torsdag 17 januari 2008

Bara jag!

Jag har stängt in mig i en liten bubbla igen. Försöker greppa verkligheten men det är fortfarande svårt. Allt har vänts upp och ner. Jag är trött. Ledsen. Försöker orka massa saker. Försöker svara på barnens frågor. Det är svårt när jag knappt själv vet svaren. Det är många "varför". "Varför blev han så arg?"

Min äldsta bär på en väldig massa ilska. Hon blir vansinnig om hon upplever orättvisor i skolan. Hon frågade mig igår om hon får slå XX om hon träffar honom igen. När jag svarade nej undrade hon varför. Jag förklarade för henne att om hon gör så är hon lika dum som han var. Hon gör samma fel då. Det är aldrig rätt att slå nån. Hon hade såklart ett svar. "Men mamma, jag är ju så liten så jag hamnar inte i fängelse!!"

Jag fick försöka förklara att det inte är pga risken för straff som man ska låta bli olika saker. Det är helt enkelt bara fel! Hon tyckte jag var knasig. Om hon ändå skulle komma undan med det så skulle hon väl kunna få ge honom en omgång? Efter en lång diskussion fick jag henne att förstå.

Jag förstår samtidigt hennes frustration. Barn känner sig ofta ansvariga. Hjälplösa, men klandrar ändå sig själva. Jag klandrar mig själv för vad dom fått utstå. Dom klandrar sig själva för vad jag fått utstå. Märkligt att XX inte klandrar sig själv. Det är ju han som är boven i dramat!

I mitt drama är boven död. Men minnena av honom lever kvar. Framförallt i mina mardrömmar. Han är som en Freddie Krueger. Smyger fram om natten med sina vassa knivar. Lämnar djupa sår efter sig. Kan döda fast han bara kommer i drömmarna. Jag är beredd. Vet att han kommer. Försöker hålla mig vaken. Kämpar in i det sista. Tillslut tar tröttheten överhanden och helvetet börjar.

"One - two, Freddie's coming for you.
Three - four, better lock you door.
Five - six, grab your crucifix.
Seven - eight, don't stay up late.
Nine - ten, he will come again!!"

Varje natt samma sak. Det värker i hela min kropp. Har varit hon läkaren som är rätt säker på en diagnos. Tror han tog hälfen av mitt blod. Med stor säkerhet har jag drabbats av en obotlig sjukdom! Det betyder alltså att jag ska leva i plågor tills jag dör! Som om det inte vore nog! Jag vägrar låta mig nedslås av det här beskedet! Jag må ha en sjukdom, men den har inte mig! Om det så ska vara smärtsamt så tänker jag leva! Har fått nog av att rätta mig efter andra. Andra som ska styra. Elaka andra. Jag tänker själv styra den här lilla kajutan. Rätt in i hamn ska vi!

Måste ändå stanna upp ibland. Känna efter. Leva i smärtan. Både den själsliga och kroppsliga. En dag i taget. Ett steg i taget.

6 kommentarer:

Anonym sa...

TACK FÖR ATT DU FINNS.
Låter väl lite lagom larvigt att säga, vi har aldrig mötts och jag vet inte mer om dig än vad du delat med dig av här.
Ändå känns det som att du betyder något och tillför en gubbe som mig nya och viktiga tankar och insikter.
Någon gång ska jag förklara mer men tills dess vill jag bara tacka för att du finns och är den du är.

Sköt om dig och stå på dig annars gör någon annan det
Gubbjävel

Anonym sa...

Jag tänker på dej gumman!

De va alldeles för längesen vi hördes nu.. måste åtgärdas!

Kram Mia

Anonym sa...

Ska ditt elände aldrig ta slut eller?
Har följt din blogg nu ganska länge och jag hoppas verkligen att det någon ska bli bra för dig.

Tänker på dig!

kram J

Anonym sa...

Följer också din blogg och blir impad av din reaktion. "du må ha en sjukdom men den har inte dig."

sån vill jag också vara. starkt och coolt sagt.

Ät ordentligt. =) Så du orkar vara den person du är. Kram på er. Bra att du gav dig den ¨på att hon skulle begripa att hon ska hålla sig på rätt sida Fel och Rätt.

JObba på. Vi följer dig och stödjer dig.

Anonym sa...

Har en dotter som drabbats av det du drabbats av. Som anhörig är man så kluven.
Kan inte göra mer än det hon vill man ska göra, får inte veta mer än vad hon orkar berätta.
Det enda jag kunnat är att finnas och att alltid lyssna alltid bekräfta. Men det är tufft. Man vill inte ta ifrån den mest älskade av alla den intigritet hon självklart och med rätta "kräver", och ändå... Aj vad det gör ont även för anhöriga. Det enda man kan är att finnas och låta henne veta att man i alla "väder" gör det.
Idag är hon fri och jag beundrar henne så enormt för den styrka hon visat. Hon är min hjälte och den jag beundrar mest... så stark mitt i allt när hon väl valde agera och att låta oss agera och att stå upp för henne offentligt.
Men det som hänt finns alltid hos både henne och oss som finns nära inklusive hennes barn även om dom inte är "stora" nog att förstå... ännu.... Det präglar oss för all framtid och ALDRIG mer kommer jag att "stå vid sidan om"... kosta vad det kosta vill /Mams

Yrre sa...

Tänker på dig.
Varje dag nästan.
Inte för att det hjälper aktivt men det kanske stärker dig.
Fortsätt kämpa!