Äta eller ätas!

Jag får ofta frågorna "Hur orkar du?" "Hur klarar du det?" Det finns inga bra svar. Jag vet inte riktigt hur jag orkar eller hur jag klarar det. Ibland har det ju känts som att jag bara vill lägga av. Kanske har man en så stark överlevnadsinstinkt att man gör det man måste. Äta eller ätas. Djungelns lag.

Man har ett val kan man säga. Man måste ta ett beslut. Det är ett svårt beslut. Det är ofta inget man kommer på över en natt och sen bara gör. Det kräver en hel del funderingar. Fram och tillbaka. Så var det för mig. Jag visste att jag inte var lycklig. Började förstå att inget skulle bli bättre. Snarare tvärtom. Insikten om det var fruktansvärt smärtsam. Men jag var tvungen.

Trots att jag visste var det inget lätt beslut. Hoppet höll mig i ett krampaktigt grepp. Jag ville så gärna tro på honom. På oss. Tro att det kunde bli bättre. Att det kunde bli som jag så starkt önskade. Det blev det inte. Jag vet inte exakt vad det var som fick mig att ta det slutgiltiga steget. Att faktiskt fly.

Dels fanns mina vänner där. Jag visste att det fanns nån som fångade upp mig när jag föll. Nån som kunnde trösta mig när jag grät. Nån som kunde lägga om mina sår. Ge mig lite av sin egen styrka. Trots att beslutet var taget, trots att jag hade flytt så vacklade jag. Blev osäker. Gjorde jag rätt? Var jag verkligen rättvis mot honom? Han sa ju att det var mitt eget fel. Jag kunde inte riktigt se att han hade fel. Inte då. Det kom senare.

Idag kan jag, med facit i hand, se att beslutet var helt korrekt. Kunde inte gjort på nåt annat sätt. Han gav mig inget annat val än att gå. Fly. Man gör vad man måste. Äta eller ätas!

Alla mina vänner sa åt mig att jag gjort rätt. Så varför gjorde det då så oerhört ont? Varför hade jag dåligt samvete? Varför vacklade jag i mitt beslut? Jag älskade honom. Han var underbar. Han var min! Han förstod mig. Vi förstod varann. Ingen visste vad vi två hade. Ingen!
Vi hade nåt speciellt. En alldeles unik förståelse. En otroligt stark kärlek till varann och jag var helt på det klara med att ingen, någonsin, skulle kunna ge mig samma sak. Det var så jag kände. Det var därför jag vacklade. Det var därför jag började tvivla på mig själv.

Jag hade lovat honom min eviga trohet. Min lojalitet. Även om jag var medveten om att han själv brutit sina löften om trohet och lojalitet gentemot mig så var det inte samma sak. Jag var ju fortfarande tvungen att leva med mina val. Att jag "svikit" honom. Jag hade ju lovat att stanna. Och så gjorde jag såhär!

Med hjälp av vänner, familj och framförallt RVC fick jag så småningom upp ögonen för att det inte var jag som svikit. Det var inte jag som varit illojal. Det var han! Jag gav honom allt. Han utnyttjade det. På ett frukstansvärt egoistiskt sätt. Det kan jag se idag. Jag var tvungen att göra ett val. Återfå mitt liv eller gå under. Äta eller ätas!

Jag är otroligt tacksam och glad att jag valde att ta kommandot över mitt eget liv igen. Nu är jag tillbaka. Nästan. Nu kan jag börja leva igen. Han finns fortfarande. Men inte i mitt liv. Inte som en stor bromkloss som hindrar mig från att leva. Ingen kan hindra mig från att leva! Ingen kan längre krossa mina drömmar!

Det var inte längesen som jag var övertygad om att mitt liv var över. Att jag aldrig skulle bli lycklig igen. Idag är jag lycklig! Jättelycklig!
Jag har mina vänner, mina barn. Vad kan man mer önska sig? Jag håller fortfarande på att smälta att jag måste gömma mig. Flytta. Ändra mitt liv. Men det finns inget som säger att det kommer att bli ett sämre liv!

Det är djungelns lag som råder därute, tjejer! Fortsätt kämpa och återta era liv! Inget är så starkt som en tigrinnas överlevnadsinsinkt! Ni klarar det!

Äta eller ätas!

Med all min kärlek och värme!! / M