Bara jag!

Jag har stängt in mig i en liten bubbla igen. Försöker greppa verkligheten men det är fortfarande svårt. Allt har vänts upp och ner. Jag är trött. Ledsen. Försöker orka massa saker. Försöker svara på barnens frågor. Det är svårt när jag knappt själv vet svaren. Det är många "varför". "Varför blev han så arg?"

Min äldsta bär på en väldig massa ilska. Hon blir vansinnig om hon upplever orättvisor i skolan. Hon frågade mig igår om hon får slå XX om hon träffar honom igen. När jag svarade nej undrade hon varför. Jag förklarade för henne att om hon gör så är hon lika dum som han var. Hon gör samma fel då. Det är aldrig rätt att slå nån. Hon hade såklart ett svar. "Men mamma, jag är ju så liten så jag hamnar inte i fängelse!!"

Jag fick försöka förklara att det inte är pga risken för straff som man ska låta bli olika saker. Det är helt enkelt bara fel! Hon tyckte jag var knasig. Om hon ändå skulle komma undan med det så skulle hon väl kunna få ge honom en omgång? Efter en lång diskussion fick jag henne att förstå.

Jag förstår samtidigt hennes frustration. Barn känner sig ofta ansvariga. Hjälplösa, men klandrar ändå sig själva. Jag klandrar mig själv för vad dom fått utstå. Dom klandrar sig själva för vad jag fått utstå. Märkligt att XX inte klandrar sig själv. Det är ju han som är boven i dramat!

I mitt drama är boven död. Men minnena av honom lever kvar. Framförallt i mina mardrömmar. Han är som en Freddie Krueger. Smyger fram om natten med sina vassa knivar. Lämnar djupa sår efter sig. Kan döda fast han bara kommer i drömmarna. Jag är beredd. Vet att han kommer. Försöker hålla mig vaken. Kämpar in i det sista. Tillslut tar tröttheten överhanden och helvetet börjar.

"One - two, Freddie's coming for you.
Three - four, better lock you door.
Five - six, grab your crucifix.
Seven - eight, don't stay up late.
Nine - ten, he will come again!!"

Varje natt samma sak. Det värker i hela min kropp. Har varit hon läkaren som är rätt säker på en diagnos. Tror han tog hälfen av mitt blod. Med stor säkerhet har jag drabbats av en obotlig sjukdom! Det betyder alltså att jag ska leva i plågor tills jag dör! Som om det inte vore nog! Jag vägrar låta mig nedslås av det här beskedet! Jag må ha en sjukdom, men den har inte mig! Om det så ska vara smärtsamt så tänker jag leva! Har fått nog av att rätta mig efter andra. Andra som ska styra. Elaka andra. Jag tänker själv styra den här lilla kajutan. Rätt in i hamn ska vi!

Måste ändå stanna upp ibland. Känna efter. Leva i smärtan. Både den själsliga och kroppsliga. En dag i taget. Ett steg i taget.