En paus...

Jag har tagit en medveten paus i mitt skrivande. Har egentligen tagit en paus överhuvudtaget. Tror man måste det. Tror man måste blicka tillbaka i lugn och ro. Analysera. Minnas. Se allt från ett annorlunda perspektiv. För att sen kunna stabilisera sig igen. Kunna förstå och kunna se sin nya verklighet.

Den verklighet som jag levde i för ett drygt år sen var verklig då. Idag känns den tvärtom. Det är en enda stor dimma när jag tänker tillbaka. Har förträngt otroligt mycket och det börjar komma tillbaka. Jag är inte längre rädd. Inte ledsen. Bara tacksam över var jag är någonstans idag.

Det har krävt hårt arbete. Många sömnlösa nätter. Mycket gråt och ännu mer ilska. Men det har varit värt varenda minut av mitt kämpande. Jag gav aldrig upp och nu har jag återvunnit min självkänsla. Min styrka. Vetskapen om mitt eget värde och förståelsen för mig själv.

Jag är stolt över mig själv! Jag skäms inte. Känner inte längre någon skuld. Det finns bara en person i mitt förflutna som borde skämmas. Känna skuld. Den personen är dock inte frisk nog att ens kunna se det. Inte mitt problem. Jag lever mitt liv med mina barn, min kärlek och mina vänner. Mitt liv är skitbra!!!

Det är inte över än. Det har jag fått bekräftat. Men för min del är det över. Jag har stängt den dörren. Den öppnas ibland, men det gör inte längre ont. Inte som det kunde göra förut. Framförallt så är jag trygg. Trygg och lycklig!

Mina vänner sa hela tiden till mig att jag var stark. När allt kändes som svårast och jag låg på botten i mitt svarta hål så envisades dom med att säga att jag skulle klara det. Jag kunde inte se det då. Idag kan jag det. Idag är jag glad att mina vänner är så envisa. Mina rövare! En del gånger kunde dom ju vara riktigt störande. Tyckte jag då. Gud, vad dom ringde och kollade mig. Dom lät mig ju aldrig helt och hållet vara ifred. Dom instisterade på att jag skulle komma och sova över. Äta middagar. Gå promenader. Jag var tacksam redan då, det var jag. Men jag var för trött för att inse det. Jag är så glad över alla promenader, middagar och telefonsamtal. Utan mina vänner hade resan varit ännu skumpigare och tuff.

Mina vänner gav aldrig upp. Dom kämpade bredvid mig hela vägen. Dom fanns där dygnet runt. Kom åkandes mitt i natten om det behövdes. Hjälpte mig att packa kläder och tog mig med när hotbilden blev för stor. Gav mig trygghet, värme och framförallt jävligt god mat!

Tack alla älskade vänner! Tack underbara familj! Tack mina vackra barn för att ni skänker mig sån kärlek och värme och för ert mod! Tack underbara, älskade NN för ditt tålamod, din villkorslösa kärlek och för att du finns!

Ibland behöver man en paus. Man måste sakta ner på farten. Stanna upp och se sig om. Tänka över det som hänt. Inse sitt värde och lära sig förstå sig själv. Resan är lång. De flesta minnen består. Men vetskapen om att man varit i helvetet men tagit sig upp är värd allt! Då orkar man så mycket mer. Då klarar man allt!