Varför nu..?

Jag förstår inte! Det har varit relativt lugnt. Tills igår. Igår byttes lugnet ut mot panik. Nu är jag återfunnen. Jag är trött. Det blev inte många timmars sömn inatt. Gårdagen var lång och tung. Overklig. Mitt i vardagen, som jag så omsorgsfullt byggt upp, trillade det in ett sms i min telefon. Där förklarades det att man hittat mig. Återigen togs adresser upp som borde vara okända och dessutom nämndes polisens oförmåga att kunna hjälpa mig.

När jag hade läst sms:et lade jag ner mobilen i fickan på min munkjacka, och återgick till studierna. Försökte iallafall... Hur mycket jag än försökte fokusera på min och mina klasskamraters grupparbete vandrade tankarna tillbaka ner i min munkjackas mörka ficka! Jag tänkte på vad jag hade läst. Envisades med att fastna vid den sista kommentaren. Den om polisens oförmåga. Det handlade ju visserligen inte om polisväsendet i allmänhet, utan att de just i detta fallet, inte skulle kunna bistå med någon hjälp.

Det var väl ändå oschysst! Dom har ju varit helt fantastiska!

När jag, i mina tankar, försvarade alla tappra kvinnor och män i blått insåg jag plötsligt... Jag försvarade inte polisen. Jag använde den delen av sms:et som försvar för min egen del! Jag blev så chockad av innehållet att jag fokuserade på den del som var minst angelägen att fokusera på.

Sen grät jag! Mycket!

Idag är jag bara trött. Huvudet spränger och jag vill sova.

Känner jag obehag?
Ja, nåt alldeles fruktansvärt!
Tänker jag lägga mig ner och ge upp?
I helvete heller!!

Klart jag är rädd, men också tillräckligt stark för att våga vara rädd... Det var jag inte förut. Då klarade jag inte av rädslan. Den tog ett stadigt grep om mig och det var omöjligt att frigöra sig. Idag är det tvärtom på nåt sätt. Jag är starkare än rädslan. Den finns där och den känns tydligt av. Jag är mer uppmärksam på min omgivning än vad jag var i förrgår, men det är ändå jag som har kontrollen!

Klart man undrar.... Varför nu??