Domen!

Domen. Det är också ett sånt där stort ord. Som förundersökning. Det låter så allvarligt på nåt sätt. Han har fått en dom. Han har blivit dömd.

Domen föll för tre veckor sen. 8 månader. "Men det betyder ju att han är ute snart. Han har ju redan suttit häktad i två. Och sen så sitter man väl bara 2/3 av sitt straff? Sånt här ska man kanske kunna. Läste vi om sånt i skolan? Är det allmänbildning?"

Det har varit lärorikt att springa på polisstationen titt som tätt. Nu vet jag ju vad en förundersökning är. Och hur ett förhör fungerar. Alla poliserna som jag har mött har varit så snälla. "Han den där jättelånga, han va bra snäll. Hon som förhörde barnen var ju jättesnäll. Hon är nog en sån som bakar jättegoda bullar...en sån där man skulle vilja komma hem till och få nybakta bullar och prata om livet. Gör folk sånt? Går hem till varann och äter bullar? Min underbara utredare var ju nästan snällast av alla. Men jag tror inte han bakar några bullar."

Alla dessa människor, och självklart mina vänner och familj, har räddat mitt liv! Det är så jag känner! Dom har lyssnat, dom har stöttat. Dom har tröstat, dom har förstått. Det gör dom fortfarande. En del förstår inte. Jag klandrar dom inte. Jag förstod inte heller. Inte förrän nu. Nu förstår jag hur det känns. Nu förstår jag skammen, lögnerna, bortförklaringarna.

Det är tur att jag RVC! Jag får gå där så länge det behövs säger hon. Det är en lång process tydligen, och jag får inte vara för hård mot mig själv. Dom säger så. Dom som kan sånt här. Jag ska ta en dag i taget, inte ha så höga krav. Inga måsten. Vissa dagar är lättare. Vissa dagar är inte alls bra! Men dom bra dagarna kanske blir fler snart. Jag hoppas det. Mina vänner känner inte igen mig. Dom har sett mig förändras, säger dom. Jag har inte varit lika glad. Inte samma livsglädje och styrka. Har varit kuvad, och hunsad. Varför märkte inte JAG det här?? Utredaren och RVC säger att det beror på "normaliseringsprocessen". Gud! Ett till sånt där ord!

"Han kommer ut snart. Jag får veta på omvägar hur hans sinnestämmning är. Han är arg. Väldigt arg! Planerar för sin frigivning. Han sitter i sin cell och planerar. Han har blivit dömd för ett brott. Han tycker att det är mitt fel. JAG har skickat honom i fängelse! RVC påminner mig om det inte ÄR mitt fel. Att det är hans eget fel att han sitter där. Jag drev ju inte målet framåt. Men jag är rädd. Jag måste bort! Kommer jag någonsin känna mig trygg igen?"

- "Snart kommer du hitta en ny BRA karl!", säger några av mina vänner.

"En karl??? Är hon inte klok?? Jag vill väl inte ha nån karl heller! Jag hade ju en..och se hur det gick. Fast jag VET ju att det finns tusentals BRA karlar därute. Det finns det. Men jag måste väl få läka först, innan jag tänker på SÅNT?!"

När jag är hel, när jag är mig själv. DÅ kanske. Men nu är det jag. Bara jag. Jag bestämmer själv.