Verkligheten är värre än mardrömmarna!

Nu var det riktigt längesen jag sov en hel natt. Jag hade en period som var rätt lugn. Då mardrömmarna inte avlöste varandra och huvudvärken inte alltid agerade väckarklocka varje morgon. Den perioden är uppenbarligen över. Drömmarna är återigen våldsamma, brutala och många! Varje natt. Jag är van att drömma, men det har än en gång blivit svårt att vakna. Känner ett fruktansvärt obehag. Som om någon står i rummet. Någon som vill mig illa. Någon som är fylld av ondska och sjuklig vrede. Någon som varje dag iakttar varje steg jag tar.



Mitt liv är bra idag. Jag är lycklig och hel och vägrar låta mig tryckas ned igen. Jag kommer aldrig att glömma mitt förflutna. Det är en del av mig och har bidragit lite till den jag är idag. Utan mina erfarenheter skulle jag inte kunna känna samma styrka och tacksamhet idag. Utan mina minnen skulle jag inte kunna känna samma förståelse som jag gör idag. Jag fick inte ta någon plats förut. Jag fick inte komma tills tals och mina åsikter och värderingar var inget värda. Idag är det tvärtom. Jag är värd nåt. Jag är viktig för många. Jag är stark och jag är lycklig!

Jag får det utrymme och den förståelse som jag behöver. Jag får komma till tals och man vill höra mig. Det ger mig ett välbefinnande jag aldrig förut känt. Det ger mig kraften, empatin och framförallt viljan att själv ge förståelse. Att ge utrymme. Utan utrymme och förståelse kvävs man. Jag gjorde nästan det. Jag var instängd i en trång, mörk låda med lock. Knappt några lufthål. Ingen näring. Fick komma ut när jag behövdes för nånting. Sen raka vägen in i lådan igen. Där hade jag ingen kontroll. Det var nån annan som styrde. Nån annan som hade den fulla kontrollen. Inga avvikelser fick ske. Allt skulle fungera enligt ett givet schema.

Jag tog mig ut ur lådan. Idag är jag fri. Om nån skulle försöka stänga in mig igen skulle jag skrika, gråta, klösa och riva. Jag vägrar kontrolleras av någon annan igen. Jag är en egen person, med egna åsikter och värderingar. Jag är en egen person som, för många, är viktig. Jag är en egen person och har rätt att leva mitt eget liv. Ett tag klarade jag inte av att fatta de lättaste beslut. Jag visste knappt vad som var rätt och fel. Hade ingen som helst koll på min egen potential. Ifrågasatte mig själv ständigt. Idag fattar jag återigen mina egna beslut. Beslut som får mig att må bra. Som får barnen att må bra. Som gör oss lyckliga och som ger oss en chans att återta makten.

Vi bearbetar allt fortfarande. Pratar om det ofta. Nästan hela tiden. Vi kämpar tillsammans. Vissa dagar är tuffa. Andra lättare. Alla drömmer vi. Lillan har det värst. Men vi är tillsammans. Vi skänker varandra trygghet och kärlek.

Tiden har gått fort sen helvetet startade. Allt har rullat på i en rasande fart. Ibland känns det som om jag knappt hunnit begripa vad som hänt de senaste 19 månaderna. Jag har varit så uppe i barnens återhämtning. Gärna lagt fokus annat som känts viktigare. Viktigare än att jag själv ska stanna upp och må bra. Det får man ingen för! Det är bara att sätta krokben för sig själv har jag märkt. Man måste våga känna efter. Måste våga minnas. Måste våga lägga allt annat åt sidan en stund och lägga fokus på sig själv. Är man inte hel själv kan man inte bidra till mycket. Jag vill kunna bidra!

Jag mår inte så dåligt av drömmarna längre. Blir bara fysiskt trött. Men jag vet ju att det bara är drömmar. Det är värre med det som händer på riktigt. Det som inte är drömmar. Det som händer utanför mitt hus. Mitt fönster. Det är värre!