Det gör ont dygnet runt. Det finns hela tiden där. Blir ständigt påmind. "Men nu är ju rättegångar och allt över så nu kan du andas ut!" Kan jag? Hur då? Det är ju långt ifrån över. Jag har sett det i blicken. Den talande, hatiska blicken. Jag vet ju.
Jag vill så gärna få sova. Inatt somnade jag inte före halv fyra. Vaknade fem minuter över sex. Plötsligt satt jag bara där i sängen och höll mig för halsen. Hade andnöd och hjärtklappning. Det är inte över. Inte på långa vägar. Jag har slutat visa vad jag egentligen känner. Vill inte visa mig svag. Är trött på att säga samma saker om och om igen. Trött på mig själv. Trött på min egen spegelbild. Jag kan inte riktigt gå in helhjärtat för nåt. Har inte riktigt hittat min gnista. Den var stark förut. Den fanns där. Nu är den borta. Den är för svag för att jag ska kunna hitta den i mitt mörker.
Mina vänner brukar säga att mina ögon strålar. Att det gnistrar i dom när jag ler. Det finns inte längre inuti mig. Jag sätter på mig masken. Låtsas. Jag orkar inte vara jag längre. Men jag orkar inte heller låtsas. Jag vill hitta hem igen. Till tryggheten. Till mig själv. Men vet just nu inte vem jag är. Vem jag vill vara. Jag är vilsen. Ensam. Rädd. Fysiskt sätt är jag inte ensam. Jag har mina vänner. Men i mig själv är jag ensam. I min smärta. Där står bara jag. I mörkret utanför bubblan. Vem i h*lvete har gömt nyckeln?
"Tänk positivt!" Men...va?? Hur då? Jag kan knappt tänka negativt. Jag kan knappt tänka alls! Kan verkligen inte tänka positivt då. Det går inte. Jag som är den mest positiva jag känner. Nu är jag bara blank. Ett tomt papper. Det är väl meningen att jag ska måla på det där pappret. Måla en ny tillvaro. Men jag vet inte hur. Hittar inga färger. Bara grått och svart. Blir inte så skojig teckning av det.
Jag ska ge det tid. Men mitt tålamod börjar ta slut nu. Hur lång tid? Ingen vet. Känner press från alla möjliga håll. Så många måsten. Jag har ingen lust med några måsten! Blir bara trött när telefonen ringer. Orkar inte prata. Vill inte. Har inget att säga. Vill bara vara. Invänta vändningen. Invänta de glada färgerna till min målning. Hoppas jag hittar dom snart. Hoppas det blir gryning snart så att jag kan söka upp min lilla gnista.
Det är inte bara kvällarna som är värst längre...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ingen pressar dig att mâ bättre, du mâste ta tiden som du behöver för att mâ bättre.
Vissa dagar mâr man dâligt, men för 5 dagar sâ finns det en bra dag, tänk pâ den dagen, men barnen.
Du kommer att fixa det här.
Veckorna gâr sâ snabbt.
Jag önskar att jag kunde göra mer.
Han är bara inte värd att prata om.
Kram
Hjärtat, du behöver inte sätta på dig någon mask, man får vara sårbar man får må dåligt och man får säga att nu fan orkar jag inte mer och det är inget man behöver skämmas över, du har inte gjort något som du behöver skämmas över. Du skall inte känna någon press till att börja må bättre utan du måste få läka i din egen takt och ingen kan ställa dom kraven att nu får du ta läka snabbare, upp med hakan osv.. Visst rättegången är över men det är ju nu det stora arbetet börjar, du måste ju förändra hela din tillvaro och det gör man inte över en kopp Thé direkt. Jag förstår att ditt tålamod börjar ta slut och jag önskar jag kunde göra mer för dig, vrida fram tiden för att du skall få känna att det går åt rätt håll men tyvärr kan jag inte det hur gärna jag än vill utan jag kan och vill vara en trygg famn på din färd tillbaks.
Skicka en kommentar