Du sa att du älskade mig... Du lovade mig evig trohet och kärlek.
Du lovade att aldrig såra mig eller göra mig illa. Du sa att du skulle vara rädd om mig, att jag var det bästa som hänt dig!
Du tycktes glömma dina löften alldeles för fort. Kanske var de bara tomma ord.
Vi älskade dig, jag och barnen. Vi litade på dig, på det du sa. Vi höll våra löften till dig och vår kärlek till dig var sann!
Du tillintetgjorde vår kärlek, du tillintetgjorde mig! För du var inte trogen, du både sårade och slog. Du lät mina barn se på. Mina oskyldiga barn som älskade dig så villkorslöst.
Du förnedrade mig och tryckte ner mig tills jag trodde på allt du sa. Mina åsikter räknades aldrig. Min vilja brydde du dig aldrig om. Även om mina blåmärken är borta kommer mina sår aldrig riktigt läkas. Du förlöjligade allt jag stod för och allt jag brydde mig om, tills det inte längre fanns nåt kvar av mig. Du förringade mina känslor och fick mig tillslut att bara vilja vara tyst. Det var ingen idé att säga nåt, du brydde dig ändå inte! Du hånade mig när jag grät. Du frös ut mig och talade om att jag inte dög. Trots detta slutade jag aldrig att älska dig!! Jag slutade aldrig hoppas! Jag ville så gärna att du skulle se mig, att du skulle förstå. Men det gjorde du inte. Du bara fortsatte. Varför?
Du lyckades trycka ner mig, du lyckades slå. Men en sak lyckades du inte med. Du lyckades aldrig ta ifrån mig viljan att finnas kvar. Viljan att bli älskad. Du lyckades inte ta ifrån mig förmågan att kunna älska. Du tryckte undan min styrka, min glöd. Du trodde nog att du vunnit. Att du lyckats förgöra mig. Men du hade fel! Du lyckades inte! Jag vann! Jag är kvar! Och jag blir starkare för varje dag som går! Jag är här! Jag är fri! Du kan ALDRIG mer skada mig eller mina barn! DU är tillintetgjord. Du existerar inte längre! Vi är fria, vi blir lyckliga igen. Vi vann!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag känner doften av hopp, ser segerns fana vaja i ditt inlägg. Den dunklas såklart av allt vidrigt man läser om vad du och dina barn varit med om.. men iaf där bakom styrkan som växer. Det gör mej glad bakom alla tårar som bränner för din skull..
Jag brukar aldrig kommentera när jag läser andras bloggar, men i den här stunden säger hela kroppen till mig att lämna ett litet spår. Ett spår av medkänsla. Jag gråter när jag läser dina ord. Jag känner igen mig i varenda versal, kommatecken och mening. Du är stark som vågat ta tag i det. Jag önskar att jag kunde ha varit lika stark som du. Alla lyckoönskningar, M.
Skicka en kommentar