Imorgon...

Då är det dags. Då möts vi igen. Tiden har stått stilla. Jag har levt i ett töcken. I en overklig verklighet. Men det är MIN verklighet. Imorgon blir det ännu mer verklighet. Min overkliga verklighet blir verklig imorgon. Jag undrar när min verklighet blir normal igen. När jag kan leva som jag vill. Bli lycklig som jag vill. När jag och mina drömmar inte längre är rädda. När vi vågar stå för det vi tror på. Det vi vill. Det blir inte imorgon. Det kommer ta ett tag. Det är en process. Så säger dom. En process som måste få ta sin tid. Jag låter den ta sin tid. Jag väntar. Hoppas. Snart kanske. Snart kanske jag drömmer vackra drömmar igen. Snart kanske jag känner mig lugn och rofylld. Vill inget hellre. Vill slippa smärtan. Sorgen. Saknaden. Den är värst. Den tittar fram då och då. Som för att göra sig påmind. Den vill inte riktigt släppa taget om mig. Den vill finnas kvar. Inte dö. Men det vill jag.

Dom som kan sånt här säger att man ibland kan försöka visualisera sig olika saker. Som att lägga ner de jobbiga tankarna i en låda, stänga locket och låsa. Gömma nyckeln. Min låda håller inte riktigt tätt än. Den är som ett durkslag! Utan lock och nästan ingen botten. Alla tankar sipprar ut och gör sig påminda. Jag försöker bryta mönstret. Tänka på annat. Men vips så är dom tillbaka. Minnena gör samma sak. Dom har etsat sig fast. Ligger som glödande kol på min näthinna. I mitt huvud. Dom bränner och gör ont. Det svider i min själ. Vill så gärna få glömma allt. Jag vet att jag aldrig kommer göra det. Jag kommer kanske kunna leva med mina minnen. För det dom är. Minnen. Dom kommer inte längre vara min verklighet. Dom kommer tillhöra mitt förflutna. En mörk fläck i mitt förflutna. En fläck som inte går att tvätta bort. Som jag måste acceptera.

Jag är rädd att fläcken aldrig kommer att blekna. Att den kommer förgifta mig. Smutsa ner det fina. Det fina som jag önskar hitta nån dag. Är rädd att fläcken ska förstöra. Jag vet inte hur man gör för att bortse från den. Man kan ju inte gärna säga åt den att försvinna. Eller kan man? Kan man visualisera bort den? Lite Vanish Oxy Action och så är fläcken väck? Jag kan ju försöka. Den ska inte få komma emellan mig och livet. Den kommer att finnas där. Men den ska inte få styra. Jag ska fortsätta skrubba och skrubba tills den nästan helt är borta. Sen ställer jag en vas med liljor över den. Vita liljor. Då syns den inte.

Men det är ingen fläck än. Det är ett monster.Nåt som känns. Som gör ont. Nåt som jag måste vinna över. Jag måste först ta död på monstret. Sen skrubba bort blodet efter det. Sen kanske jag kan känna mig helt fri. Sen kan jag befria min själ. Mina drömmar. Mig själv. Då behöver jag inte längre vara en fånge. En fånge i mitt eget liv. Jag behöver inte längre vandra ensam och rädd. Jag kan komma in till dom andra i bubblan. Men jag måste först slåss med monstret.

Imorgon är det dags. Imorgon är sista fighten. Då ska jag möta mina mardrömmars verkliga gestalt. Blicken. Orden. Hatet. Kylan. Men sen är det över. Sen går jag vidare. En dag kvar. Men sen.