Imorgon kanske!

Imorgon kanske blir en bättre dag. Jag hoppas det. Jag har sovit en stund på eftermiddagen idag. Mardrömmarna har fortfarande inte släppt sitt järngrepp om mig. Jag har sån fruktansvärd huvudvärk! Just idag är en dag när jag skulle velat ha nån. Nån som kommer med huvudvärkstabletter, kanske ger en nackmassage. Jag fick aldrig nån massage av XX. Jag fick aldrig nånting. Inte ens när jag fyllde år. Jag gav desto mer. "Varför gjorde jag så? Varför slutade jag aldrig att ge. Att hoppas. Är jag så dum?" En vän till mig sa att det beror på det goda i mig. Att jag har en empati, en mänsklig sida. Kanske. Jag känner mig dum! Det mest förnedrande är att, trots allt han sa, allt han gjorde så slutade jag aldrig älska honom!

Nu älskar jag honom inte längre. Inte sådär panikartat. Jag vill inte ha honom tillbaka i mitt liv. Jag är bara rädd för honom. Jätterädd. Jag VILL inte vara rädd längre.

- "Varför gjorde du inte bara slut med honom??" har jag fått höra. "Tror dom inte att jag har frågat mig själv den frågan? Jag försökte. Men jag fick inte. Han tillät mig inte gå. Vi hörde ihop sa han."

Jag ville så gärna tro hans ord. Men hans handlingar bevisade motsatsen. Det var HANS handlingar som gjorde att vi är där vi är idag. HANS handlingar som gjorde att han fick sitt straff. Inte mina. Ändå är det jag som blir hotad. Jag som är rädd. Och ledsen. Jag är så trött. Vill bara få slappna av. Känna mig trygg igen. Och lycklig.

"Jag måste gå ut med hunden. Jag VILL inte! Det är så mörkt ute."

Jag tycker inte om mörkret därute. Rullgardinerna är nere. Alltid. Vill inte synas. Dom säger att det är normalt, men jag känner mig inte speciellt normal. Jag känner mig liten och rädd. Det är en ensam känsla.

Nä, idag var ingen bra dag. Men imorgon kanske. Imorgon kanske blir en bättre dag!

En inte fullt så bra dag...

Idag kändes det inte lika kul att kliva upp. Mardrömmarna ta snart kål på mig. Det känns så i alla fall. Ibland tror jag på allvar att jag håller på att bli galen. Tur att jag har mina vänner. Dom kan man alltid lita på. Jag har bett dom att inte fråga hur jag mår. Inte fråga om jag fått sova nåt. Jag är så trött på att höra mina egna svar! Jag känner stor press på mig att börja må bättre. - "Ja, nu när rättegången är över så kan du andas ut!" Kan jag?? Var det inte illa innan så är det ju definitivt det nu!! Han är ju inte mindre arg!! Tvärtom!! - "Grattis till domen!! F* va skönt!" "Grattis?? Skönt?? Men fattar dom inte?? Det sista han sa till mig var att han skulle slå ihjäl mig. Jag dansar inte direkt på borden när han blivit dömd. Förhoppningsvis ger det mig lite mer tid att komma iordning. Men inte mer än så."

Jag saknar mina barn idag. Jättemycket. Dom är så skojiga dom där två! Jag träffade dom i onsdags. Vi var på Ica Maxi och handlade och dom ville ha ditten och datten. Jag sa åt dom att dom minsann fick sluta tjata för annars skulle vi inte handla ett smack! Min yngsta var väldigt snabb med att deklarera att HON minsann inte tjatade. Det var HELT och hållet storasyster (som för övrigt blängde surt på lillasyster som basunerat ut sånt förtal!) Helt plötsligt står dom som klistrade framför hyllan med "Exotic snacks". - "Åh, mamma! KAN vi inte köpa några såna här? Och såna!!? Och DOM!!! Snäääääälla mamma!" Naturligtvis var det inte storasyster den här gången. - " Hörrudu...för att va en unge som aldrig tjatar så tycker jag att du är duktigt på att låtsas!" sa jag och log. Hon började fnissa. - "Mamma, dom HÄR är jättegoda! *pekar* Och mamma...där VET jag att jag inte tjatade!!"

Åh vad jag saknar dom idag! Dom dyker också ofta upp i mina drömmar. Precis som det varit i verkligheten. Den lilla har fått bevittna mest. Hon har stått i dörröppningen och sett mamma bli slagen. Och sparkad. Sett mamma ligga nedtryckt på sängen med en hand runt halsen. Vad fruktansvärt för ett barn att se! Jag mår så oerhört dåligt av det! Dom var så fantastiskt duktiga i sina förhör! Mina små ska få gå i stödsamtal för barn som bevittnat våld i hemmet. Det känns skönt.

Idag är jag rädd. Vill inte gå ut. Såg en bil på gatan igår som jag inte kände igen. Det var mörkt och jag var ute med hunden. Gick en omväg men plötsligt var bilen där igen. Körde långsamt förbi mig. Mitt hjärta stannade nog för en sekund. Jag smet in bland några buskar. Hunden trodde vi busade och tyckte det va skoj. När bilen hade vänt och kört därifrån sprang jag ut från buskarna, nerför stentrappan, korsade gångvägen och ner på min gata. Där var bilen igen!!! Jag rusade in och låste bakom mig. Jag är rädd!! Det är ensamt!

Ibland är det skönt att bara vara själv. Jag har lärt mig sätta gränser. När nån ringer och jag inte orkar prata så säger jag det. Jag säger rakt ut att jag behöver vara för mig själv, vara ifred! Dom förstår det. Men ibland är det bara tomt. Bara ensamt. Ibland vill jag ha nån där i soffan som kommer med en kopp te och lägger armen om mig. Som man kan planera myskväll med. Som jag kan ringa när jag är påväg hem från en utekväll med tjejerna och som då kommer och möter mig. Som jag kan åka på semester med. Men en som är snäll. Som TYCKER att jag duger. Som LÅTER mig lyssna på den musik jag tycker om, en som kan tänka sig att göra uppoffringar och titta på en riktig tjejfilm en gång om året. En som inte säger att jag är värdelös, lat, inte klarar av nånting. En som tycker jag är fin. Och bra! En som får mig att känna mig trygg. Ibland vill jag ha en sån. Jag gråter igen.

Han kommer snart. Jag känner det. Slagen, sparkarna, hoten. Jag vet att det kommer fler!

En rätt bra dag...

Idag var jag på RVC. Hade sett fram emot det. Hade mycket som behövde komma ut. Hon stod utanför och väntade på mig idag. Tycker annars inte om att gå ut. Undviker det in i det längsta. Men att gå dit känns så tryggt och bra. Det ligger ju i polishuset så dit vågar sig väl inga bovar.

Har gråtit varenda kväll sen jag träffade henne sist. Men idag log jag. Vi gick in i hennes lilla rum och jag slog mig världsvant ner i den vanliga stolen. Hon bara log. Sa att det syntes på mig att det var en bra dag. Att jag såg pigg och fräsch ut. - "Äh, det är ju smink!" sa jag och flinade.

Jag satte igång och prata...det bara strömmade ut ord. När jag blev tyst, i ca tre sekunder, hann hon säga att jag är bra, att jag är duktig! "Är jag bra??" Hon säger mycket trevliga saker, min stödperson. Och bra saker. HON är bra!

Idag saknar jag inte XX lika mycket. Jag börjar bli arg och besviken. Det är skönt. Men jag är inte tillräckligt arg för att sluta vara rädd. Jag måste byta nummer. Får massa konstiga samtal. Ibland mitt i nätterna. Natten innan rättegången ringde det. Det va bara tyst i andra änden.
- "Hallå?"
- Bara tystnad
- "Hallå??"
- Fortfarande bara tystnad.
- Men HALLÅ för i h*e!!!

Det var aldrig nån som sa nåt. Men personen i fråga satt kvar en stund och la sen på. "Hemligt nummer. Ja, det är klart." Jag sov inte mer den natten.

Jag drar aldrig upp rullgardinerna. Känner mig ständigt iakttagen. Han har ögon och öron överallt. "Åh nej. Hunden måste ut. Munkjacka på. Solbrillor. Låste jag dörren? Bäst att kolla en gång till. Och en till. Tänk om det skulle vara nån i min lägenhet när jag kommer tillbaka!"

När telefonen ringer rycker jag till varje gång. Om jag inte känner igen numret eller om det är hemligt så börjar mitt hjärta slå jättefort och jag börjar må lite illa. En gång ringde min ena dotter. Dom har hemligt nummer. Hon blev väl lite distraherad av disneychannel eller nåt så hon sa inget när jag svarade. - " Vem i h*e är det??" röt jag. - "Men mamma! Så kan man väl inte svara?! Är du arg??" Hon lät väldigt förvånad. Det förstår jag. Mina små barn.

Dom har det bra hos sin pappa. Han är bra. Han är jättebra! Inte alls en sån som XX. Hans sambo är också jättebra. Dom är ett stöd båda två. "Hur kunde jag lyckas få en sådär hemsk kille? Jag som har haft rätt vettiga killar i mitt liv. Barnens pappa är ju jättevettig. Han är snäll." En gång när jag träffade min snälla polis, han som handlade mitt ärende, så frågade jag honom om inte han kunde lära mig lite förhörsteknik, inför framtida intervjuer av potentiella partners. Då skrattade han. Jag också. Men tanken finns där. Hur vet man? Hur vågar man? Det syns ju inte på dom. Det är otäckt att tänka.

Idag är en rätt bra dag. Solen skiner. Idag är jag en glad tjej!

Barnen!

Barnen mår efter omständigheterna rätt ok. Men dom kämpar också mot vissa demoner. Min äldsta gråter ibland och är rädd. Hon är orolig att nån ska komma och göra illa mamma! Inte bara XX, utan vem som helst. Hon har förstått att även mammor och pappor är sårbara. Och att inte alla människor är goda. Min yngsta saknar XX. Men det har varit svårt för henne att säga det till mig. Hon har inte riktigt vågat. Tror inte det är ok att sakna honom. Att det är illojalt mot mig. Jag har förklarat att jag också saknar honom ibland. Hon vågar säga det nu. Hon frågar mig ibland: - "Mamma. Sitter XX fortfarande i sin fängelsehåla?" Jag ser framför mig hur XX sitter fastkedjad vid en stenvägg bredvid Pippis pappa. Kanske med en papegoja på axeln. - "Ja, han sitter kvar där." Men jag förklarar att det inte är en fängelsehåla. Att han får riktig mat och inte bara vatten och bröd. Hon blir nöjd sen. Frågar inget mer.

Han kom till mig inatt!
- "Du får inte vara här!!"
- "Håll käften!"

Han kastar sig över mig med sån kraft att jag faller baklänges. Känner hur mitt bakhuvud slår i parketten. Det dunkar i hela huvudet och ett illamående väller över mig. Han tar tag i mitt hår och sliter upp mig. Jag skriker. Jag ber honom sluta. Då släpper han. Men han är inte färdig. Han säger inte mycket men plötsligt får jag en spark i magen. Sjunker ihop på golvet och kippar efter luft. Ställer mig sakta upp och ber honom återigen sluta. Då får jag en knytnäve i ansiktet! Den träffar kindbenet och jag känner hur det pulserar. Tårarna blandas med blod. Jag ber honom låta mig vara. Jag ber honom om förlåtelse. För att jag varit dum. Jag säger att jag älskar honom. Att jag aldrig menat att vara dum. Plötsligt slänger han ner mig på sängen. Lägger hela sin tyngd över mig, placerar en hand över min hals och trycker till. Hårt. Jag får ingen luft. Försöker ta mig loss. Men det är omöjligt. Han är så stark. Och arg. Så fruktansvärt arg! Det börjar svartna för ögonen. Nu kommer jag att dö!

Plötsligt släpper han!

- "Mamma!!"

Min yngsta dotter står en bit ifrån. Hon är blek och underläppen darrar. Hon ser fruktansvärt rädd ut. Jag försöker ta mig upp men är snurrig och måste återhämta andan.

Plötsligt sitter jag i sängen. Ensam. Håller mig för halsen och kippar efter luft. Svetten rinner och mina lakan är sjöblöta! Jag börjar gråta. Det var en mardröm. Den HÄR gången!!

I drygt två månader har jag drömt mardrömmar om honom varje natt. Inga undantag. Jag vill inte gå och lägga mig på kvällen. Jag vet ju att han dyker upp. Jag är rädd. En vacker dag dyker han upp på riktigt. Jag vet det! Jag måste härifrån!

Jag är rädd för att han skickar nån annan. Eftersom han själv inte kan just nu. Han ligger lågt nu i början. Han har ögonen på sig. Men sen!? Jag vet vem han är. Jag vet vad han är kapabel till. Jag visste mycket väl den där natten. Jag visste ju att jag skrev på min egen dödsdom!

Domen!

Domen. Det är också ett sånt där stort ord. Som förundersökning. Det låter så allvarligt på nåt sätt. Han har fått en dom. Han har blivit dömd.

Domen föll för tre veckor sen. 8 månader. "Men det betyder ju att han är ute snart. Han har ju redan suttit häktad i två. Och sen så sitter man väl bara 2/3 av sitt straff? Sånt här ska man kanske kunna. Läste vi om sånt i skolan? Är det allmänbildning?"

Det har varit lärorikt att springa på polisstationen titt som tätt. Nu vet jag ju vad en förundersökning är. Och hur ett förhör fungerar. Alla poliserna som jag har mött har varit så snälla. "Han den där jättelånga, han va bra snäll. Hon som förhörde barnen var ju jättesnäll. Hon är nog en sån som bakar jättegoda bullar...en sån där man skulle vilja komma hem till och få nybakta bullar och prata om livet. Gör folk sånt? Går hem till varann och äter bullar? Min underbara utredare var ju nästan snällast av alla. Men jag tror inte han bakar några bullar."

Alla dessa människor, och självklart mina vänner och familj, har räddat mitt liv! Det är så jag känner! Dom har lyssnat, dom har stöttat. Dom har tröstat, dom har förstått. Det gör dom fortfarande. En del förstår inte. Jag klandrar dom inte. Jag förstod inte heller. Inte förrän nu. Nu förstår jag hur det känns. Nu förstår jag skammen, lögnerna, bortförklaringarna.

Det är tur att jag RVC! Jag får gå där så länge det behövs säger hon. Det är en lång process tydligen, och jag får inte vara för hård mot mig själv. Dom säger så. Dom som kan sånt här. Jag ska ta en dag i taget, inte ha så höga krav. Inga måsten. Vissa dagar är lättare. Vissa dagar är inte alls bra! Men dom bra dagarna kanske blir fler snart. Jag hoppas det. Mina vänner känner inte igen mig. Dom har sett mig förändras, säger dom. Jag har inte varit lika glad. Inte samma livsglädje och styrka. Har varit kuvad, och hunsad. Varför märkte inte JAG det här?? Utredaren och RVC säger att det beror på "normaliseringsprocessen". Gud! Ett till sånt där ord!

"Han kommer ut snart. Jag får veta på omvägar hur hans sinnestämmning är. Han är arg. Väldigt arg! Planerar för sin frigivning. Han sitter i sin cell och planerar. Han har blivit dömd för ett brott. Han tycker att det är mitt fel. JAG har skickat honom i fängelse! RVC påminner mig om det inte ÄR mitt fel. Att det är hans eget fel att han sitter där. Jag drev ju inte målet framåt. Men jag är rädd. Jag måste bort! Kommer jag någonsin känna mig trygg igen?"

- "Snart kommer du hitta en ny BRA karl!", säger några av mina vänner.

"En karl??? Är hon inte klok?? Jag vill väl inte ha nån karl heller! Jag hade ju en..och se hur det gick. Fast jag VET ju att det finns tusentals BRA karlar därute. Det finns det. Men jag måste väl få läka först, innan jag tänker på SÅNT?!"

När jag är hel, när jag är mig själv. DÅ kanske. Men nu är det jag. Bara jag. Jag bestämmer själv.

Rättegång!

Rättegången närmar sig. Förhören avbyter varann. Vid de senare förhören kom det fram att han även varit dum mot mina barn. I all kalabalik hade jag inte ens TÄNKT på det... vad är jag för en mamma? Min snälla polishandläggare sa att det var helt normalt att sånt kom fram efter hand, att dom var vana vid det. När väl fördämningen släpper så finns det inget stopp. Minnen började komma tillbaka och det gjorde fruktansvärt ont!

Polisen var verkligen engagerad. Dom trodde på mig! Jag trodde ju knappt på mig själv. Jag hade bara läst om sånt här, inte upplevt det..inte jag! Men det hade jag tydligen. Det gjorde ont. Jag skämdes!

Min snälla utredare, den där unga moderna som sa så bra saker, ringde en dag till mig.
- "Jag har pratat med NN här på RVC (Relations Vålds Centrum). Minns du att vi pratade lite
om det?"
- "Ja, ja just det."
- "Jag gav henne ditt nummer så hon kommer kontakta dig. Hur låter det?"
- "Det låter jättebra! Tack så jättemycket!"

Jag tror hon ringde redan samma dag. Hon visste inte så mycket detaljer om mitt ärende så hon bad mig berätta. Jag började gråta. Jag bad om ursäkt för det, för hemma hos mig fick jag ju aldrig gråta. Det hade XX talat om för mig. "Du grinar ju tamjef*n hela j*la tiden!" eller "Du e f*n aldrig nöjd!" eller "Ja, det är så j*la synd om dig va?!"
Rösten i andra änden sa att jag inte skulle be om ursäkt för att jag grät.

Jag vet inte hur länge vi pratade men hon var snäll. Jättesnäll. Och mjuk. Hon sa till mig att hon skulle vara med mig hela vägen, nödvändiga möten, rättegång mm. Och så skulle vi ha stödsamtal, bara hon och jag. Det kändes skönt! Hon lyssnade på mig. Hon förstod.

Första gången jag träffade henne var jag lite nervös. Jag visste ju inte vad det skulle innebära. Men hon var så snäll. Jag slappnade av så fort vi hade tagit i hand. Det var skönt att få prata med nån. Nån som förstod. Nån som sa att mina känslor var normala. Jag var alltså normal!

Vi träffades en gång i veckan. Jag såg alltid fram emot våra samtal. Det var ofta nån ny känsla som dykt upp i mig. Som behövde komma ut.

Jag hade även stadig kontakt med min snälla polis. Han ringde och berättade för mig att förundersökningen var klar. "Förundersökning. Vilket stort ord. Sånt läser man ju bara om i tidningar eller hör på tv. Eller i Beck-filmerna förstås. Där gör dom många förundersökningar. Den där Martin Beck verkar också vara en snäll polis. Fast han är ju inte på riktigt förstås".

Åklagaren var tydligen väldigt nöjd med hur förundersökningen såg ut. Det fanns tre vittnesmål. Mina vänner. En hade hört två av de större misshandelstillfällena, kommit ner och sett mina sönderrivna kläder och tröstat mina barn. Hon bodde i lägenheten ovanpå. En hade sett flera blåmärken och rivmärken och tagit hand om mig. Och till sist väninnan jag rymde till den där natten i juli. Alla tre kallades som vittnen. Sen var det ju barnens bägge förhörs-videos. Ja, det skulle bli filmvisning på rättegången också. Då slipper ju barnen närvara. Men jag ville fortfarande inte. HAN skulle ju vara där!

Nu hade vi fått ett datum för rättegången. Mitt målsägandebiträde ringde mig och ville träffas för att gå igenom allt. Förebereda mig lite, som hon sa. Hon var jättebra. Och snäll. Tänk vad mycket snälla människor det finns! Jag satt hos advokaten i flera timmar. Det var tungt. Det var så nära nu.

Samma vecka som rättegången hölls träffade jag min underbara stödperson på RVC tre ggr. Jag var jättenervös! Led fortfarande av sömnbrist och äta var det inte tal om. Vi stämde träff samma morgon som rättegången. Vi skulle gå dit tillsammans. Jag minns inte ett enda ord som hon sa till mig den morgonen. Vi satte oss utanför tingsrätten och jag tog en cigg. Vi satt i solen. Jag minns att jag tittade på några byggjobbare i närheten och önskade SÅ att jag kunde få byta plats med dom. Jag är rätt händig faktiskt! Jag var livrädd att det skulle stanna en fångtransport (eller vad dom nu färdas i) framför oss där vi satt i solen och rökte. Men min stödperson förklarade att dom åker in under tingshuset och går in bakvägen. Jag behöver inte möta honom förrän i rättssalen. Tack gode Gud för det!

Vi gick in. Där inne i en soffa satt mitt målsägandebiträde och väntade på oss. Vi kramades. Hon frågade hur jag mådde och jag skakade bara på huvudet till svar. Sen kom åklagaren. En kvinna. Även hon mjuk och snäll. Tänk! Vi sitter där alla fyra i soffan och plötsligt öppnas en dörr lite längre bort. Ut kommer XX med två häktesvakter och händerna i handfängsel på framsidan av kroppen.

Jag slutade andas.

Fick inte fram ett ljud. Det började susa i öronen och glittra framför ögonen. Kände plötsligt en hand på mitt lår och hörde nån fråga - "Är det han?" Jag bara nickade. Fick fortfarande inte fram ett ljud. Dom gick åt vårt håll och jag började hyperventilera. Mitt hjärta slog så hårt! Sist jag såg honom var han alldeles ursinnig och jagade mig! Han ville slå ihjäl mig! Det var fem veckor tidigare. Dom gick förbi oss där vi satt i soffan. Jag stirrade ner i golvet. Jag såg mig själv sträcka ut armen och nudda honom. I verkligheten gjorde jag det inte. Men så nära var han. När dom hade gått in i rummet intill rättssalen ledde min stödperson och målsägandebiträde ut mig i friska luften. Jag kippade efter luft och bara grät. - " Jag kommer inte klara det här!! Han gick...han gick..han var så nära...det var HAN! Jag klarar det inte!"

Dom lugnade mig. Jag fick ta min tid därute i friska luften. Det var skönt ute. Soligt. Jag skakade, men inte så mycket pga att jag frös. Jag var livrädd!

Efter en stund var det dags att gå in i rättssalen. Men var var min snälla utredare? Vi visste att han kanske inte skulle kunna komma, men jag hoppades.

Jag höll krampaktigt i målsägandebiträdets arm när vi gick in. Satte mig ner. Där satt han. Precis mitt emot mig. Han tittade inte på mig. Jag kunde se att han var arg. Rättegången började med att ordföranden ropade upp de inblandade. Jag satt mest och tittade ner i bordet. Och gned mina händer minns jag.

Det var fem åtalspunkter. Fyra av dom gällde mig och barnen. Under den första åtalspunkten fanns det tre punkter. A, b och c. Det var tre stora misshandelstillfällen. Nu skulle dom gås igenom in i minsta detalj. Först blev jag utfrågad av åklagaren, sen mitt målsägandebiträde och till sist hans advokat. Innan de tre punkterna var avklarade, med hans förhör och vittnenas så var det redan eftermiddag. Jag var helt slut. Jag hade bara gråtit mig igenom alla timmarna. Fått ta paus flera ggr. Börjat hyperventilera. Känt mig svimfärdig. Rättegången började vid 9.30 på förmiddagen och slutade 18.30. Men pläderingen fick dom ta en annan dag. Då stannade jag hemma.

Mina vänners vittnesmål var jättebra. Dom var så nervösa innan men dom var jätteduktiga! Tack mina fina vänner! Jag gick bara hem och grät. Jag fick feber på kvällen. Låg i frossa hela natten. Det enda jag tänkte på var HONOM! Jag saknade honom. Jag VILLE inte, men jag gjorde det. Även det var normalt hade jag fått veta. Ja, jag var ju normal! Men jag grät ändå!

Jag sov inte mycket den natten. Jag låg bara och gick igenom rättegången i huvudet. "Hur kunde han sitta och ljuga så? Hur kunde han påstå att det var JAG som var våldsam? Lilla JAG? Han som väger 20 kg mer än jag, som är 20 cm längre än jag. Hur skulle jag rå på HONOM?" Jag låg bara och önskade att allt skulle vara över. Jag ville inte känna nåt längre. Ingen sorg. Ingen kärlek. Ingen rädsla. Jag ville dö!

Jag började tvivla på mig själv. "Han hade ju faktiskt sagt att det var mitt eget fel. Och jag kunde ju kanske låta lite otrevlig ibland. Ja, jag förstår ju att han blev sårad den där gången och hade jag inte sagt/gjort som jag gjorde så hade han ju inte behövt bli sådär arg. Han hade inte behövt slå. Jag kan ju inte klaga på blåtiror när jag själv provocerat fram dom. Så är det ju!"

Eller?? Min stödpersons ord ekar i huvudet på mig. "VAR ÄR HANS ANSVAR DÅ??"
"Ja, var är HANS ansvar? Är det verkligen mitt ansvar att se till att han inte slår mig? Är det mitt ansvar att se till att han inte kallar mig h*ra, f*tta eller allt annat jag fått höra? Är det mitt ansvar att se till att han inte använder droger? Är det mitt ansvar att se till att han inte trycker ner mig dagligen genom att tala om hur värdelös jag är, att jag aldrig gör nånting rätt osv. Är ansvaret verkligen MITT??

Mitt förnuft har svaret. Men mitt hjärta gör ont. Jag KAN inte vara arg än. Jag KAN inte hata! Jag är bara ledsen. Och fruktansvärt rädd!!!

Mardrömmen fortsätter

När poliserna hade åkt var jag i ett töcken. Jag låg på sängen hemma hos min väninna och hoppades att allt bara var en mardröm. Snart skulle jag vakna. De första timmarna varvades med gråt och några försök till lite sömn. Kunde inte sova. Jag undrade hur XX hade det. Jag led av så frukstansvärt dåligt samvete, men framförallt av en otrolig rädsla. Jag ville inte åka hem men hade inga kläder med mig till min väninna. Jag hade ju bara rymt! Hon åkte med mig hem till lägenheten för att hämta det jag behövde. Jag grät när jag satte nyckeln i låset. En del av mig hoppades att han skulle vara hemma. Ångerfull och kramig. Men det som mötte våra blickar var bara kaos.

Sönderslagen fönsterruta, saker överallt. Tavlor som låg krossade på golvet. Det låg krossat glas i soffan, på golvet och på fönsterbrädan. Blodiga handavtryck på väggarna och blod i sängen. Jag vände och gick in i köket, satte mig vid spisen och tände en cigg under fläkten. Tårarna kom. Det var på riktigt.

Min väninna började sopa glas och jag plockade snabbt ihop det nödvändigaste. Ville så fort som möjligt bort därifrån.

Jag sov inte i lägenheten på drygt en vecka.

De närmaste dagarna var fyllda av en enorm rädsla. Jag kunde varken äta eller sova. Jag bara grät. Polisen hade lovat att kontakta mig om han skulle släppas. Jag ringde hans pappa och han kom och hämtade hans personliga tillhörigheter.

Efter någon dag fick jag ett telefonsamtal från en kvinnlig polis. Hon ville göra ett kompletterande förhör över telefon. Minns inte hur länge vi pratade. Fyrtio minuter kanske. Hon frågade om jag ville ansöka om besöksförbud och jag sa ja. Jag förklarade dock att jag med all säkerhet visste att han inte skulle bry sig om ett sånt, att han inte brydde sig om lagar och regler överhuvudtaget. Han är sån.

Hon frågade också om jag ville bli informerad om han släpptes, och det ville jag ju. Hon var väldigt snäll den där kvinnan.

Jag orkade inte vara kvar i stan. Ville bara bort. Packade ihop lite saker i bilen och åkte till Öland till en väninna som bor där. Efter ett par dagar på Öland ringde det ett dolt nummer på min mobil. Jag hade vid det här laget förstått att det var polisen som ringde när det var dolt nummer. Jag stängde in mig i sovrummet och svarade.


- "Ja, det är NN!"
- "HejNN, det här är NN från Västerortspolisen. Det är jag som
utreder ditt ärende!"

Det var en varm och trevlig röst i andra änden. Efter att han presenterat sig så frågade han hur jag mådde. Jag sa som det var. Jag mådde verkligen skit! Han förstod det.

Vi pratade en stund och han sa att han ville hålla ett förhör med mig och undrade om vi kunde ta det följande dag, via tfn. Det gick bra, sa jag. Han sa att han gärna ville att ett förhör skulle hållas med mina barn också, eftersom dom faktiskt fått bevittna en del. Jag sa att jag skulle prata med deras pappa. Vi la på.

Jag ringde upp barnens pappa och berättade. Han visste att XX nu hade blivit häktad men hade inte haft någon aning tidigare om vad som pågått...det hade ju ingen.

- "Polisen vill förhöra barnen. Dom är dom enda ögonvittnena."
- "Va? Men...nää...det känns inge bra! Tänk om dom far illa av det."
- "Ja, det vill jag ju såklart inte. Men jag tror att dom kan sånt där..polisen.. det kan ju inte
direkt va som att förhöra en seriemördare...?"

Eller?? Jag såg framför mig hur mina stackars barn satt i ett kalt, grått, ganska mörkt rum med en strålkastare riktade rakt emot ansiktet.

- "Är du SÄKER på det här?? Du VET väl att det är fult att ljuga?? Då
blir farbror polisen inte glad!!"
- "Jag vill träffa min mamma!! *snyft*
- "Det FÅR du inte! Inte förrän du berättat PRECIS som det va'!!"

Nä nu får jag sluta!! Såklart det inte går till SÅ! Man sitter nog inte ens i ett sånt där betongrum!

Jag förstod deras pappas oro. Dom hade redan fått vara med om så mycket. Dom hade sett sin mamma bli slagen, sparkad och nästan strypt. Mina små änglar! Jag grät igen.

Den där trevliga kvinnan som hade förhört mig en gång tidigare ringde senare samma dag. Hon ville att vi skulle komma in till stationen med barnen under eftermiddagen dagen därpå. Jag sa att det var ok, sen var det bara att packa ihop för hemresan till Stockholm.

Bilresan hem var lång och tröttsam, men min väninna åkte med. I Norrköping började det knyta sig i magen på mig, i Södertälje ville jag svimma och i Skärholmen trodde jag på allvar att jag skulle kräkas! Det hade blivit kväll och jag såg inte alls fram emot att komma hem till min egen lägenhet. Tur att jag hade sällskap!

Dagen efter var det dags för förhör. Jag och den snälla polisutredaren hade kommit överens om att ses på stationen innan förhöret med barnen. Vi behövde ju inte längre ta det på telefon nu när jag var tillbaka i stan. Jag satt där i receptionen och väntade. Folk kom och gick. "Jag undrar vad dom gör här? Ska som förhöras kanske? Eller kanske anmäla ett brott?" Tankarna avbröts av att jag hörde mitt namn ropas upp. På insidan av receptionen stod en kille och log.

- "Du kan gå in genom den gröna dörren!"

"Gå in genom den gröna dörren? Vad händer om jag tar den gula istället? What's behind door number two??"

På insidan stod ett skrivbord med en dator på. På andra sidan skrivbordet var det också en dörr och därigenom kom den där leende killen som ropat upp mitt namn.



- "Hej, NN heter jag. Det var vi som pratade i telefon."
- "Hej. NN... *sträckte fram handen*

"Är han verkligen polis? Han ser inte ut som nån polis. Men..hur ser egentligen en polis ut då? Han har schyssta jeans! Modern polis det där. Ganska ung också. Han ser snäll ut. Fast inte lika lång som nallepolisen. Han va' verkligen jättelång! Jag undrar hur...."

- "Varsågod och sitt!" *ler*
- "Ehh...jaha...tack!"

Vi satt och pratade länge. Allt rann ur mig, jag fullkomligen kräktes ord. Till sist lät han bandspelaren bara rulla. När vi var klara sa han åt mig att försöka få i mig lite lunch och att vi ju skulle ses om ett par timmar igen.

Jag kunde som vanligt inte äta. Var nervös för hur barnen skulle ta det. Dom är inte dumma, barn. När jag skulle berätta för mina barn att XX inte längre var en del av våra liv så sa min yngsta dotter, då fem år, -"Sitter han i fängelse nu, mamma?" Dom visste ju hela tiden att man inte fick göra som han gjorde. Mina kloka små flickor! Ni har räddat mig och nu har jag äntligen räddat er!

Jag mötte barnen, deras pappa och hans sambo utanför polisstationen. Tjejerna var lite blyga och nervösa. Vi åkte upp med en hiss och blev visade till ett rum med massa leksaker och böcker. Där satt vi en stund för att bekanta oss med miljön. Sen blev vi visade till det rum där själva förhöret skulle ske. Det var ett mysigt rum. Poliskvinnan visade tjejerna kameran och mikrofonerna i taket. Sen fick dom en och en gå in i rummet bredvid och titta på syrran på tv. Det var populärt! Nu va tjejerna redo. Kisspaus och sen kör vi!

Stora tjejen fick höras först. Hon är 8. Sen blev det den lillas tur och dom såg båda väldigt stolta ut när allt var klart. Dom fick varsin nalle av polisen för att dom varit så duktiga. Sen gick vi på restaurang!

Det hade gått en dryg vecka nu. Jag grät fortfarande lika mycket. Drömde mardrömmar om honom varje natt, det gör jag fortfarande. Jag var rädd. Ständigt. Ingen sömn, ingen mat. Jag såg honom överallt, jag hörde honom, kände hans blickar. Kände till och med hans slag.

En dag blev det bara för mycket! Jag visste att han satt inlåst med restriktioner, men jag såg honom! En bit från mitt hus! Jag var ute med hunden och hela jag frös till is. Det var naturligtvis inte han, men jag kunde inte röra en muskel. Jag stod kvar i tio minuter. Tårarna rann nedför mina kinder och jag kunde inte andas. Jag kände hur mitt hjärta slog så hårt att det gjorde ont. Jag började sakta gå hemåt, men mina ben bara skakade. Jag klarar inte det här!

När jag tillslut lyckats ta mig in satte jag mig vid spisen och tände en cigg. Mina händer skakade. Jag fick fram telefonen och slog utredarens nummer.

- "NN, Västerortpolisen!"
- "Hej, det är NN. Stör jag?"
- "Nä, inte alls men...hur är det?"

Jag bröt ihop fullständigt! Jag bara grät och grät. Jag förklarade för honom att jag inte ville vara med längre. Att jag trodde att jag höll på att bli galen. Att jag såg XX överallt, drömde mardrömmar om honom varje natt. Att han TROTS att han inte kunde komma åt mig fysiskt just nu hade en sån otrolig makt över mig. Polisen var lugn och snäll. Han förstod.

Jag sa att jag ville gå under jorden, inte komma till rättegången, att jag var för rädd. Han sa att han visste att jag skulle greja det!

Vi pratade i en timme. Jag hann nog röka 6 cigaretter under samtalet. Gud, jag måste sluta röka! Det kändes bättre efter vårt samtal. Min snälla polis sa att han skulle försöka vara med på rättegången. Han sa så bra saker! Jag frågade om jag fick adoptera honom. Sen skrattade vi!