En dag i taget!

Inatt drömde jag om XX. Inte så ovanligt. Jag skulle bli förvånad om jag inte gjorde det. Men jag tänker inte låta drömmarna påverka hela min dag. Dom ställer till med tillräckligt under nätterna. Det är bara drömmar. Har en gång varit verklighet men inte längre. Nu är det bara jag där när jag vaknar. Skulle drömmen vara sanning tar jag bara upp telefonen och ringer polisen. Dom stackarna. Dom har mycket att stå i. Några vänner till mig som är poliser brukar berätta hur det är. Jag säger till dom vilket underbart jobb jag tycker dom gör.

Jag har sagt att det många gånger bara känts dumt att ringa efter dom. Man känner sig löjlig. Jag vet ju att det händer så mycket allvarligt överallt. Då tycker dom att jag är ett pucko!

Jag pratade med mina barn igår. Lillasyster mår inte bra! Inte alls bra! Hon är orolig. Att inte veta var mamma hamnar efter en flytt är olidligt för henne. Att inte veta när hon får flytta hem är lika med att tro att hon ALDRIG mer får flytta hem. Det är svårt när jag själv inte har några svar att ge. Jag försöker lova dom att det ordnar sig men ibland känns det hopplöst även för mig. Storasyster gör sitt bästa för att trösta den lilla. Hon försöker förklara på sitt alldeles speciella sätt hur bra allt kommer att bli. Men lillasyster misstror. Det ser jag. Det gör ont i mig. Jag måste hitta en lösning snart!

Dom undrar hur det är med XX. Dom frågar hur han mår. Lillasyster saknar honom. Jag har förklarat för henne att det är ok att sakna. Hon får sakna. Att även jag saknar ibland. Hon frågade mig häromdagen om jag var ledsen. "Du älskar ju honom!". Jag sa som det var. Jag älskade honom väldigt mycket förut. Men inte längre. Jag försöker skilja på nu och då. Precis som för mig själv. Det var förut. Inte nu.

Idag har såret gått upp lite. Blodet sipprar ut och färgar allt rött. Det gör ont idag. Men det får det göra. Jag vet att jag är påväg åt rätt håll. Jag vet att jag kommer att må helt bra tillslut. Jag får ge det mer tid. Ha tålamod. Jag hatar att ha tålamod. Det är bland det tråkigaste och vuxnaste som finns ju!
"Nu får ni har tålamod! Vi öppnar julklapparna när pappa och jag säger till!" Som barn kan man ju tänka "Varför ens slå in sk*ten! Jag kommer ju ändå slita upp pappret på en tiondels sekund!" "Vi åker när vi är klara! Ha tålamod" Och vad tänker man då? "Klara? Vi ÄR ju klara! Kan vi BLI mer klara? Bilen är packad, lamporna släckta, alla fönster stängda. ALLT är klart så varför ska kärringen springa runt som ett yrväder och dubblekolla allt??" "Ni sitter kvar vid bordet tills alla har ätit klart!" Det där är nog bland det värsta. "Är hon allvarlig? Fattar hon ens hur j*la långsamt dom äter? Dom pratar ju bara. Skyffla in maten nu för f*n så vi få gå! Och där sitter pappas chef och flinar. F*n glor ju på gubbj*vel? Håll käften och ät!"

Nä, tålamod är ingen höjdare. Jag är nog fortfarande barn på insidan. Nu för tiden är det visserligen JAG som säger att julklapparna öppnas när jag säger att dom öppnas. Det är JAG som säger att vi åker när vi är klara. Får jag frågan "varför" svarar jag vuxet "därför". Vid middagsbordet har dock barnen lyckats hitta ett kryphål. Väsnas man för mycket blir morsan tokig och beordrar en med dånande röst att lämna landet!

Tålamod är en dygd säger dom. Ja, men ingen rolig dygd. Jag har dock fattat att jag måste ha tålamod med mig själv nu. Jag försöker se framåt. Se en ljusning. Tänka att det kommer ordna sig. Det kommer bli bra. Det måste det!
En dag i taget!