Nu är klockan 05.58 och det är söndag morgon. Har inte sovit mycket inatt. Drömt massor. Vaknat flera gånger. Genomsvettig. Rädd. Men framförallt ledsen. För exakt ett år sen låg jag på golvet. Nyss nedsparkad från sängen. Efter en natt fylld av hån, slag, stryptag och gråt. Hela den här dagen, för ett år sen, låg jag i min väninnas soffa och grät. Hade ont. Med blåmärken, rivmärken, strypmärken, bitmärken. Men framförallt djupa, djupa sår i själen.
De synliga märkena är för längesen borta. Dom satt kvar i några veckor. Var lätta att dölja. Långärmat. Polo. Högerhanden i bandage. Ett leende på läpparna. Ingen såg. Ingen visste.
Det var vad jag trodde. Jag hade fel. Dom visste. Dom förstod. Såren i själen gick inte att gömma. Dom lyste igenom hur mycket jag än log. Dom gick inte att sminka över. Jag trodde min teater gick hem. Trodde jag var trovärdig. Ljög om blåmärkena. Dom som av misstag dök fram under en uppdragen tröjärm. "XX råkade öppna toalettdörren precis när jag kom gående i hallen..."
Den enda som visste lite mer om sanningen var min väninna som jag var hos hela dagen efter min helvetesnatt. Hon försökte prata med mig. Men jag var inte mottaglig. För ledsen. För chockad. För blåslagen. Men hon visste. Hon förstod. Det gjorde även min granne som kommit ner mitt i natten. Då hade XX gett sig av hemifrån. Hon satt hos oss i ett par timmar. Tröstade mina barn som vaknat av tumultet. Såg mina sönderrivna kläder. Några märken. Men framförallt min smärta. Ändå ljög jag. För att skydda XX. Försökte deperat komma på nån historia om vad som hänt. Hon gick aldrig på det.
Det är sällan folk går på det man säger. Dom ser tecknen långt innan man själv blivit medveten. Nu ser jag det själv. Nu skyddar jag inte längre. Inga fler lögner.
Jag önskar att jag kunde sova bort hela den här dagen. Datumet sitter fastetsat i mitt minne. Synen av mig själv i spegeln finns kvar på näthinnan. Skräcken i mina barns ögon kan jag inte glömma. Deras oförstående blickar.
Idag gör det ont. Jag gråter igen. Det är ensamt och smärtsamt. Såret har börjat blöda ännu mer nu. Vill bara att denna dag ska vara förbi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Vi är nog många som önskar att du får lägga det gamla året bakom dig, och som hoppas att det nya året blir ljusare och gladare för dig (och dina barn) Lycka till, och Gott Nytt År!!
/maria
önskar att du får all styrka tillbaka och orkar kämpa vidare. jag hoppas att år 2008 blir ditt och dina barns bästa år. trygghet, lugn, omtänksamhet och kanske lite kärlek. det får tiden utvisa. gott nytt år!
Hej! Har läst i din blogg. Hittade den via artikel på aftonbladet.se.
Kan inte ens tänka mig vad du går igenom men måste säga att du, trots att du mått/mår/kommer må så dåligt gör det "bra". Om man kan göra det "bra" i den situation du befinner dig i! Lägger din blogg till mina "favvisar" och kikar säkerligen in igen. Önskar dig och dina barn Ett Gott Nytt 2008 med mycket kärlek och värme.
//Britt-Marie
Ps. Hörru, förresten är ALLADIN MIN pojkvän under helgerna *garv*Ds.
Allt kommer att bli bra med dig och dina barn -det vet jag ! :) Du ska ha det riktigt bra och kämpa på, och må ´det bästa ur ditt förflutna höra till det sämsta i din framtid´. Ha det bra" :)
/Josefin.
Skicka en kommentar