lördag 8 december 2007

Jag är påväg tillbaka!

Du kan inte skrämma mig längre. Du är ingenting för mig. Dina ord är ingenting. Ett knappt hörbart brus. En störning på linjen. Du är ett stort, mörkt, j*la Ingenting!

Idag känner jag så. Jag är inte arg. Jag är inte ledsen. Jag är likgiltig. Men stark. Det går inte att framkalla sidor hos mig som inte finns. Det går inte längre att trycka undan egenskaper hos mig som jag alltid har haft. XX lyckades för en stund. Jag vet bättre nu. Jag vet att han inte kan det igen. Ingen kan det. Jag tänker försvara mig själv och mina små. Som en tigrinna! Snabb, smidig och med en råstyrka av 500 hästkrafter! Ingen kommer någonsin sätta sig på mig igen. Ingen ska få tala om för mig hur jag ska leva mitt liv. Hur jag ska uppfostra mina barn. Nu är det jag som bestämmer. Bara jag!

Det finns ingen ursäkt. Inget förlåt i världen kan ta bort de ärr som XX satt i mig och mina barn. Men han får leva med det. Han få ha det på sitt samvete. Ett samvete som kanske inte ens finns därinne. Ett samvete som kanske aldrig väcks. Jag bryr mig inte längre. Inte ett dugg. Vill ändå inte ha nån ursäkt. Vill inte höra någon ånger. Vill inte höra nånting alls. Vill bli lämnad ifred. Jag och mina barn ska få leva nu. Lyckliga. Starka.

Vi har ingenting att skämmas för. Vi älskade honom. Det kan ingen ta ifrån oss. Lika lite som nån kan ta ifrån oss de vi är! Han försökte. Lyckades nästan. Men nu är vi fria. Snart även hela. Han hade kunnat få oss. Han hade kunnat få behålla vår kärlek. Mina barns villkorslösa. Min passionerade. Han valde att krossa den. Hur kan man krossa den vackraste gåvan en annan människa kan ge?

Han ser det som att jag har svikit. Som att jag har förstört. Förlorat honom. Jag har ju vunnit. Vunnit tillbaka mitt liv. Vunnit tillbaka mig själv! Ingenting är värt mer än det. Inte ens kärleken till nån annan. När jag älskar mig själv helt och fullt igen kommer jag att kunna älska en annan man. En man som förtjänar det. Som förtjänar oss! XX kunde ha gjort sig förtjänt av det. Men valde att kasta bort allt.

Idag är jag stark. Glad att vara fri. Glad att leva. Idag känner jag.

Jag är påväg tillbaka!

1 kommentar:

Anonym sa...

Härligt tjejen! Fortsätt i dem tankarna o handlingarna!!!
Det kommer att gå bra dej o dina små det vet jag
//Anna