Inatt...

..kom allt tillbaka. Jag var i hovrätten igår igen. Följde med en vän. Hon skulle genomgå samma h*lvete som jag gjorde för en dryg månad sen. Men hon skulle gå dit själv. Aldrig i livet! tänkte jag! Jag följer med!

När vi kom in genom dörrarna kom många minnen tillbaka. Men jag stoppade undan dom. Hade inte tid med sånt. Var inte där för min skull. Vi mötte upp min väninnas advokat. Sen gick vi och satte oss i det lilla väntrummet utanför rättsalen. Jag såg på min vänninna vad hon kände. Vad hon tänkte. Jag satt ju själv där för bara några veckor sen. En hissdörr öppnas och ut kommer hennes ex med två vakter. Han hade ett sånt där bälte runt midjan med handfängsel i. Precis som XX. Jag tror till och med dom hade likadana tröjor. En militärgrön med dragkedja. Då överöstes jag med minnen. Jag kunde inte se hennes ex. Jag såg bara XX. Jag hörde hans röst. Hans ord. Jag skakade snabbt av mig känslan av hans närvaro. Min väninna brast i gråt. Åh, hur jag kände med henne. Jag visste så väl. Jag la armarna runt henne och strök henne över håret. "Du fixar det här. Jag VET det! Jag finns här!"

Det gjorde ont i mig att se denna glada, snälla, söta lilla tjej lida så. Jag la en hand på hennes mage. Den putande lilla magen där det ligger en liten och växer. "Du klarar det!"

Dags att gå in. Doften i rättssalen fick återigen minnena att vakna till liv. När domaren började prata sådär formellt rös jag. Jag tänkte på min vän som satt där framme. Jag visste hur hennes tankar gick. Jag kunde se det på henne.

Det blev paus några gånger. Vi gick och åt lunch. Vi skrattade lite. Vi pratade om allt och inget. Skojade om livet. Skrattade åt vår egen ironi. Vi behövde det båda två.

Dagen var lång. När det var klart gick vi till bilen. Vi åkte hem.

Jag var trött när jag kom hem. Åt lite. La mig på soffan. Sen somnade jag. Det tog inte lång stund innan drömmarna satte igång. Helt plötsligt ensam i rättssalen. Inlåst. Alla var borta. Min väninna. Rätten. Vakterna. Enbart hennes ex satt där. Med handfängsel. Jag försökte ta mig ut. Det var omöjligt. Vände mig om och där stod han. Det var inte längre min väninnas ex-sambo. Det var XX! Han hånlog. Sa att det var ett misstag att jag kommit tillbaka dit. Att han äntligen skulle få mig. Äntligen skulle få göra det som han sålänge drömt om när han suttit inlåst. Jag sprang mot dörren. Slet och drog i handtaget. Den var låst. Plötsligt känner jag hur han står alldeles bakom mig. Pressar sig mot mig. Viskar i mitt öra: "Du kommer inte ut. Det har jag sett till".

Han tog ett fast tag om mitt hår. Drog sakta mitt huvud bakåt. Jag mötte hans iskalla, svarta ögon. Och ett hånleende. Han njöt. Han älskar att jag är rädd. Han fortsätter psyka. Jag är så rädd att jag knappt kan andas. Jag känner hans hand om min hals. Än en gång. Vet att nu har han lyckats. Han vann.

Jag vaknar med ett ryck. Det är mörkt i lägenheten. Har lite svårt att andas. Är genomsvettig. Fryser och skakar. Det var bara en dröm. Den här gången också.

Jag har ont i huvudet. Det spränger. Är trött. Rädd. Vill inte, orkar inte. Vill bara få vila. Få sova. I lugn och ro.

Natten var hemsk. Men att veta att jag hjälpte min vän genom att bara finnas där gör det värt det. Då spelar det ingen roll om jag hade en dålig natt efteråt.

Jag kanske inte är så oviktig som XX fått mig att tro. Att veta att jag hjälpt nån ger mig styrka. Glädje. Vi finns där för varandra. Vi som vet. Som förstår. Vi finns!