Man är aldrig tillräcklig

Jag är glad att mitt liv har gått vidare. Saknar inte ett enda dugg av det som en gång var. Men jag tänker mycket på det. Varje dag faktiskt. Och natt. Drömmarna avlöser varandra igen. De påverkar mig inte lika mycket längre. Men dom finns där. Påminner mig om sorgen. Smärtan. Jag vill fortfarande söka svar. Försöka förstå vad det är som händer i en människa som gör så. En människa som aldrig blir nöjd med nånting man gör. Ingenting man säger är någonsin tillräckligt. Varför? Det finns nog många svar på det. Många teorier.

Jag gav allt. Kämpade. Trippade på tå för att inte uppröra. Höll igen mina egna känslor för att slippa kriget. Det fanns olika sorters krig. Det vilda, våldsamma kriget. Och det tysta, förnedrande, elaka och psykande kriget. Inget är att föredra, men ibland kunde tystnaden vara mer smärtsam än blåmärkena. Oavsett hur slaget såg ut så vann motståndaren. Varje gång. Det var jag som grät. Jag som kände mig värdelös. Jag som kände att jag inte dög. Jag ifrågasatte mig själv. Min egen förmåga. Mitt eget värde. Motståndaren fick känna sig stark. Tuff. Som en riktig vinnare. Men jag undrar om det gjorde honom lycklig egentligen...

Han krävde mer av mig än jag var kapabel att ge. Än vad någon människa är kapabel att ge! Ändå slet jag med allt jag hade för att ge allt det där. "Gå den extra milen". Jag åsidosatte mig själv. Helt och hållet. Kämpade för att orka, kunna, våga finnas där. Finnas fast jag knappt fanns i mitt eget liv.

En sådan motståndare bli aldrig nöjd. En sådan motståndare kräver bara mer och mer. Tills man inte längre har något kvar. Tills man är totalt dränerad på kraft. Då kommer dråpslaget. Man duger helt enkelt inte. En stark kvinna hade stått pall. En "riktig" flickvän hade varit mer förstående. I motståndarens ögon är man svag och patetiskt. Och självklart egocentrisk. Som inte kan se bortom sig själv och sina egna problem.

Det lustiga är ju att det är motståndaren som ÄR problemet. Det tog ett tag för mig att inse det. Men idag vet jag ju. Det är motståndaren som är svag och patetisk. Jag var en riktig flickvän! Jag var en stark kvinna. Det var ju därför jag inte stod pall. Det var ju därför jag släppte allt och sprang. Sprang för livet, utan att se mig om. Det bästa beslut jag någonsin tagit.

Jag blev behandlad som en hund. Skulle sitta fint och komma vid minsta vissling. Veta min plats. Det jag själv behövde var mindre viktigt. Fick aldrig frågan om mina åsikter eller känlsor. Huvudsaken var att jag var perfekt. Med någon annans mått mätt. Jag gick över eld och vatten för att vara till lags. Det spelar ingen roll vad man gör. Det spelar ingen roll vad man säger. Det är aldrig, och kommer aldrig vara tillräckligt. Någonsin!