Idag känns det tungt. Han var ovanligt våldsam i drömmarna inatt.
I drömmen undrade jag hur jag fortfarande kunde vara vid liv. Det var så mycket blod. Överallt. Hans händer var blodiga. Hela jag var blodig. Det var blod i sängen. Som vanligt var mina kläder sönderrivna och alldeles kladdigt röda. Jag försökte skydda mitt ansikte. Ville bara att det skulle vara över. Låg helt stilla och tog bara emot.
När jag vaknade låg jag ihopkrupen i fosterställning och grät. Mitt huvud höll på att sprängas. För några sekunder var jag kvar i drömmen. Klart jag hade ont i huvudet när han hade sparkat och slagit mig så. Jag hörde mig själv säga "Sluta!"
Jag låg kvar i samma ställning. Gömde huvudet i mina armar. Kröp ihop till en liten boll och bara grät. Så låg jag i säkert en och en halv timme. Kunde inte sluta gråta. Mitt huvud gjorde så fruktansvärt ont! Såret i min själ hade återigen slitits upp och det kändes som om jag höll på att förblöda. Jag kände hur mitt hjärta slog. Även fast gråten fick mitt huvud att nästan explodera var det omöjligt att sluta.
När jag slutligen lyckats lugna mig låg jag kvar och bara andades. Lyssnade till mitt hjärta. Det gick inte att tänka en enda tanke. Det gick bara att minnas. Minnas hur många gånger jag känt såhär innan. Jag försökte befinna mig i nuet. Just den här gången var det en mardröm. Inte verklighet. Men min smärta var verklig!
Den känns och den plågar mig. Gör sig påmind ibland. Min sorg är verklig. Min rädsla är verklig. Han är verklig!
Jag trodde inte längre att mardrömmarna kunde påverka mig såhär. Inatt hände nåt. Inatt kändes det annorlunda. Jag vet inte vad. Eller varför. Det var starkare. Intensivare. Han var mer hatisk. Mer våldsam.
Idag är en tung dag. En dag som jag vill spendera i soffan. Under täcket. Har fortfarande ont i huvudet. Vill bara få sova i lugn och ro. Få vila. Känna mig helt trygg igen. Jag hoppas så att den tiden kommer snart. För idag känns den långt borta. Jag ger inte upp. Men vill bara få en lugn dag. Inte behöva tänka.
Vill bara få slippa just idag!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej, Jag följer ditt liv via din blogg och känner hur tagen jag blir varje gång jag läser. Du behöver komma bort en vända med dina små, bara bort och vila upp dig lite, bara umgås med barnen...bara få vara...Önskar så att jag kunde hjälpa dig. //Mvh Anna
Jag hoppas det bästa för dig och dina barn, jag lästa föregående kommentar. Och jag håller med, du behöver komma bort och vila upp dig, typ som en semester. //Sessan
En stor kram! Läser, känner med dig, känner igen mig. Har liknande drömmar fast det gått många år sen jag kom loss. Även om det inte är rättvist och inte lätt så måste du bort från stället där allt hänt dig. En semester först, sedan kanske du kan orka byta bostad med någon. Annars är det inte lätt att hitta något.
Om det kan hjälpa så testa mitt knep för att snabbare komma ur drömmarna, ha på radio eller tv lågt där du sover. Det stör men det halar dig snabbare ur marddrömmen, om och när de kommer.
Fâr jag plats i soffan?
Kram
Skicka en kommentar