Nytt år - Nytt liv!

Idag börjar det. Mitt nya liv. På riktigt. Jag överlevde. Mitt förflutna ligger på andra sidan. Har mitt blanka ark framför mig och ska fylla det med färger. Glada färger. Varma färger. Färger som ger styrka. Glädje. Den trasiga tjejen dog inatt. Nu ska jag försöka återuppliva henne. Hon ska leva igen. På ny kraft. Ny kärlek. Kärlek till livet. Friheten.

De senaste nätterna har varit fyllda av ångest och mardömmar. Har blivit slagen och sparkad. Hotad och förnedrad. Legat täckt av mitt eget blod. Vaknat med andnöd. Hjärtklappning. Gråtit. Lidit. Vill inte ha det så längre. Nu vill jag börja om på riktigt.

Smärtan är kvar. Den är densamma. Sanningen är inte annorlunda. Mina minnen är fortfarande lika starka. Smärtsamma. Min själ blöder kraftigt och hjärtat har inte läkt. Det som är skillnaden är förutsättningarna. Förutsättningarna för lycka. Lycka och kärlek. Trygghet och styrka. Det är annorlunda nu. Det är bara jag. En känsla som både ger mig glädje och sorg. En känsla som är svår att hantera. Svår att förstå.

Jag önskar så att det bara var glädje jag kände. Att jag slapp känna denna sorg. Denna smärta. Smärtan känns ibland starkare än glädjen. Den är outtröttlig. Tränger sig hela tiden igenom. Det är precis som om den inte klarar av att glädjen tar nån plats. Som att den blir svartsjuk och bara måste visa sig. Inte bli bortglömd. Så fort jag känner minsta lycka så väller den över mig som en mörk, tjock massa. Lägger sig och täpper till alla ljusstrimmor. Alla lufthål där glädjen kan smita igenom. Där inne sitter jag sen i mörkret tills glädjen gett upp. Dragit sig tillbaka. Då -kanske- smärtan avlägsnar sig för en kort stund. Med ett elakt leende. "Jag vann! Du kommer inte undan mig! I'll be back".

"Märkligt! Den låter precis som Arnold. Terminator. Min smärta är en österrikisk mördarmaskin!"

Glädjen brukar ibland snabba sig tillbaka för att visa mig att den inte försvunnit helt. Men bara för ett stressat: "Du, jag återkommer så fort Arnold är död!" med en röst som farligt mycket liknar den av en nervös Woody Allen.

Det måste bli en förändring på det här. Jag kan inte ha en mördare från Österrike som skrämmer sk*ten ur mig hela tiden, när den som sen ska pigga upp mig är en stammande, märklig liten man med glasögon och trenchcoat!

"Jag måste byta ut Woody. Jag vill ha en len Brad Pitt som kommer och ger mig styrka. Eller kanske en väldoftande George Clooney. Äh, va f*n, jag tar båda! Varför hålla igen?!"

Om jag vet att Pitten och Georgie är påväg kanske jag inte låter Arnold göra så stor skada. Jag kanske bara kan blunda, låtsas som jag inte ser eller hör honom och bara vänta tills mina pojkar dyker upp och spöar sk*ten ur The Terminator. Jag ska iallafall försöka. Men måste först dumpa Allen.

Jag hoppas jag lyckas. Jag hoppas jag orkar. Hoppas på lyckan.

Nytt år - Nytt liv

Men samma j*vla smärta!