÅ trasig är jag!
Jag får inte pressa mig själv. Det är tydligen viktigt. Jag måste få ta min tid. Sörja. Vara arg. Sörja igen. Gråta. Skrika. Tycka att livet är pest. En dag kanske pesten dött ut. Då kommer jag vara glad att jag gav mig själv tid.

Saknar mina små. Är extra ensamt när dom åkt.