Det är svårt att förstå...

Det tyckte jag också. Innan jag visste. Innan jag en dag plötsligt fann mig själv i den situationen. Jag kunde visa förståelse. Men inte riktigt förstå. Jag kunde känna med den som upplevt det. Jag kunde trösta. Jag försökte att inte döma. Men det var svårt.

Precis som det är svårt att sätta sig in i situationen att förlora ett barn, om man själv inte gjort det. Precis som det är svårt att förstå känslan av ensamhet, om man själv aldrig varit ensam. Precis som det är svårt att förstå hur det känns att förlora någon man älskar, om man aldrig upplevt ett brustet hjärta. Precis så svårt är det att förstå känlsorna och tankarna man upplever i en våldsam och destruktiv relation.

Man kan ändå visa förståelse. Man kan försöka visa empati. Man kan försöka att låta bli att vara den som dömer. Även om det känns helt obegripligt varför hon stannar.

"Varför går hon inte bara?" "Varför tar hon all skit?"

Hon frågar sig samma saker själv. Förutom det krig som pågår runt omkring henne pågår ett ständigt krig inom henne. Ett krig mellan känsla och förnuft. En våldsam fight mellan hennes egen verklighet och den verklighet som finns utanför bubblan. Hon vill hitta förklaringar till varför partnern hon älskar så förtvivlat kan vända så. Hon försöker förstå hur hon idag kan känna sig så dum och värdelös när hon igår var det vackraste som fanns. Det bästa som någonsin hänt honom. Hon kämpar med att hitta lösningar på hans problem. Vill desperat hjälpa honom.

Tillslut vet hon exakt vilka knappar hon inte ska trycka på. Hon vet att hon måste smyga runt, tyst och försiktigt. Hon förbannar sig själv de gånger hon klantar sig så till den milda grad att han blir sådär vansinnig. Han kan ju inte styra det. Hon borde förstå det. Hon borde visat hänsyn till det. Smygandet fortsätter. Hon vill vara den perfekta kvinnan. Den där kvinnan som han en gång älskade. Hon måste tänka efter ännu mer. Hon måste bli bättre på att förstå honom. Måste lyssna bättre.

Nu är det känslan som har övertaget. Plötsligt börjar förnuftet kämpa för att komma till tals. En svag röst hörs djupt inom henne. Den talar om att nåt är fel. Den skriker förgäves att något måste göras. Att hon inte förtjänar den behandling hon får. Förnuftets röst kommer att skrika till henne många gånger. Utan resultat. Men en dag, förhoppningsvis, börjar rösten sakta men säkert överrösta känslan. Förnuftet börjar återigen få komma till tals. Dess höga stämma ger näring åt smärtan, som sakta växer sig starkare och gräver sig djupare in i själen. Hon vet nu. Men det gör det inte lättare att fatta beslutet. Hon måste bort. Hon måste själv ta beslutet om att lämna den hon älskar.

En kärleksrelation är bland det starkaste som finns. Är man nykär kan man nästan känna sig odödlig. Det finns värme, passion, pirr i magen, oändlig lycka och glädje. Man känner sig hel när man är älskad och får ge någon annan sin kärlek. Man känner sig fullkomlig när man får uppleva tvåsamheten, förståelsen och närheten som en kärleksrelation kan erbjuda. Man kan bli upprörda på varandra. Sårade. Skratta och gråta. Försonas på de mest kärleksfulla och romantiska sätt.

Det är därför det är så svårt...