Har flyttat nu! Det känns konstigt. Tungt. Saknar min gamla lägenhet. Den var ju min! Här får jag bara stanna tillfälligt. Måste fortsätta leta. Måste hitta nåt permanent. Önskar så att alla måsten var över. Det är så mycket att komma ihåg. Så mycket att fixa med. Tror hela tiden att jag missat nåt. Kan inte riktigt slappna av.
Varenda gång man har avslutat en flytt, fått det mesta på plats och sjunkit ner i soffan med ömmande muskler så säger man alltid samma sak. "Aldrig mer!" eller "Nu får det f*n dröja till nästa gång!" Så är det inte i mitt fall. Jag kan säga de orden hur mycket jag vill men flytta en gång till måste jag ju. Inom en snar framtid. Jag som ska börja skolan snart. Vill kunna koncentrera mig på en sak i taget. Ta hem barnen och känna att det är vårt hem. Vår fasta punkt. Men det kan jag inte. Kan inte ge dom några svar. Vet inte hur länge vi blir kvar. Vet inte var det bär hän härnäst. Vet ingenting.
Allt är så dubbelt. Å ena sidan känns det så tungt. Övermäktigt. Å andra sidan finns en enorm lyckokänsla att det värsta är över. Att jag kommit såhär långt och överlevt. Att han är ute ur våra liv.
Min yngsta dotter och jag hade ett samtal i lördags kväll innan hon skulle sova. Hon bad mig sjunga vargsången. Sen kom det. Hon berättade för mig att hon är jätteorolig. Vårt samtal lät såhär:
- Mamma, jag är orolig att XX ska komma.
- Vad tror du han skulle göra då?
- Slå dig. Det brukade han göra. Han var elak, mamma, jätteelak!
- Brukar du tänka på det som har hänt?
Jag ville få henne att försöka sätta ord på sina känlsor...
- Ja, jag kommer ihåg en gång, mamma. Han lagg (låg) på dig och skrek. Ni lagg i sängen. Du grät och fick ingen luft. Det var läskigt!
- På vilket sätt var det läskigt?
Då tittade hon på mig med tårar i ögonen och sa: "Jag var rädd att du skulle dö!"
Det gjorde så frukstansvärt ont i mig att höra hennes ord. Jag minns ju själv hennes ansiktsuttryck när han hade släppt greppet om min hals och jag kippade efter luft. Hon stod förstenad och vågade knappt andas. Likblek i ansiktet.
- Du behöver inte oroa dig, älskling. Han kommer inte komma nära oss igen.
- Ring inte honom då, mamma.
- Nädå, det ska jag inte göra. Jag lovar!
- Glöm inte bort det nu! Glöm bara bort XX!
Jag var förundrad över att dessa ord kom från min 6-åring. Stolt. Hon lät så klok. Dom är så kloka! Samma natt vaknade jag av att hon grät i sömnen. Jag la mig bredvid henne och vaggade henne sakta. Hon vaknade till och kramade mig jättehårt. Hon viskade: "Han slår dig, han slår dig!" Jag började gråta obemärkt. Det gjorde så ont. Med ens önskade jag att jag kunde ta alla mardrömmar som mina barn upplever. Det spelar ingen roll om mina egna nätter är fyllda med våld och terror. Jag gör vad som helst för att dom ska slippa återuppleva sina trauman.
Hon somnade snart om i min famn och sen låg vi så till morgontimmarna.
Jag tror ingen av oss kan komma till ro förrän vi fått komma iordning. Långt bort ifrån där allt hände. Börja om. Ny bostad. Nytt liv. Då kanske våra mardrömmar försvinner.
Jag har åtminstone ett hopp om det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Jag har följt din berättelse här på nätet. Det märks på ditt sätt att skriva att det går åt rätt håll. Jag märker också för egen del att jag har blivit tryggare när jag läser det du skriver så jag är inte helt obekant med hur det är att leva dag för dag och ständigt vara rädd (dock är det som hände mig inte ens i närheten så omfattande som för er). Det var en sak som hjälpte mig och det var att skriva och älta och skriva igen. Sätta ord på det man känner för att slippa känna det i varenda andetag. När behovet att vilja älta inte längre är lika starkt vet du att du har kommit långt. Då är det väldigt bra att kunna gå tillbaka och se hur man faktiskt har förändrats både fysiskt och psykiskt. Jag hoppas verkligen att ni hittar en bostad och kan skapa en trygg tillvaro igen. Utan den där tryggheten är det svårt att ta tag i nåt annat.
Man måste få känna det man känner. Alltid. Det är viktigt att komma ihåg när skuldkänslorna kommer krypande. För hur logiska saker än är så kan man inte styra över känslorna.
Vargsången.. det kallas den sång jag sjungit för min dotter när vi haft det svårt. Från ronja rövardotter.
Jag vet inte om jag är på väg ner i ditt liv eller upp från det.
Åh man önskar man kunde få henne trygg i att han aldrig kommer få vårdnaden om henne. Stackars liten.
Keep up the good work.
Du är på rätt väg.
hej Maddox
Tänker på dig och dina små
Jag har varit och är där du är. Dina små troll behöver hjälp att ordsätta det dem sett det finns hjälp att få.
Kanske är det något du får deala med om ett tag för det är aldrig försent . Du ger mig styrka att gå upp varje dag trots att jag vet att han är därute fortfarande
Stor kram till dig och dina barn
Kram
Alex
åh vad jag önskar man kunde göra nåt för dig och barnen, har läst din blogg ett tag nu och tycker att du är otroligt stark som verkligen tagit dig ur detta med livet i behåll!!
kramar i massor!!
Gud så bra (missuppfatta mej icke) att din dotter har börjat prata lte om sina känlor, om vad hon upplevt o sin rädsla....det är en början!
Hoppas du ska trivas i nya lgh nu då....med förhoppning om att den "fasta" snart dyker upp!
//Anna
va stark tjejjen, du klarar det!
Hej! det var ett tag sen, jag har kikat in här lite då å då för att se att allt är ok med er.Själv har jag varit nere i en djup svacka...ja du vet hur det är!
Ha de så gott!
Snart är våren här och världen utanför föds på nytt! Man hoppas på att man själv kommer att känna så när den tiden kommer.
Sköt om dej!
Kram
V
Du vet det där med att göra som du..skriva om det!
Jag kanske är redo nu.
I vilket fall verkar jag inte komma ur det!
Min ryggsäck är full men jag kan inte tömma den....den fylls på igen.
Då kanske skrivandet är det enda sättet att tömma ur mig skiten.
Kram V (igen)
Första gången jag läser din blogg, den berör mig starkt. Ge inte upp, du är stark och det är bra att din dotter kan prata om det som hänt.
All lycka till er.
Massa kramar
Det är en mkt märklig upplevelse att bli hotad systematiskt. Man har svårt att urskilja sin egen del i det. VAd som varit intelligent rädsla av vad som varit nåt annat. Det viktiga är att ni står självständiga idag. Bra jobbat.
Din dotter behöver din uppmärksamhet, försök fokusera på att hon får bearbeta detta och att du framförallt talar med henne om hur fel det var av honom och hur mkt bättre ni klarar er utan honom. Och lyssna.
BArn växer upp, och vi blir så ofta som våra föräldrar, "hamnar" i samma situationer, upprepar samma mönster.
Om du är säker i att man inte behöver en man, eller inte behöver stanna hos en man som inte behandlar en väl, så förmedla det till din dotter så hon får en sund "sökradar" när hon sen letar man själv i tonåren och sitt vuxna liv. De är det bästa du kan göra. SÅ hon inte upprepar ett destruktivt hopkok av vad hon upplevt. Ja, du förstår ju =)
LÅngt, ursäkta. Inte heller menat som pekpinne, utan mest omtanke om den lilla tjejen och hennes framtida val av man.
STor kram, vintern är mörk för oss alla.
Ni kommer klara er jättebra!
Du är skitduktig som jobbar i rätt riktning nu!
Skicka en kommentar