Jag är tom...

Tom på kraft. Tom på känslor. Det känns så. Nånting har hänt. Inget baklag. Det har jag bestämt mig för att inte kalla det. Men en liten inbromsning. Ingen tvärnit. Ingen totalkrasch. En liten, lätt inbromsning bara. Kan vara klokt att trycka ner bromsen lite när kraften börjar sina. Kan vara rätt farligt att gasa på för mycket då.

Jag brukar göra mina små inbromsningar då och då. Ibland medvetet. Men inte nu. Nu är det bilen själv som ville sakta in. Behöver ett depåstopp. Tanka lite. Ljustera däcken. Kanske laga en punktering. Jag undrar om jag inte ska köra en motortvätt och ett oljebyte på samma gång.

Känner mig ensam. Jag har fullt med underbara människor omkring mig. Men känner mig ensam. Ibland är det skönt. Ibland måste jag vara ensam. Ensam med mina tankar. Mina känslor. Men just nu är det ensamt att känna sig ensam.

Såret har gått upp igen. Inte jättemycket. Men tillräckligt för att blodet ska börja sippra ut igen. Tillräckligt för att det ska göra ont. Är rädd att det ska bli infekterat. Måste göra rent och lägga om. Jag vet hur man lägger om sår. Jag har gjort det på så många andra människor. I mitt jobb. Men mitt eget sår kan jag inte riktigt ta hand om. Det känns så just idag. Jag vet vad som krävs för att försöka stoppa blödningen. Men har inte materialet hemma. Jag behöver en ny bostad. Inte direkt nåt som finns på apoteket!

Träffade mina barn igår. Mina underbara vackra små sk*itungar! Dom har varit bortresta i tio dagar. I USA. Hälsat på lite släktingar. Dom hade mycket att berätta. Det har shoppats nya kläder. Och "stövelklackskor". Det hade tappats tänder. Man hade lärt sig att blåsa tuggummibubblor. Båda ville berätta allt på samma gång. Båda blev irriterade när den andra avbröt. Dom kom av sig och skällde lite på varann. Jag satt mest och såg frågande ut. Det var så mycket information. Hängde inte med. "Sa dom att dom hade shoppat tuggummi, blåst bubblor med skorna och tappat kläderna??"

Med lite hjälp fick jag snart ihop deras berättelser. Dom hade haft det bra. Men dom hade saknat mamma. "Mamma, jag älskar dig oändligt mycket!"

Denna, absolut villkorslösa, kärlek är det som får mig att fortsätta. Att orka. Den ger mig styrkan. Viljan. Men ibland måste jag sjunka ner i mina egna tankar. Mina minnen. Sortera och försöka förstå. Det tar tid. Jag vet det. Jag försöker ha tålamod.

Mina tjejer sov hos mig inatt. Vi sov hemma hos mormor. Deras pappa skrattade när han sa att jag skulle ha det så kul med omställningen. Först fattade jag inte riktigt. Sen kom jag på vad han menade. Den förbannade jetlagen!! Klockan hade passerat en bra bit efter midnatt när min 6-åring tillslut somnade. Hennes sista ord, innan snarkningarna började, var ett sömnigt "Är det morgon snart?" I h*lvete heller! tänkte jag.

Dom ligger och sover som grisar fortfarande. Ska nog krypa ner och sniffa lite på dom. Mysa i värmen. Lämna min tomma själ här och bara vara med mina små. Det ska jag! Tanka lite kärlek. Värme. Det behöver jag. Behöver få fylla på. Vill slippa ha såhär ont. Vill inte känna mig ensam. Vill inte vara tom!