Förlåt att jag är jag!

Jag brukade känna så. Brukade vilja ursäkta mig för att jag var som jag var. Urskulda min egen existens. Säga förlåt för mina tankar, åsikter,viljor och önskningar. Jag lärde mig rätt snabbt att jag inte räknades. Jag var inte så viktig. Tyckte mest rätt dumma saker. Hade ganska fåniga drömmar. Levde inte i verkligheten. Hade helt orimliga krav på hur ett förhållande skulle se ut. "Förlåt för att jag tänker. Förlåt för att jag finns!"

Jag ursäktar mig inte längre. Kan fortfarande känna impulsen att göra det ibland. Men hejdar mig. Det finns ingen anledning att ursäkta sig längre. Det fanns det egentligen inte förut heller. Men det fattade jag ju inte då. Idag fattar jag. Idag vet jag.

Jag försöker vara stolt över mina känslor. Mina drömmar. Dom är ju jag. Dom präglar min person. Det är en ganska trevlig person. Om man får tro mina barn. Och mina vänner. Jag brukar få dom att skratta tills dom har ont i magen. Jag brukar krama dom när dom är ledsna. Jag brukar lyssna när dom vill prata. Jag kommer med näsdukar när dom gråter. Lånar ut en axel att gråta mot. Sen får jag dom att skratta igen. Hysteriskt!

Ber inte om ursäkt längre. Jag tänker fortsätta kämpa. Fortsätta lära.

Mina vänner, rövarna i Mattisborgen, säger till mig att jag skrattar igen. På riktigt. Att mina ögon har börjat glittra igen. "Det är så underbart att höra dig skratta sådär igen!" Sen får dom tårar i ögonen. Jag låter orden sjunka in. "Ja, jag är glad! Jag skrattar med hjärtat igen. Just idag skrattar jag på riktigt!"

Nu börjar min cementgrund att stelna till. Snart är den helt stabil igen. Ett rejält nybygge. Snyggt och stadigt ska det va'! Jag är redo att låta folk provgå på min cement. Att låta dom med ostadig grund få låna min stadiga. Vi kan hålla i varann om det skulle kännas vingligt. Dom kommer lämna spår efter sig. Men bara i mitt inre. Cementen kommer att stå orörd.

Reparationsarbetet är nästan slutfört. Motorn är nästan helt ihopplockad. Ligger bara ett par muttrar och nån annan konstig pryl kvar på verkstadsgolvet. Snart är alla delar på plats. Snart spinner jag igen. Vilken dag som helst är det dags för en provtur på E4:an. Börjar lite lugnt innan autobahn. Gasen är det inget fel på. Lacken glittrar och glänser. Hela bilen är "blingblingad" och fin. Bara bromsskivorna som måste kollas. Vore förj*vligt om jag kraschar under första turen!

Inga fler ursäkter. Ingen skuld. Nu är det vår tid. Min och mina barns. Vi är vi! Och vi tänker fortsätta vara det!

Förlåt för att jag är jag? Nä, grattis för att du fick känna mig, din dumma j*vel!!