Har fått nog av mörkret nu! Det är i mörkret som demonerna gömmer sig. Inte bara mina demoner utan även min minsta ängels. Hennes demoner är värre än mina. Och mer hotfulla. Min lilla tös har drabbats av panikångest. Endast 7 år gammal! Var är rättvisan i det?
Nu är det inte ens mardrömmar som stör hennes nattsömn. Hon ligger vaken om nätterna och vrider och vänder sig tills hon inte står ut längre. Häromnatten väckte hon mig och ville prata. Sa att hon inte kunde sova. Jag satte mig hos henne och vi pratade om sånt som vi tycker om. Sommaren. Sandstranden. Glass och bad. Jag gick och la mig i min egen säng men efter en stund stod hon där igen. Denna gången likblek, kallsvettig och bara darrade. - Jag är rädd, mamma! Rädd att XX ska komma!
Jag tittade på klockan. 02:17. Nu hade hon varit vaken i ca en halvtimme. Jag kände hur det knöt sig i magen. Kände ju igen det där. Det var ju så jag själv upplevde nätterna för inte så längesen. Men jag är 33 år. Jag kan hantera det. Jag har verktygen för att lugna ner mig. Jag kan förstå att ångest bara är rädsla och inget farligt. Det förstår man inte när man är 7 år!
Jag och Liten satt uppe till kl 06:00. Vi tittade på Tjorven och Skrållan och drack te. Sen ringde väckarklockan och det var dags att väcka storasyster.
Det gör ont. Ända in i själen. Min lilla skruv! Hon ska vara glad och vara barn! Hon ska inte ha sömnlösa nätter med kallsvettningar och ångest. Sömnlöshet och illamående. Varje natt är likadan. Även de nätter hon sover hos pappa. Rullgardinerna måste vara neddragna när det är mörkt ute. Minsta ljud registrerar hon.
Vi slåss mot våra demoner. Vi försöker övervinna rädslorna. Vi kämpar mot mörkret och dess gömda monster. Det räcker inte. Utanför på gatan finns bekräftelsen på våra rädslor. Utanför vårt hem finns faran. Vårt hem! Vår borg! Det enda stället där jag ska kunna vara trygg med mina barn. Det finns inte längre nån tillflyktsort. Ingenstans där vi kan slappna av och andas ut. Det finns inget slut. Det fanns en början. Men inget slut.
Jag önskar demonerna kunde försvinna. Jag önskar mostrena därute kunde dö ut. Jag önskar att mörkret kunde bli ljust. Framförallt önskar jag mitt barn inre frid.
Mörkret ger mig kalla kårar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Önskade jag kunde göra ngt för er! Följt din blogg sen början av rättegången, blir så ledsen när jag hör att han kommit tillbaka och förföljt er igen...
Trodde du änteligen skulle slippa honom! När du skriver om lille änglens panikångerst så skär de i mitt hjärta! Ett barn ska aldrig behöva må så där, finns de inget någon kan göra?
Tänker på er och hoppas allt ska lösa sig!
Det är förjävligt rent ut sagt att ett barn ska behöva må så där. Förresten ska ingen behöva må så där men framför allt inte ett barn !!! Tur en annan har ett uns av behärskning i sig....annars vet man inte hur det skulle gå för XX
Hoppas det löser sig för din ängel!
Jag blir galen !!!! Nu j-a skall fanstyget .....!!! Ååå om han kom gående vid övergångsstället, jag skulle inte ha ihjäl han - men han skulle få lida och det är ngt så grymt!!!!!
Nu får det fan vara bra, det är barn med i bilden som faktiskt inte har gjort ett j-a skit !!!!!
Hej hej! ja hitta i tidningen ang din blogg o nu har ja läst o de e gripande... verkligen... =( ja vet hur de... svår väg att gå... har sj problem med panikångest o ja lider med din 7åring...:( ahh de finns inga ord...
många kramar!
Skicka en kommentar