Helvetets början!

"Hur kunde det bli såhär? När började det? HUR började det?"

Vi blev kära. Jättekära. Han var mannen i mitt liv. Den rätte. Han var allt! Jag var allt för honom också. Den vackraste. Snällaste. Underbaraste. Han tackade mig för att jag älskade honom. Nånstans vände allt. Det började som små irriterade kommentarer. Han kunde snäsa för ingenting. Ibland var han riktigt taskig. I början bad han självmant om ursäkt. Han var trött. Mådde dåligt. Hade ont nånstans. Jag förlät. Tänkte att alla kan ha en dålig dag. Men det fortsatte. Det blev värre.

Jag började tänka på samma sätt som han gjorde. Det han sa lät så vettigt. Han hade rätt. Jag gjorde ju rätt många misstag. Jag ville bara vara perfekt i hans ögon. Ville duga. Men det gjorde jag aldrig. Ingenting jag gjorde var nånsin tillräckligt bra. Tillslut övergick hans kritik till rena elakheter. "Hur kan du va' så j*la korkad? Du tänker f*n alltid med arslet! Du gör tamejf*n aldrig nånting rätt!" Han beordrade mig att göra saker. Han bad mig inte längre. Han tog mig förgivet. Och jag vågade inget annat än att göra som han sa.

Jag började må sämre och sämre. Hamnade i en depression. Han blev irriterad för att jag jämt mådde dåligt. Tyckte jag skulle rycka upp mig. Sluta tycka synd om mig själv. Han hånade mig när jag grät. Efter en tid av ständiga nedtryckningar kom slutligen första slaget. Jag blev nerslängd i golvet. Sparkad på. Han la sig på mig och tryckte en hand emot min hals. Han förklarade för mig att han faktiskt var tvungen att vara elak mot mig för att det skulle gå in i min tröga j*la skalle! Att om jag bara gjorde som han sa skulle han aldrig behövt slå.

Allt blev bara värre. Jag drog mig undan många av mina vänner. Dom som frågade fick svaret att allt var jättebra. Jag var hur lycklig som helst. Han var helt underbar. Innerst inne visste jag att det inte var rätt. Att det inte skulle vara sådär. Men jag älskade honom. Han var mitt allt. Jag hade förstått att jag inte var nånting utan honom. Han var ju den som höll mig samman. Och trots att jag var så jobbig att leva med så stod han ju ut med mig. Jag var tvungen att visa honom min tacksamhet. Jag inbillade mig att det vi hade var nåt speciellt. Han sa att vi alltid skulle vara tillsammans. Alltid älska varann. Jag ville så gärna tro på det. Tro på honom. Jag ville så gärna att vi skulle ha det som så många andra. Bra. Önskade att det skulle bli så. Min önskan var så stark att jag tillslut trodde att vi hade allt. Att vi hade det bra. Ett normalt förhållande. Jag slog bort de tankar som sa att vi hade det dåligt.

Tortyren fortsatte. Jag grät varje dag. Så småningom gick jag undan. Jag ville inte visa honom att jag var sårad. Jag gömde undan mina tårar. Jag gömde undan mig själv. Jag slutade träffa de flesta av mina vänner. Slutade höra av mig lika ofta som vanligt. Jag var livrädd att han skulle bli arg. Jag tassade på tå för att undvika eventuella konflikter. För varje bråk blev han mer våldsam. Mer hårdhänt. Jag var en idiot. En korkad, trög idiot. Det krävdes aldrig mycket. I stort sett ingenting. Folk i min närhet frågade hur vi hade det. Dom märkte att nåt var fel. Jag nekade. Även för min granne som bodde i lägenheten ovanpå. Hon hörde. Hon såg mina sönderrivna kläder. Mina blåmärken. Tröstade mig när jag var halvt hysterisk. Ändå vägrade jag berätta. Jag ville vara lojal mot honom. Jag älskade honom. Ville inte att nån skulle tycka illa om honom. Jag kände att jag inte hade nåt val. Jag skulle ju aldrig klara mig utan honom. Jag gav bortförklaringar som ingen gick på. Men det struntade jag i. Jag var för rädd för att berätta för nån. Jag ignorerade kommentarer om att han inte skulle vara bra för mig. Dom förstod inte mig som han gjorde. Dom förstod inte vad vi hade. Det var bara han och jag som visste. Som visste att vi hade nåt speciellt. Nåt äkta.

Emellanåt var jag hans drottning. Jag grundade hela vårt förhållande på dom stunderna. Det var dom stunderna som fick mig att orka. Att tro. Fortsätta.

Jag fick nog tillslut. Jag orkade inte mer. Jag ville inte ha det sådär. Jag började förstå att jag förtjänade bättre. Men jag älskade honom fortfarande. Jag kunde inte sluta. Kärleken var så stark. Han var ju så underbar ibland.

Idag vet jag bättre. Idag kan jag se med andra ögon. Skygglapparna har åkt av. Jag ser klarare nu. Det var mitt helvetes början.
Nu går jag mot mitt helvetes slut.