Mörkret...

Det är extra ensamt när det är mörkt. Det är extra tyst också. Nu kommer tankarna. Rädslan blir mer påtaglig. Det är lättare på dagarna. Då är det ljust. Och inte så tyst. Jag vill inte längre leva i min overkliga verklighet! Jag vill inte ha varit med om det här. Jag vill leva i en lycklig verklighet. En utan djupa, blödande sår. En dag. I en annan tid. Då ska jag leva!

Det är jobbigt att vara ledsen. Jag vågar inte riktigt vara det. Jag blir rädd att han ska höra det. Håna mig. Klaga på mig. Jag vet ju att han inte kan det. Men det sitter djupt. Riktigt djupt. Han hånar mig ju till och med i mina drömmar. Ibland undrar jag om han hade rätt trots allt. Jag gråter ju. Ofta. Det kanske inte ÄR normalt. Han tyckte jag skulle söka hjälp. Han sa att jag var onormal. Jag trodde det tillslut. Jag var säker på att han förtjänade nån som var normal. Nån som var glad. Och tacksam. Nån bättre än jag! Jag var värdelös. Klarade inte av nånting. Gjorde aldrig nånting rätt och jag var korkad och trög. Dom såren är mycket svårare att läka än blåmärkena. Dom såren är djupare. Blöder mer.

Min kärlek till honom har svalnat. Men smärtan finns kvar. Och rädslan. Kommer jag någonsin våga tro igen? Våga älska? Jag hoppas det! Han har inte lyckats förstöra min vilja.

Jag känner mig lite arg idag. Arg för att jag är ledsen. Det är inte så kul att vara ledsen hela tiden. Inte när man vill vara glad! Jag vill vara glad! Mina känlsor får mig att bli galen. Ibland vill jag bara gråta. Ibland vill jag kasta hundbajs på XX. Ibland kan jag skratta och le. Men bara på utsidan. Just nu gråter jag. För det är mörkt och ensamt.
"Jag måste tro på att det blir bättre. Jag måste våga kämpa vidare. Jag KAN inte ge upp nu! Om jag tappar tron så tappar jag mig själv. Vad ska jag kämpa för om jag inte tror att det blir bättre? Det kommer att bli bättre. Måste bara få vila först. Måste få lämna det bakom mig. Hovrätten. Sen är det över. Flytt. Sen får jag vila. Jag och mina barn behöver få lugn och ro. Vi behöver få landa. Snart så."

Det stod om mig och XX i vår lokaltidning för en tid sen. Jag fick en chock! Hade ingen aning om att dom skulle trycka en artikel. Hur kan dom göra så? Dom hade skrivit detaljer. Inga namn, men mycket detaljer. Det var så förnedrande att läsa. Kunde dom inte talat om att dom tänkte trycka artikeln åtminstone? Han kommer aldrig tro att dom gjort det på eget bevåg. Ytterligare en anledning för honom att hata, att vara arg, att vilja hämnas. Det tar aldrig slut. Ibland känns det så. När jag börjat slappna av kommer nästa smäll. När jag läkt från den kommer en till. Ungefär som att leva med XX. Men då måste ju sista smällen komma nångång. Så att jag får lugn och ro sen. Jag måste stå på benen tills sista fighten är över. Sen får jag vila.

Så småningom kanske mörkret inte är ett hot längre. Kanske inte lika ensamt och tyst. Har aldrig tyckt illa om mörkret. Men nu gör jag det. Då kommer demonerna. Och så vet jag att natten närmar sig. Jag vill inte att det ska bli natt. Måste sova. Kan inte. Vågar inte!
Mörkret är min fiende just nu. Men så småningom blir det bättre. Det måste det bli!