Nästan nyår...

Nu är klockan 05.58 och det är söndag morgon. Har inte sovit mycket inatt. Drömt massor. Vaknat flera gånger. Genomsvettig. Rädd. Men framförallt ledsen. För exakt ett år sen låg jag på golvet. Nyss nedsparkad från sängen. Efter en natt fylld av hån, slag, stryptag och gråt. Hela den här dagen, för ett år sen, låg jag i min väninnas soffa och grät. Hade ont. Med blåmärken, rivmärken, strypmärken, bitmärken. Men framförallt djupa, djupa sår i själen.

De synliga märkena är för längesen borta. Dom satt kvar i några veckor. Var lätta att dölja. Långärmat. Polo. Högerhanden i bandage. Ett leende på läpparna. Ingen såg. Ingen visste.

Det var vad jag trodde. Jag hade fel. Dom visste. Dom förstod. Såren i själen gick inte att gömma. Dom lyste igenom hur mycket jag än log. Dom gick inte att sminka över. Jag trodde min teater gick hem. Trodde jag var trovärdig. Ljög om blåmärkena. Dom som av misstag dök fram under en uppdragen tröjärm. "XX råkade öppna toalettdörren precis när jag kom gående i hallen..."

Den enda som visste lite mer om sanningen var min väninna som jag var hos hela dagen efter min helvetesnatt. Hon försökte prata med mig. Men jag var inte mottaglig. För ledsen. För chockad. För blåslagen. Men hon visste. Hon förstod. Det gjorde även min granne som kommit ner mitt i natten. Då hade XX gett sig av hemifrån. Hon satt hos oss i ett par timmar. Tröstade mina barn som vaknat av tumultet. Såg mina sönderrivna kläder. Några märken. Men framförallt min smärta. Ändå ljög jag. För att skydda XX. Försökte deperat komma på nån historia om vad som hänt. Hon gick aldrig på det.

Det är sällan folk går på det man säger. Dom ser tecknen långt innan man själv blivit medveten. Nu ser jag det själv. Nu skyddar jag inte längre. Inga fler lögner.

Jag önskar att jag kunde sova bort hela den här dagen. Datumet sitter fastetsat i mitt minne. Synen av mig själv i spegeln finns kvar på näthinnan. Skräcken i mina barns ögon kan jag inte glömma. Deras oförstående blickar.

Idag gör det ont. Jag gråter igen. Det är ensamt och smärtsamt. Såret har börjat blöda ännu mer nu. Vill bara att denna dag ska vara förbi.

Det är mitt fel!

Mina barns pappa är frustrerad. Han är orolig och rädd. För barnens skull. Dom nämndes ju ändå i senaste hotet. Jag är också orolig. Han klandrar mig. Han tycker allt är mitt fel. Det är jag som levt med XX. Jag som försatt dom alla i den här situationen. Han klandrar mig för att ha älskat fel man. Han klandrar mig för att det inte finns några självklara svar att ge barnen. Han klandrar mig för att barnen mår dåligt. För att alla mina krafter är slut. Allt är mitt fel.

Jag förstår honom. Han är ledsen, frustrerad och orolig. Då kan man känna så. Säga så. Men för mig blev det bara en bekräftelse. En bekräftelse på att jag haft rätt som klandrat mig själv hela den här tiden. Jag är inte arg på honom. Bara fullkomligt söndertrasad inuti!

Jag befinner mig i det mörkaste och djupaste av hål. Det är kallt här nere. Kallt och rått. Jag har noll krafter att försöka klättra upp. Vet inte ens om jag vill! Var tog alla mina krafter vägen? Kanske kommer dom tillbaka imorrn! Men jag tror inte det. Jag har känt såhär i en vecka nu. Försökt dölja det med skratt och falsk styrka. Nu har det trängt sig igenom. Idag är det ingen saknad efter XX som ligger och kletar sig i mitt hjärta. Idag är det en annan slags sörja. En giftig sörja. En smittsam äcklig sörja som förpestar. Får allt att insjukna. Mitt i det där ligger mitt lilla hjärta och försöker slå. Kämpa vidare. Det gäller att ha en stark pump. Just idag önskar jag att det fanns en stoppknapp. Eller åtminstone en pausknapp. Skulle vilja stänga av pumpen och bara få vila. Varje slag påminner mig om mitt liv. Mitt liv som det är idag. Som det blivit. Vill slippa tänka på det.

Jag ligger härnere på botten av hålet och blickar uppåt. Långt däruppe vet jag att värmen och ljuset finns. Där är det fest. Fantiserar om hur det skulle vara att klättra upp men inser snart att det är alldeles för mycket av en kraftansträngning. En vänninna till mig sa: "Hade det stått en uniformerad karl och kikat ner på dig i hålet så hade du väl flugit upp! Och förmodligen hunnit spackla dig på vägen!" Sen skrattade hon! Nä, hade det stått en stor och stark karl där så hade han minsann fått klättra ner och bära upp mig.

Det är flera av mina vänner som tycker jag ska träffa en karl. "Det är dags att du hittar en bra kille!" Jaha? Dags? Är det försent sen då eller? Är jag för gammal då? Går mitt bäst-före-datum ut?

Jag har ingen lust just nu. Har många killkompisar och killar är det bästa som finns. Jag får dock aldrig måla naglarna på dom och kan heller inte dela pms-erfarenheter. Men att umgås med dom är det bästa jag vet. Det är inga krusiduller. Inget trams. Raka rör. Inga katter som tassar runt kring nån het j*vla gröt! En kille förväntar sig att man säger rakt ut vad man tycker. En kille tjatar inte. En kille med humor är det bästa.

En vacker dag kommer jag att bli allvarligt förälskad. Alldeles upp över-över-örona-så-att-det-pirrar-i-hela-kroppen-kär!! Jag ser fram emot den dan. Den kanske kommer imorrn. Kanske om en vecka. Ett år. Men jag letar inte. Stressar inte. Va f*n, mitt bäst-före-datum håller nog lite till. Får ju för tusan fortfarande visa leg på bolaget, trots att jag är 4 månader från 33 år gammal!

En sak i taget. Med det vill jag inte hindra alla stora och starka karlar som har modet att klättra ner efter mig i hålet. Kom ni bara! Jag bjuder på middag när vi är uppe igen!!

Snart är allt bra!

Ganska skönt att hysterin är över. Det är ju ändå lite smärtsamt. Jag är glad att jag har mina barn. Min övriga familj och mina vänner. Men minnena gör sig påminda. Ibland lägger sig saknaden som en svart, tjock, kletig sörja runt mitt lilla hjärta. Då gör det alldeles väldans ont! Vill inte sörja längre nu. Vill inte känna så längre. Vill bara få glömma. Blir förbannad på mig själv. Besviken. Vet att det är normalt. Att h*lvetet inte är över än. Men F*N vad jag är trött nu.

Får fortfarande inte speciellt mycket sömn. Drömmer lika mycket som vanligt. Och ändå kan saknaden klämma sig igenom min skyddsväst. Rakt in i bröstet på mig. Lägga sig där och infektera. Som en illvillig bakterie som inte vill släppa taget. En bakterie som är resistent mot all behandling.

Jag har överlevt julafton. Nu ska jag klara mig till nyår. Nyår gör ondare. Minnena från förra året är smärtsamma. Då levde vi tillsammans. Lyckliga. Kära. Men ändå låg jag blåslagen på nyårsafton. Blåslagen på både kropp och själ. De synliga märkena är för längesen borta. Men själen värken än. Mer nu när det närmar sig.

De sista veckorna har jag gråtit mer än jag gjort under en lång period. Vet inte riktigt varför. Det är bara nåt som känts väldigt tungt. Har varit svårare att skaka av sig tankarna på honom. Saknaden. Den kommer inte alls lika ofta och brukar inte vara lika stark längre. Men på sista tiden finns den där. Den ligger och gror. Som för att göra sig lite påmind. För att jag inte ska glömma. Kanske är det på grund av den stundande flytten. Att det blir ett avslut. Ett avslut på det liv jag trodde jag skulle ha. Det liv jag ville ha. Önskade jag hade. Kanske är det därför.

Jag har genomgått olika faser. Total rädsla. Blandad med villkorslös kärlek. Övermäktig sorg. Blandad med känslan av efterlängtad frihet. Under korta stunder har jag även känt ilska. Annars har det bara rört sig om just rädsla, saknad, sorg och frihet. Allt gör ont. Till och med känslan av frihet.

Jag blir förvirrad av mina egna känlsor. Dom skrämmer mig ibland. Har svårt att förstå dom. Svårare att acceptera dom. Varken vill eller orkar känna såhär längre. Han är ute snart. Om en dryg vecka. Då börjar han leva sitt liv igen. Jag hatar inte honom. Det kommer jag aldrig att göra. Det tar för mycket energi av mig. Hat skadar bara. Det gynnar ingen. Han hatar dock mig. Då får han göra det. Jag är tillräckligt stark i mig själv idag att jag vet att jag gjort rätt som lämnat honom. Det är det bästa beslut jag tagit i hela mitt liv. Jag är glad att jag fick upp ögonen. Jag är glad att jag är fri.

Så varför gör det fortfarande så förbannat ont då?

Jag får låta det ha sin gång. Snart är allt över. Snart är jag fri även från smärtan. Snart. Jag tar en dag i taget. En timme i taget. Ett steg i taget. Struntar i motorhaverier och cementgjutning. En sak i taget.

Snart är allt bra.

Julafton!

Det kändes rätt bra. Firade inte som vi brukar. Och det gjorde nog susen! Barnen var lyckliga. Den äldsta ville vara tomte och fick såklart det. Kom in med dånande röst, så dånande den nu kan vara när man är 8 ½ och tjej! "Finns det nå'ra snälla barn här?" Hon började såklart med ett "Ho, ho, ho". Det gör ju den amerikanska tomten. Hon hade skägg och hela kitet. Sötaste tomten jag nånsin sett tror jag. Sen fick vi klappar.

Idag är det tyngre. Det börjar sjunka in att flytten närmar sig. Flytten till min "hemliga" bostad. Där får jag stanna ett tag. Men det är inte permanent. Jag kommer att bo i en liten stad. Nånstans i Sverige. Där kommer jag nog känna mig lite tryggare. Jag hoppas det.

Jag önskar att det inte behövt vara såhär! Jag önskar allt var som vanligt. Att jag fick flytta hem till min egen lägenhet. Kunna leva som jag vill. Vara fri. Stark. Vara jag! Istället måste jag flytta på mig. Först till ett ställe. Sen till ett annat. Vem vet hur många gånger jag måste göra så?

Idag är jag inte rädd. Bara förbannat trött. Trött på att det är fel personer som måste börja nya liv. Som måste flytta på sig. Säga upp sig från jobbet. Flytta från vänner och familj. "Ja, det är verkligen beklagligt" Jasså? Verkligen? Beklagligt? Det där är orden som t e x socialtjänsten använder. Att det är beklagligt. Sen går dom hem till sina trygga bostäder och har det fint med sina familjer. Vad säger politikerna? "Jag, det är ju jättetråkigt." Mmm..visst är det. Ännu tråkigare är det att man bygger ut infranät för 100-tals miljoner när det finns så uppenbara behov på andra håll!

Jag är inget offer. Har aldrig sett mig själv som nåt. Jag är på sin höjd målsägande. Men jag är framförallt kvinna. Och mamma. En mamma som, precis som de flesta andra mammor, vill sina barns bästa. En mamma som står helt hjälplös mot en "högre makt". Vilken myndighet man än pratar med får man samma svar. "Det är verkligen jättetrist att du har hamnat i den här situationen men det är inte vi som tar besluten. Det är politikerna." Jaha? Och ändå finns det politiker som själva suttit i "situationen"! Som VET!

Det finns så mycket konventioner och regler. Det är barnkonventionen. EU har massa fina lagar. FN är så humana och bra. Men när efterföljs den enskilda medborgarens rättigheter egentligen?

Alla har rätt till ett försvar. Om man åtalas för brott. Vi har vår rättsäkerhet. Det är bra. Det är demokratiskt. Man erbjuds hjälp om man blir dömd. Det finns program man kan få gå för att jobba med sig själv. Rätta till de problem man har som gjort att man hamnat där man hamnat. Jag tycker det är bra. Anser att varje människa har rätt till en andra chans. En ärlig chans till ett drägligt liv. VARJE människa! Jag hade tur att bo i rätt distrikt. Annars hade jag inte haft RVC. Dom har varit mina livräddare. Utan dom hade jag aldrig orkat. Jag har vänner som bor i distrikt där det inte erbjudits ett dugg. Där dom så snällt får lunka hem efter polisförhör och rättegångar. Till ensamheten. Ingen att ventilera med. Inga stödsamtal. Inte ett dugg.
Man sitter i sin ensamhet och tänker. Man tänker på mannen som sitter inlåst. Man saknar. Älskar. I sin ensamhet övertygas man mer och mer om att man gjort fel. Att man handlat orättvist. Det finns ingen där som kan tala om hur det är. Som kan stötta. Som kan säga att det är normalt att känna så. Det slutar med att man går tillbaka.

Om vi hjälper förövarna måste vi väl även ta hand om de utsatta???

Igår var det julafton. Våra kvinnojourer är belamrade med kvinnor och barn som flytt. Flytt ifrån terrorn. Alkohol, droger, sparkar och slag. Där satt dom. Mammor som förtvivlat försöker ge sina barn en någorlunda fin jul. Barn som frågar varför mamma gråter. Frågar efter pappa.

Våra kvinnojourer är guld värda. Men alla de eldsjälar som arbetar med att stödja och hjälpa utsatta kvinnor och barn jobbar gratis. Ideellt. Dom får inga pengar. Ingen lön. Dom arbetar med det enbart för att dom brinner för det. För att dom vill finnas där. Politikerna är väl bara tacksamma att statens pengar inte går till några onödiga löner. Då kan vi ju få riktigt bra infranät i våra städer.

Nu får det tamejtusan bli ändring! Fortsätt stöd våra brottslingar. Men glöm för f*n inte brottsoffrena!!!!

Barnens jul!

Idag är det julafton. Julafton?? Redan? Jag som brukar julpynta som en tok. Julbaka. Rulla köttbullar. Slå in paket och spela julsånger hela dagarna. Har inte ens dragit fram en stake. Pallar inte! Måste ju ändå flyttpacka mitt i allt det här. Det är ju lätt när man egentligen inte ens kan befinna sig i sin egen lägenhet. Hur f*n distanspackar man??

Känner mig lite extra trasig idag. Men lägger allt på hyllan. Barnen, Kalle, Aladdin och mat står på agendan. Inget annat. Vill inte känna. Inte tänka. Låtsas som om det är en vanlig måndag. Med lite extra mycket mat bara. Idag är jag bara jag. Blir bogserad av mamma idag. Motorn är inte tillbaka från verkstan än. Tänker bara vara. Koncentrera mig på mina små. Har ingen lust att piffa. Kanske några drag med mascaran men inget avancerat. Jag i olivgrön velour. Det är juligt! "Det matchar ju mina gröna ögon så lite piff är det nog!"

Barnen är förväntasfulla. Dom ska ju träffa tomten idag. Dom har ju hajjat vem det är som är tomte. Men dom har träffat den riktiga. Det finns dokumenterat. Fick sitta i hans knä i ett "mall" i USA. Då är det ok att man har en låtsastomte här hemma. Det är ju lite långt att resa från USA. Det har dom ju fattat.

Förra året när tomten kom och vi skulle öppna dörren möttes jag av TRE förvirrade män i rött. Jag stängde snabbt igen dörren och vände mig till mamma. "Ehh..det står T-R-E stycken därute!" Sen kom asflabbet! Det visade sig att dom andra två skulle in i varsin lägenhet med klappar och alla tre hade haft det ganska trevligt därute i trapphuset när dom på samma gång klivit ut ur hissarna. Jag öppnade dörren igen, flinade och frågade om det var fritt fram att välja! Då skrattade dom. Vi bjöd in vår egen tomte.

Jag känner just nu noll engagemang. Men jag vet att det bli bättre när jag ser barnens förväntansfulla leenden. Och när jag får mumsa på mammas julmat! Mammor är så skojiga på det sättet att dom alltid ska skicka med massa mat när man åker därifrån. Det tycker jag är extra bra idag. Då kan jag mumsa mig igenom hela julhelgen. I min gröna velour.

Idag blir det inte många knop. Jag ska bara vara. Njuta av mina barns närhet och glädje. Glo på Kalle och mumsa Aladdin. Om barnen vill smaka bjuder jag dom på en romrussin och förklarar snällt att det bara FINNS såna i lådan.. "det är vuxengodis!"

Det blir nog bra idag. Barnens skratt. Prasslet av papper. Julens alla dofter. Maten. Granen. Det blir bra. Det är jul. Barnens jul!

Tigrinnan är arg!

Kom nära och hon sliter dig i stycken!

Min äldsta dotter drömde en mardröm om XX igår natt. En otäck dröm. Hon drömde att hon hittade mamma halvt ihjälslagen utanför dörren. Och att XX stod där. Nu får det f*n bli ett slut på det här!

Nu vässas klorna. Honan ligger och lurar i gräset och när du minst anar det går hon till attack! Hon haltar och har ont men instinkterna finns kvar! Hon är på jakt. Behöver föda till minikissarna. Har du otur så är det DU som ligger på julbordet med ett äpple i käften!

Är så förbannat trött! Börjar se saker. Började flina för mig själv när jag satt i bilen igår. Såg en jättestor häst galoppera i slowmotion 100 meter framför bilen. Det var ingen häst. Det var en buss. Värsta LSD-trippen!

Sömnbristen ger sig till känna på alla möjliga märkliga sätt. Kommer inte ihåg vilken dag det är. Att det är jul i övermorgon har inte alls gått in. Glömmer bort det mesta. Kan gå ut med hunden men inser snart att själva vitsen med hundpromenaden inte riktigt når sin funktion om jag glömt hunden inne! Då får jag vända om. Kommer knappt ihåg barnens namn. Dom får heta allt annat än sina egna namn. "Du...öhh..vafan heter 'ru??" Tur att mina ungar har humor! Dom kallar mig för "pappa" och flinar.

"Nu är det jul igen.." Ja, men var det inte det nyss? Åren går, men en annan består. Det är ju en j*vla tur! Mina ungar tycker jag är lastgammal. 32? Det är väl inte så farligt. Dom tror att mormor är 300. När min äldsta fick veta att min kompis sambo är 34 höll hon på att svimma! "Åh herregud!!", sa hon.

I år känns det ju inte så glatt med julen. Tänker inte lyfta ett finger. Ett lussebak blir det. Men inga köttbullar eller annat trams. Sånt fixar mamma! Mammor är bra att ha. Dom ingår ju ofta i paketet. I mitt paket ingår det en i alla fall. Hon gör goda köttbullar. Själv glider jag nog i min nya lilla velour-overall, slänger ihop lockarna i en slarvig tofs, tar min nya pojkvän Aladdin och glider ner under filt framför Kalle! Klockan 15.00 på måndag tar jag inte emot några samtal. Då ska jag och Aladdin kela! Bara han och jag. Och en unge på varje sida.

Jag undrar om XX ska titta på Kalle. Om han också har en pojkvän som heter Aladdin. "God Jul! Hoppas tomten kommer! (när du tappar tvålen i duschen!)"

Tigrinnan samlar kraft. Förbereder sig för strid. Klorna blänker. Hon är arg!

Listan är lång!

Har sovit i knappt två timmar. Hunnit vakna tre gånger av mardömmar. Mitt huvud värker mer än vanligt och jag är så trött att jag mår illa. Hur f*n ska jag orka? Jul. Nyår. Familjelycka. Min fysiska kraft är slut. Min lilla låga är helt påväg att slockna. "Nu tändas tusen juleljus.." Ja, inte här i alla fall! Skulle behöva ett ordentligt lysrör för att kunna hitta fram i mörkret.

Jag fryser. Känner mig febrig. Är förmodligen grön i ansiktet av illamående.

Min lilla verklighet som började kännas verklig igen är än en gång svår att få grepp om. Det hade börjat kännas så bra. Jag skulle vidareutbilda mig. Hade kommit in. Kunde för första gången på länge se framtiden som ljus. Se mig själv som jag ville. Som jag så länge drömt om. Just nu vet jag inte hur det blir. Med nånting. Jag vill f*n inte ge upp. Men har svårt att hitta styrkan nu.

Jag fullkomligt sk*ter i om jag själv hotas. Men barnen!? Jag bara grät igår när jag såg dom. Deras små oskyldigt busiga leenden. Dom vet inte om det här. Dom tror vi är på minisemester. Jag måste ändra mina rutiner. Ändra mitt sätt. Gömma mig. Leva som nån annan. Som jag inte är van vid. Tänka på allt. Ständigt vända mig om. Kolla i backspegeln. Barnen märker såklart min oro. Att jag är stressad. Det är svårt att dölja.

Satt hos polisen igår. Tre timmar i förrgår. En timme igår. Det har blivit mitt andra hem. Jag frågade om jag inte kunde få flytta in i en cell i arresten. Jag och barnen. Det skulle kanske pigga upp lite. Vi kan ju sjunga julsånger för arrestvakterna. Jinglebells.

Idag har jag god lust att bara ge upp. Tänker inte göra det. Men lusten finns helt klart där. Orkar inte ha mer huvudvärk. Mer illamående. Mer mardömmar. Allt har blivit värre. Min motor har totalhavererat igen. Måste plocka isär hela sk*ten. IGEN! Cementgrunden har luckrats upp och själen har nästan förlorat allt blod! Jag känner hur livet fullkomligen rinner ur mig och det finns inget jag kan göra för att stoppa det. Jag är maktlös. Mina barn har blivit hotade!

Tigrinnan i mig ligger och morrar. Men hon är skadad. Skadeskjuten. Ligger och slickar sina sår och försöker återhämta sig. För att kunna försvara sina små. Hon har kommit ifrån flocken. Måste ensam försvara dom små kissarna. Och hon är skadad. Hur kan man försvara de sina då?

Förtvivlan. Maktlöshet. Rädsla. Ilska. Det tar aldrig slut.

Listan är lång!