Det är engentligen först nu som jag kan säga orden... Nu har jag ju hittat styrkan igen, och kan faktiskt erkänna för mig själv att jag är stark! Ibland anses det inte ok att säga positiva saker om sig själv. Det är bättre att vara blygsam och vifta bort en komplimang med ett fniss, hellre än att säga: "Ja, jag vet! Jag är fantamej råsnygg idag!" Istället skrattar vi, får rosiga kinder och kläcker ur oss nåt ohörbart om "den här gamla trasan..."
Jag säger samma sak. Men det är annorlunda. Jag ÄR stark! Kanske ännu mer idag, än förr... Är i alla fall mer medveten om mina olika styrkor idag. Vi har alla styrkor. Olika eller likadana. Välanvända eller oanvända. Men vi har dem. Det finns massor med människor som inte hittat sina än. Som inte känner till dem.
En del av dessa människor berövar gärna andra på deras styrkor. Och lyckas. Tror de! De förmår egentligen bara att skrämma bort styrkorna och samtidigt se till att de hela tiden håller sig undan. Vid minsta tecken på en framfusig styrka som försöker hävda sig, så tar de till det tunga artilleriet. Inte fan stannar styrkan kvar för att, med nyfiket intresse, ta reda på vad som händer härnäst. Nä, den gömmer sig såklart, och håller sig helst gömd en längre tid. Mina styrkor låg undangömda men jag har lyckats plocka fram dem.
Visst kan det ta tid. Olika lång tid för olika människor. Men det går.
Jag är stark!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Och helt fantastisk är du!
Love ya
/Mammi
Fick tipset att om jag ville läsa en bra och stark blogg skulle jag läsa din. Fick länken och har nu läst från första till sista bokstav. Tycker det är slöseri att skriva det på en blogg...du skulle gett ut en bok så det hade nått ut till fler. Du skriver väldigt gripande och fängslande.
Vilken styrka du besitter!!!
Ett stort tack till dej för att du delar med dej av ditt liv. Jag beundrar dej enormt... Kämpa på...
Massor av kramar Carina
Skicka en kommentar