Kan inte sova. Det har börjat om igen. Mardrömmarna. Löftena om hämnd. Jag är helt slut! Har inte tid med det här! Det är snart ett år sen jag satt i hovrätten. Det är sista gången jag såg honom. Hans iskalla, hatande ögon har etsat sig fast i mitt minne. Varje natt har jag börjat se dom igen. Jag blir återigen jagad. Slagen. Hotad. Varför kommer det nu?? Första året efter att jag lämnat honom var ju jobbigt. Men nu ska jag ju gå igenom en till höst, en till vinter. Tänkte inte på det. Tänkte inte på att minnena från förra hösten såklart dyker upp igen. Det är ju samma kalla kvällsluft som slår emot mig när jag går ut med hunden. Det är samma höstiga dofter jag känner på morgonen när jag sticker iväg till skolan. Och det är samma bil jag har sett!!!
Hur länge ska det hålla på? Hur länge?
Är trött men kan inte sova. Har massor med saker som hänger över mig. Saker som måste göras. Det funkar inget vidare för mig att ta den här skiten nu!! Men får ju inte direkt välja när det ska bli jobbigt i ens liv. Man kan ju inte avsätta tid för det. Som man gör med tvättstugan. "Nä, den sjätte går inte för då har jag tenta. Det är möjligt att det skulle funka den sjunde..." Tänk om det vore så enkelt. Eller tänk om det vore så enkelt som många tror. Att det bara är att stänga av. Det vore ju fiffigt. Om jag kunde det hade jag väl gjort det förlängesen!!?
Visst, ena dagen kan jag ju känna att jag skiter i det. Att jag inte tänker låta nåt bekomma mig. Men nästa dag så kommer sanningen ifatt. Det är inte så lätt att låtsas om att hotet inte finns där. Det är inte så lätt att spela oberörd och stark inför barnen. Det är inte så lätt att orka!!
Om jag bara fick sova. Exakt som förra året. Ingen sömn. Ständig huvudvärk. Stressad och trött. Dessutom är jag okoncentrerad hela tiden. Går jag på stan med nån kan jag knappt höra vad den andra personen säger. Jag har hela tiden koll på människorna omkring mig. Är det nån som följer efter? Är det nån som tittar på mig konstigt. Jag är som en hök. Spanar åt alla håll. Och ibland ser jag det ju. Jag ser bilen. En jävligt ful bil för övrigt! Men den är där! "Ring polisen!" Ja, det kan man ju göra. Men ska sanningen fram så är jag trött på att ta tid från dom! Jag har pratat med dom mer än jag har pratat med min egen mamma det senaste året! Och det blir samma visa varje gång. Vi sitter och pratar, dom antecknar, åker och där sitter jag igen, ensam och väntar på brevet som säger att utredningen lagts ner i brist på bevis. Dom gör sitt jobb, ett skitbra jobb! Men faktum är ju att utan bevis kan inget mer göras. Vill inte ge dom onödigt pappersarbete som ändå inte leder nån vart! Dessutom tror väl grannarna att jag bedriver nåt nattöppet snutcafé här hemma, så mycket uniformerade kvinnor och män som traskat runt här. Det är kanske just det jag ska göra... Öppna nattöppet polisfik. Då kommer det ju krylla av blå-gul-vita bilar och människor i uniform här i krokarna.. Då kanske det blir lugnare. Dessutom har jag ju nåt att göra under mina vakna nätter då också.
Är hur trött som helst. Men så fort jag närmar mig liggande läge så får jag världens adrenalinpåslag och sömnen är blott en hägring. Ett tillstånd som jag enbart kan drömma om....dagdrömma alltså!
03:48...och jag är fortfarande vaken!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Har inte läst allt i din blogg, men tillräckligt för att förstå att det är ett riktigt helvete du går igenom.
Har själv blivit antagen till polishögskolan till våren och förstår att i mitt yrkesval kommer få möta allt för många kvinnor i din situation. Ska läsa din historia och försöka ta till mig så mycket som möjligt.
Kämpa på. det är många som uppenbarligen tänker på dig! Nu är det en till.
Kram Jonas
Usch, trodde verkligen att du hade fått lägga allt ont bakom dej, du verkade så lycklig o lugn där ett tag. Men det är väl säkert nånting oarbetat i dina tankar ännu.
Hoppas det ger med sej, utan sömna funkar man inte särskilt bra!
Styrkekramar // Anna
Håller på dig! Hoppas du orkar kämpa dig igenom denna höst och vinter också, du är så stark. Det finns massor med klyschor att hänga upp sig på: Efter regn kommer sol t ex.
Tänker massor på dig, kollar varje dag efter nya inlägg.
Kram Anette
Min älskade gumma...du vet att jag finns. Love you. Nina
Jag vet inte vad som är värst, att inte kunna sova eller att sova och ha mardrömmar. Men det jag säkert vet är att det är ett helvete i vilket fall som helst. Du är stark, och trots att det är jobbigt nu så kommer du att ta dig igenom de här perioden också. Och du vet ju att du kan höra av dig när du vill, och om vad du vill.
Kram Isabella
Du verkar starkare nu, än om du inte känner det själv just nu tror jag psyket har sina vägar. När du är starkare och kan hantera lite av det så får man gå igenom allt lite till. För varje gång du genomlever det blir det mindre och mindre. Mindre farligt. Mer hans fel och inte ditt.
Det är vad jag hoppas i alla fall. Så var det för mig. Med jämna och ojämna mellanrum dyker det upp igen men för varje gång känns det mer genomgått och mindre farligt. 11 år senare kan det fortfarande dyka upp, men nu tillåter jag det att dyka upp, gräva ner mig i det ett par dagar, en vecka, sörja den flicka jag var, välkomna den kvinna jag blev och bara hoppas på att man kan hjälpa någon annan som man själv förhoppningsvis kan hjälpa och lyssna på.
Önskar dig lugn och ro och massor med sömn!
Efter många år får jag fortfarande flaschar, mardrömmar som utlöser panik... Sover med Tvn på, lågt, de perioder och räknar med att inte orka allt jag vill. Det går över.
Tillåt dig att drömma, det är ett sätt för hjärnan att bli av med det skedda. Gå och prata med någon om du tror att det hjälper.
Ge inte upp hoppet! Det kommer en tid då du åter mår bra.
Skicka en kommentar