Måste orka!

Jag måste! För barnens skull. För min egen. Jag kan inte ha barnen hos mig just nu. Det känns för otryggt. Dom lider av det. Jag lider av det. Vill nästan ge upp. Men samtidigt inte! Blir arg! Vill gå ut och ställa mig på gatan mitt i natten och skrika. "Kom då! Jag står ju här nu!"

Sömnen har återigen försämrats. Obehagskänslan när jag är ute har kommit tillbaka. Tillbaka på ruta ett. "Gå rakt i fängelse utan att passera gå!" Jag känner mig som en pjäs i ett sällskapsspel. Monopol. Jag kanske är strykjärnet. Eller skon. Äger inga fastigheter på Wall street. Bara ett konkurs-skadat väveri eller nåt sånt. Som har slut på garn. Jag skulle nog hellre vara en pjäs från nåt annat spel. Madicken-spelet kanske. Jag kan vara en sån där kringla. Lite söt och go. Eller Den försvunna diamanten. Då kan jag vara just den försvunna diamanten. Eller en smaragd. Då kan man glänsa lite. Men ska sanningen fram så är jag nog bara en spelpjäs från Fia med knuff. Ligger och rullar på golvet efter att ha knuffats av spelplanen.

Jag som trodde jag var påväg att vinna spelet. Var så nära mål tyckte jag. Men då vänder allt och man får vänta på sin tur och sen börja om. I mitt brädspel är alla andra pjäser väldigt färgglada, som det ska vara. Men inte jag. Jag fick den gråa pjäsen. Den som ingen skulle välja. Den som inte saknas om den tappas bort. Jag önskar att jag kunde bli borttappad ibland. Få lite lugn och ro. Få andas ut. Kunna ligga en hel dag utan att känna dåligt samvete.

Jag saknar mina barn. Det var inte så längesen dom bodde hos mig på heltid. Nu träffas vi inte alls lika mycket. Det tär på oss alla tre. Men jag kan ju inte ha dom hemma. I min lägenhet.

Efter regn kommer solsken säger dom. Det stämmer kanske. Man kan ju hoppas. Men å andra sidan är det en del talesätt som INTE stämmer i mitt fall... "Gräset är inte grönare på andra sidan". Det kan f*n inte vara nåt annat än grönare där. Här är det då inte speciellt färgglatt! "Man ska inte kasta sten i glashus!" Nä, inte genom folks fönsterrutor heller men vad f*n hjälpte det?"

Jag är så trött. Trött på allt just nu. Likgiltig. F*n, ska det vara så svårt att lämna mig ifred? Låta mig vara? Dom måste ju också tröttna nån gång. Tänk att vara en sån där bookmaker. Eller nån maffiatyp. Jag skulle tröttna på mig själv efter ett tag. Kila runt som en vettvilling och hota folk till höger och vänster. Jisses! Mycket skönare att ligga på soffan och glo på idol en fredagkväll.

Nu vill jag stänga in mig och vara ifred! Vill andas. Vill sortera. Vill fatta!
Jag ska orka. Måste orka!

Hotet!

Inatt hände det. Jag hade som vanligt somnat på soffan. Vaknade vid två tiden och kunde inte somna om. Skickade iväg ett sms till en kompis som jag visste var vaken. Han ringde upp. Närmare halv tre blev plötsligt hunden stirrig. Gick fram till varje fönster och nosade. Jag försökte lyssna vad det var han fått vittring på. Då kom smällen! Med världens brak krossades ett fönster i min lägenhet. Jag frös till is. Höll andan.

- "Hörde du?" viskade jag.
- "Vad i H*LVETE var det??"

Jag hade tänt en lampa och upptäckte stenen. En stor stenbumling låg på golvet nedanför fönstret. Det låg krossat glas överallt. Jag tog försiktigt upp stenen, rädd att jag skulle skära mig på glassplittret. Nån hade skrivit på den. "DU ÄR DÖD", stod det med stora bokstäver!

- "Det kom in en sten genom mitt fönster" stammade jag viskandes fram. "Det står Du är död!"
- "Ta mobilen och ring till polisen på en gång. Jag väntar i luren!"

Jag skakade. Fattade inte att det var sant. Kände hur mitt hjärta slog. Det blev tungt att andas. Jag släckte lampan igen. Resten av lägenheten var redan nedsläckt. Förutom datorn. Jag stängde av den på en gång. Ville inte ha en enda ljuskälla. Jag trevade mig fram efter mobilen. Kröp ihop i ett hörn på golvet och slog 112.

- " 112, vad har inträffat?"

Dom svarar alltid så. På så vis kan dom göra en bedömning om hur pass akut läget är och vem dom ska koppla en till. Jag visste det, men ville bara få tag på polisen. Orkade inte redogöra för vad som hade inträffat. Fattade det ju knappt själv.

- "Polisen!" sa jag bara, samtidigt som jag visste att den snälla rösten i andra änden än en gång skulle fråga vad som inträffat.

Jag berättade kort om vad som hänt och han kopplade mig vidare. Strax efter svarade nån hos polisen. Jag sa bara åt dom att dom måste skicka nån och så berättade jag. Han skickade en patrull på en gång sa han. Han sa att dom skulle ropa på mig när dom var framme för jag förklarade att porten var låst. Vi la på. Jag tog upp den andra telefonen och återgick till samtalet med min vän. Han sa åt mig att ringa upp min väninna som bor en bit bort och be henne komma över. Vi la på och jag gjorde som han sa. Det var min väninnas sambo som svarade. Jag bara grät. Kunde knappt andas. Jag försökte förklara så gott det gick men han lugnade mig bara och sa att han var påväg. Sen gav han luren till min väninna. Hon pratade med mig tills polisen kom. Jag satt på golvet i mina barns rum i mörkret. Såg ljuset från en ficklampa utanför. Jag kröp fram till fönstret och såg polisbilen ute på gatan och en polisman nedanför mitt fönster Jag öppnade fönstret och han hälsade. Han frågade var det krossade fönstret var och jag pekade. Dom var hundförare och han sa att hans kollega skulle söka igenom området och han själv skulle komma in till mig.

Jag gick ner och öppnade porten och släppte in polisen. Vi gick in i min lägenhet och jag visade från insidan vilket fönster det var. Min hund blev alldeles till sig för han var ju övertygad om att det var HAN som fick besök. Jag var så stressad av hela situationen att jag bara röt åt honom. Efter bara några minuter kom min väninna och hennes sambo. Polisen frågade lite frågor, tog personuppgifter och sånt. Han förklarade att det skulle komma en "vanlig" polispatrull också. Polismannen ringde och kontrollerade om XX fortfarande var inlåst och det verkade han ju vara. När vi var klara så tog min väninna med mig utanför för att ta en cigarett. Det behövde jag. Jag satt fortfarande och skakade men hade slutat gråta. Det var skönt att få lite frisk luft. Och nikotin. Sen kom den andra patrullen. Det var en kvinna och en man. Vi gick in och satte oss och kvinnan började fråga mig frågor. Jag vet inte hur länge vi satt där. Dom var väldigt trevliga dom där poliserna. Det känns nästan lite taskigt att inte bjuda på nybakta bullar och kaffe när dom kommer sådär mitt i natten och är trevliga! "Jag hade ju inget kaffe hemma. Och även om jag haft det så kanske dom inte var kaffedrickare. Dom kanske hade gillat te bättre. Jag gillar te. Med mjölk. Och kanske lite honung. Nån honung hade jag inte heller hemma. Och inga bullar. Jag får se till att ha sånt hemma om det blir fler nattliga besök"

När poliserna hade åkt hjälpte min väninna och hennes sambo mig att packa ihop lite saker. Sopa undan glaset och tejpa för hålet i fönstret med kartongbitar. Sen åkte vi hem till dom. Mina väninnas sambo åkte med i min bil och min väninna körde deras bil bakom. Efter en liten bit ringde hon oss och sa att hon sett en bil i backspegeln som följt efter nästan hela tiden. Jag gasade på upp på deras gata och svängde in i en parkeringsficka. Hon stannde bredvid. När jag klev ur bilen såg vi att bilen som legat bakom sakta svängde in på samma gata där vi stod och att den närmade sig. Det var mörkt och svårt att se. När den kom lite närmare upptäckte vi att det var en polisbil. Då kunde vi inte annat än att bryta ut i ett hysteriskt asflabb.

- "Var det den DÄR som låg bakom mig??" utbrast min väninna.
- " Ja, det var inte värre" sa jag. Förföljd av polisen. Det måste varit otäckt för dig!"

Gud, vad vi skrattade! Sen gick vi in.

Klockan var närmare fem på morgonen när vi väl var hemma hos dom. Ingen av oss var speciellt trötta just då. Jag var glad över att vara hemma hos dom. Där kände jag mig trygg. Jag kunde koppla av. Vi tjejer la oss i dubbelsängen och gubben fick ta soffan. Vi låg och tittade på tv och småpratade en stund. Så småningom somnade vi.

Idag har jag mest bara legat på soffan. Har inte orkat göra nåt. Inte orkat tänka. Pratade med RVC bara. Berättade vad som hänt. Nu får det hända nåt med bostad. Socialtjänsten har inga lägenheter säger dom. Och jag kan enbart vända mig till min egen kommun. Dom ville sätta mig i nån stuga på ett vandrarhem vid nån sjö en timmes bilfärd härifrån. Ensam. Utan familj och vänner. Där skulle jag få bo. Men mina mardrömmar. Min panikångest. Jag sa att det inte går. Jag måste få känna mig trygg. Måste kunna ringa till nån om det krisar. Nån som kan komma till mig fort.

Jag får se vad som händer. Kan i vilket fall som helst inte bo kvar i lägenheten tills flytten är genomförd. Än så länge får jag bo här. Men vill ju såklart få iordning ett eget hem. Ett hem där jag kan känna mig trygg. Dit jag vågar ta mina barn. Ett hem som inte ligger på nedre botten.

Nu är det en dag i taget igen. En timme i taget. Nu är rädslan tillbaka. Med besked!

Till XX!!

Du sa att du älskade mig... Du lovade mig evig trohet och kärlek.
Du lovade att aldrig såra mig eller göra mig illa. Du sa att du skulle vara rädd om mig, att jag var det bästa som hänt dig!

Du tycktes glömma dina löften alldeles för fort. Kanske var de bara tomma ord.

Vi älskade dig, jag och barnen. Vi litade på dig, på det du sa. Vi höll våra löften till dig och vår kärlek till dig var sann!
Du tillintetgjorde vår kärlek, du tillintetgjorde mig! För du var inte trogen, du både sårade och slog. Du lät mina barn se på. Mina oskyldiga barn som älskade dig så villkorslöst.

Du förnedrade mig och tryckte ner mig tills jag trodde på allt du sa. Mina åsikter räknades aldrig. Min vilja brydde du dig aldrig om. Även om mina blåmärken är borta kommer mina sår aldrig riktigt läkas. Du förlöjligade allt jag stod för och allt jag brydde mig om, tills det inte längre fanns nåt kvar av mig. Du förringade mina känslor och fick mig tillslut att bara vilja vara tyst. Det var ingen idé att säga nåt, du brydde dig ändå inte! Du hånade mig när jag grät. Du frös ut mig och talade om att jag inte dög. Trots detta slutade jag aldrig att älska dig!! Jag slutade aldrig hoppas! Jag ville så gärna att du skulle se mig, att du skulle förstå. Men det gjorde du inte. Du bara fortsatte. Varför?

Du lyckades trycka ner mig, du lyckades slå. Men en sak lyckades du inte med. Du lyckades aldrig ta ifrån mig viljan att finnas kvar. Viljan att bli älskad. Du lyckades inte ta ifrån mig förmågan att kunna älska. Du tryckte undan min styrka, min glöd. Du trodde nog att du vunnit. Att du lyckats förgöra mig. Men du hade fel! Du lyckades inte! Jag vann! Jag är kvar! Och jag blir starkare för varje dag som går! Jag är här! Jag är fri! Du kan ALDRIG mer skada mig eller mina barn! DU är tillintetgjord. Du existerar inte längre! Vi är fria, vi blir lyckliga igen. Vi vann!!!

Hans bild börjar blekna!

Äntligen! Det är som att han åker in i dimman. Bort från mig. Snart är han bara den där fläcken som jag ska dölja med en vas liljor. Jag trodde det aldrig! Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att jag skulle komma över honom. Jag trodde visserligen inte att jag kunde hamna i ett sånt förhållande. Det blir sällan som man tror. Jag var länge så säker på att han var den ende. Den ende som skulle stå ut med mig. Som skulle älska mig trots alla mina brister. Han stannade ju. Fast att jag var sådär värdelös och korkad. Han stannade fast att jag inte klarade av nästan nånting. Det tog ett tag för mig att våga. Att våga förstå. Våga se. Hur det egentligen var.

Jag skyddade honom. Fick höra från vänner att det inte var några bra tecken. Dom anade ju. Men jag skyddade och försvarade. Förklarade bort mina blåmärken. "Jag gick in i en dörr. Jag ramlade i trappan. Dörren blåste igen på min arm. Jag halkade på en isfläck." Bortförklaringarna var många. Nånstans visste jag redan då att mina vänner inte trodde på mig. Men vad skulle dom säga? Vad skulle dom göra? Beslutet var ju mitt. Bara mitt. Det tog ett tag. Men sen gick jag.

Ingen är gladare än jag över det idag. Nu lever jag ju igen. Nu börjar rädslan släppa. Saknaden kommer inte alls lika ofta. Jag är fortfarande inte arg. Känner inget hat. Vet inte om jag någonsin kommer att göra det. Jag tycker mest synd om honom. Synd om honom att han inte fattar att han förstör. Förstör för sig själv och alla som älskar honom. Jag tycker synd om honom som inte besitter förmågan att känna empati. Inte besitter förmågan att be om ursäkt. Säga förlåt.

Om jag blev ledsen av hans kritik och nedsättande kommentarer så brukade han alltid säga: - " Du kan f*n ALDRIG ta kritik! Du kan ALDRIG erkänna att du gjort fel. Du bara skyller ifrån dig och kommer med bortförklaringar!!"

Rätt intressant. Med tanke på att det var just det enda han gjorde i rätten. Skyllde ifrån sig. Han hade ju inte gjort nånting enligt honom själv. Det var ju lilla farliga jag som var boven. "Jag måste se alldeles förträffligt hotfull ut. Jag med mina 164 cm. Måste ju skrämma sk*ten ur alla stora och starka karlar!"

Nu kan allt bara bli bättre. Nu börjar mitt liv igen. Nu ska jag bli lycklig. Han försvinner längre och längre bort. Suddas ut. Bilden blir mer och mer otydlig. Snart är den nog helt borta. Så småningom får jag nog sova lite också. Slippa mardrömmarna. Det blir bra snart. Hans bild är som ett foto i ett gammalt dammigt album. Blekt och gulnat. Snart är det borta. DÅ är jag hel!

XX förlorade samma sak som jag vann!

Han förlorade mig! Långt innan jag lämnade honom. Han förlorade mig bit för bit. Han förlorade en liten bit av mig för varje elakt ord. Han förlorade en liten bit av mig för varje nedvärderande kommentar. Han förlorade den största biten när han bedrog mig.

Han trodde han vann över mig. Fast allt han gjorde var att stöta mig längre och längre bort. Tills jag inte längre kunde se vägen. Vägen som ledde tillbaka till honom. Det var han som inte ville se. Inte ville känna. Det var han som stängde dörren. Han förgiftade allt det fina. Han förgiftade min kärlek.


Kärlek. Det som är det vackraste man kan ge en annan människa. Jag gav honom mitt allt. Min tid. Min kärlek. Mitt liv. Jag gav av hela mig själv till honom. Gav tills jag var dränerad. Tills jag var tom. Hade inget mer att ge. Kände mig tom. Skadad. Hade djupa sår. Jag älskade honom fortfarande. Men orkade jag fortsätta ge? Ge av mig själv? Jag kämpade och försökte. Men tillslut jagade han bort mig. Tillslut tog han död på allt. Han gjorde det. Inte jag.

Idag är jag inte rädd. Orkar inte vara rädd. Orkar inte sakna. Jag saknar det som inte fanns. Det som aldrig blev. Saknar det jag önskade vi hade.

"Det verkar vara ett himla slöseri med tid att sakna nåt som inte finns. Som ALDRIG fanns!"

Istället tänker jag sakna mina barn när dom inte är hos mig. Jag tänker sakna mina vänner när jag är ifrån dom. Jag ska sakna mammas lasagne! Det är såna saker jag ska sakna. Såna saker som räknas. Som finns. Jag kommer att bli starkare. Jag kommer att kliva ut ur mörkret som en segrare. JAG kommer ha vunnit över monstret. Jag kommer vara lyckligare. Starkare. Extreme makeover!
"Jag lär ju inte få större lökar, men dock ett bättre självförtroende. Det får duga!"

Jag struntar i alla mardrömmar. Dom kan inte stanna kvar för evigt. Dom kan försöka trötta ut mig men jag tänker inte låta dom vinna. Väck mig då! Men jag tänker somna om. Jag är envis och ger mig inte förrän dom fattar att dom inte har en chans.

XX förlorade samma sak som jag vann. Mig!

Skuldkänslorna!

Är det verkligen jag som ska känna skuld? Är det verkligen jag som ska ligga vaken med dåligt samvete och mardrömmar? Nu ska vi se...
Vad har jag att känna skuld över? Att han slog? Att han förnedrade? Nä, det verkar ju onödigt! Dåligt samvete då? Att han sitter inlåst? Är det jag som dömt honom? Jag som väckt åtal? Jag som skrivit lagarna?

Jag har inte ett SK*T att må dåligt över!! Jag ska inte ha dåligt samvete och jag ska sannerligen inte känna nån skuld! Jag har förstått att mina känlsor åker forsränning och att det kommer vara så en tid. Jag har förstått att det kanske kommer fler återfall. Men jag har också förstått att jag inte gjort nåt fel. Mitt största misstag var att släppa in honom i mitt liv!

Hör du det, XX? Jag har gjort ett enda misstag, och det var att lita på dig!

Jag kan inte klandra mig själv för mina känslor. För mina drömmar. Dom är en del av mig. Jag tycker om mig. Jag tycker om min fömåga att älska. Att känna. Jag tycker om min förmåga att visa medkänsla, att känna empati. Det hade inte varit jag annars. Ingen har rätt att ta det ifrån mig!

Idag är jag stark. Idag är jag Pippi Långstrump! Jag vet att mina sämre dagar kommer. Men jag tänker ta vara på dom som är bra! Idag lever jag! Idag vill jag leva. Imorgon är en annan dag.

Jag ska träffa mina barn idag. Mina underbara, busiga små barn. Dom får mig alltid att le. Ingen kan få mig att känna samma kärlek och värme. För dom får jag vara precis den jag är. Jag är den snyggaste och ballaste mamman i världen! "Mamma! Jag gillar dig!", brukar min yngsta säga. Hon säger så mycket skoj den där. Häromdan hade dom suttit vid matbordet hemma hos pappa och pratat. Ämnet "att skaffa barn" kom upp och den äldsta tjejen fick frågan om hon skulle ha barn när hon blir stor. Det skulle hon ju förstås. När frågan sedan skickades vidare till lillasyster så satt hon först och tänkte en stund. Sen sa hon att hon nog inte skulle ha några barn. "Det blir så stressigt på mornarna!"
Om hon bara visste hur rätt hon har! Jag tror dock att det ändrar sig. Hon ska ju ha så många karlar!

En vacker dag ska jag också ha en karl. Det räcker med en för mig del. En bra. Men fram till dess ska jag läka. Bli hel. Känna mig stark varje dag. Jag vet nu. Jag vet att det inte var mitt fel. Kanske upplever skuldkänslorna igen. När jag har en dålig dag. Men då tänker jag påminna mig själv. Påminna mig om allt jag gav honom. Allt jag gjorde för honom. Påminna mig om att det inte var jag som slog. Att det inte var jag som förnedrade. Varje dag ska jag påminna mig själv om att jag förtjänar så mycket bättre!

Jag är inte arg på honom. Jag hatar honom inte. Kanske en dag. Det vet jag inte. Men jag är heller inte arg på mig själv. Det är det viktigaste! Jag tänker vara stolt över mig själv. Har inget att skämmas över. Tänker inte gömma mina känlsor. Känner jag saknad så talar jag om det. Känner jag ilska så gör jag. Inga känlsor är fel. Jag vet det nu. Jag ger inte upp. Aldrig! Jag är inte den svaga!

Idag är jag stark. Idag är jag stolt! Idag är en bra dag. Jag är trött. Sover fortfarande inte. Men det är ok. Jag finns kvar. Jag har mina barn. Mina vänner. Jag orkar vara trött ett tag till. Jag orkar drömma mardrömmar. Dom försvinner tillslut. Dom är bara mardrömmar. Det är inte på riktigt!

Just idag känner jag inga skuldkänslor. Inget dåligt samvete. Idag är en bra dag!

Ännu en sömnlös natt.

Jag vaknade inatt. Som vanligt. Men inatt var det annorlunda. Mitt hjärta slog och jag kunde knappt andas. Kändes som det var nån i lägenheten. Min första tanke var att så snabbt som möjligt nå till mobilen och springa mot dörren. Det gick några sekunder. Tystnad. Jag höll andan. Tänkte. Lyssnade. Då mindes jag. Drömmen. Jag hade träffat XX igen.

Vi träffades ute. Jag var ute med hunden och plötsligt ropar nån mitt namn. Han står en bit bort. Ler. Han har så vackra ögon. Dom glittrade. Jag ryggade tillbaka men han bad mig att inte gå. Han bad mig att bara lyssna lite. Att inte bli rädd. Han skulle inte göra mig illa. Vi pratade. Han tackade mig. Sa att jag fått honom att öppna ögonen. Han frågade om han kunde komma hem till mig samma kväll. Bara för att prata. Jag gick tillslut med på det. Vi bestämde träff och jag åkte och hämtade honom. Bilfärden var lång. Vi pratade hela vägen. Han berättade om tiden inne på anstalt. Att han var en ny människa. Han hade mött många människoöden. Fått perspektiv på saker och ting. Lärt sig av sina misstag. Fått hjälp med sina problem. Nu ville han söka förlåtelse. Han log. Var varm. Och fin. All min kärlek väcktes till liv igen. Han la en hand på mitt ben och det kändes så bekant. Så tryggt. När vi var hemma hann jag inte mer än att låsa upp dörren förrän jag fick en hård knuff i ryggen. Jag ramlade in i hallen och slog pannan i toalettdörren. Vände mig om och tittade frågande upp på honom.

- "Din lilla j*la f*tta! Trodde du verkligen att du skulle lyckas sätta dit mig??
Trodde du att du skulle komma undan? Jag hittar dig alltid!!

Jag hann inte tänka. Första sparken kom. Den träffade mig mitt i magen.
Han slog och han sparkade. Skrek att han skulle dödat mig när han hade chansen. Att han väntat så länge på detta tillfälle. Att han planerat det. Att jag var så j*la korkad som gick på att han fortfarande älskade mig.

- "Hur fan kan man älska en liten h*ra som du? Du är ingenting. Du ska dö!"

Jag skrek och grät. Bad honom sluta. Sa att jag var ledsen för allt. Att jag älskade honom. Att jag gjorde vad som helst bara han slutade. Han ville inte sluta. Han njöt av det. Njöt av att jag bad.

Mina kläder färgades röda av blodet. Det rann ner från mitt ansikte. Jag hade svårt att andas efter sparken i magen. Jag försökte ta mig därifrån. Då tog han tag i mitt hår och dunkade mitt ansikte mot golvet. Han slet mig i mitt hår och kastade mig på rygg. Sen kom handen. Den som alltid kommer. Ett hårt grepp om min hals. Hans ögon var inte längre vackra. Inte längre kärleksfulla. Dom var svarta. Fulla va hat. Han log. Ett elakt leende. Hans sista ord var: "Jag har aldrig älskat dig!" Sen vaknade jag.

Drömmen var så verklig. Jag var så säker på att jag inte var ensam i lägenheten. Att han fortfarande var där. Jag kände mig öm i hela kroppen. Jag skakade. Och grät. Han lurade mig. Och jag gick på det. Det var bara en dröm. Den här gången.

Min ork börjar ta slut. Min fysiska styrka är knapp nu. Han finns kvar. Överallt. Hela hans väsen genomsyrar min tillvaro. Kommer min vardag aldrig kännas trygg och lugn igen?

Jag är så trött. Behöver få vila. Behöver få känna ro. Det måste vända snart. Jag orkar inte så mycket mer nu. Vill inte ha fler vakna nätter. Om det ändå kunde ta slut. Om jag bara kunde få sova. Sluta drömma.
Jag önskar så att mina sömnlösa nätter tog slut.