Hovrättsförhandlingen!

Nu är det gjort. Det är över. Mitt allra starkaste jag vågade inte följa med in i salen. Det var den lilla, rädda, gråtande och darrande jag som gick in istället. Det var frukstansvärt! Värre än den första.

Den här gången behövde jag inte se honom hela tiden. Vi satt inte mitt emot varann. Men jag mötte hans blick utanför. Hans kalla, psykande, hatiska blick. Jag började skaka när jag fick syn på honom. Jag kände hur tårarna brände innanför ögonlocken.

"Inte än! Jag kan inte börja gråta innan det ens har börjat!" Jag försökte ta några djupa andetag. Det var svårt. Jag bara skakade. Kände mig yr. Nu var det dags att gå in. Jag hörde hur hans handfängsel skramlade bakom mig. Jag ville inte titta dit. Ville inte vända mig om. Inte möta hans blick igen.

Ordföranden började, precis som i tingsrätten, med att ropa upp alla närvarande. Sen gick man igenom tingsrättens dom och punkterna som överklagats. Så småningom var det dags för mig att berätta. Igen. Jag ville inte gråta. Men tårarna kom. Jag fick svårt att andas och hjärtat slog så att det gjorde ont i bröstet på mig. Men jag berättade. Jag berättade om första gången han slog. Om första stryptaget. Jag berättade om mina känslor för honom. Varför jag aldrig anmält. Jag berättade om rädslan, om kärleken och om sorgen. Jag berättade allt jag mindes. Allt jag upplevt. Det gjorde ont att minnas. Att återuppleva. Men jag berättade ändå.

Jag skakade hela den dagen. Mitt huvud värkte och jag var trött. Jag fick lyssna på hans lögner. Hans lögner om hur det var jag som var våldsam. Som slängde ner honom i golvet. Om hur hysterisk jag var. Att han bara försökt göra sig fri. Freda sig. Han lät kall. Jag rös.

"Hur kan han säga sådär? Hur kan han medvetet sitta och ljuga? Hur kan han påstå att han någonsin älskat mig?"

Jag grät igen. När jag hörde hans ord grät jag. När jag mindes våra fina stunder grät jag. När jag kände slagen, skräcken och smärtan grät jag. Jag grät när jag tänkte på mina barn. Mina underbara små änglar som fått se. Fått se sin mamma förvandlas från stark och glad till liten och rädd. Fått se sin mamma bli slagen. Sparkad. Strypt. Nedvärderad och förnedrad. Då grät jag.

Jag ville därifrån. Bort från salen. Bort från XX. Jag kände hans närvaro. Han var nära. Men ändå så långt bort. Mitt hjärta slog när jag hörde hans röst. Den där rösten som en gång fick mig trygg. Lycklig. Varm. Den rösten ger mig bara smärta idag.

Jag känner sorg. Djup sorg. Sorg efter det som aldrig fanns. Som jag trodde fanns. Sorg efter det som kunde blivit men aldrig blev. Sorg och saknad efter XX. Den XX jag förälskade mig i. Den XX som älskade mig. Som var kärleksfull och varm. Jag känner saknad efter mig själv. Sorg över att jag är vilse. Inte kan hitta hem. Jag är nånstans därute, utan kompass. Vet inte vilket håll jag skall gå åt. Vilket håll jag ska vända mig åt. Jag vet inte. Jag är vilse. Borttappad.

Förhandlingen var lång. Jag ville bara hem efteråt. Min huvudvärk hade förvandlats till migrän. Jag mådde illa. Satt bara och blundade under bilfärden hem. När jag kom hem la jag mig bara på soffan. Då kom det. Jag fick hjärtklappning. Började må illa. Mycket illa. Mitt huvud höll på att sprängas och jag började skaka och gråta. Kunde inte sluta. Jag hyperventilerade. Hade svårt att få luft. Jag bara grät. Och skakade. Där låg jag ett bra tag. Försökte lugna mig. Hämta andan. Försökte sluta gråta men det gick inte. Jag vet inte hur länge jag låg. Tillslut lyckades jag ta med mig hunden ut till bilen och åkte hem till en väninna. Hon tog mig bara i sin famn. Bäddade ner mig i sin säng. Hon höll om mig hela natten. Strök mig över håret. Lugnande mig när jag drömde mardrömmar. Hon fanns där. Hela tiden. Det var skönt. Tryggt. Jag har inte känt mig så trygg på flera månader. Inte sen jag rymde.Hon fick mig lugn.

Jag har fortfarande huvudvärk. Är fortfarande trött. Ångesten har dämpat sig lite. Men smärtan finns kvar. Saknaden. Jag tänker på XX. Jag vill inte det. Vill bara få glömma. Få sova. Vila.

Nu är det över. Nu blir det inget mer. Nu är det dags för mig att få vila. Få gå vidare. Bearbeta klart. Jag vill bli hel. Stark.
Vill bli lycklig igen!

Jag är en överlevare!!

Klockan är halv sju. Jag har sovit i en och en halv timme inatt. Idag är sista striden. Jag orkar inte vara rädd längre. Jag vill inte! Istället gör jag mig redo för att ge mig in i djungeln. Den snåriga, risiga j*la djungeln. Där ska jag möta farorna. Jag är redo nu.

Har satt på mig mina combat-boots och kamouflagekläder. Har mitt lilla survival-kit redo. Några handgranater. Eldkastare. Halvautomatiska vapen och skavsårsplåster. Jag är redo nu. Jag vet att det lurar många faror i djungeln men jag är inte rädd. Jag är tuff! Det är nog lite G.I Jane över mig idag. Förutom den rakade skallen.

Tänker kämpa på mot monstret. Mot djungelns dolda hemligheter. Jag ska slå mig fram genom snåren. Kommer med all sannolikhet att känna grenarna piska mig i ansiktet. Men vågar. Idag vågar jag. Är beredd nu. Är inte rädd. Jag har ju mina skavsårsplåster.
Jag är en överlevare!!

Imorgon...

Då är det dags. Då möts vi igen. Tiden har stått stilla. Jag har levt i ett töcken. I en overklig verklighet. Men det är MIN verklighet. Imorgon blir det ännu mer verklighet. Min overkliga verklighet blir verklig imorgon. Jag undrar när min verklighet blir normal igen. När jag kan leva som jag vill. Bli lycklig som jag vill. När jag och mina drömmar inte längre är rädda. När vi vågar stå för det vi tror på. Det vi vill. Det blir inte imorgon. Det kommer ta ett tag. Det är en process. Så säger dom. En process som måste få ta sin tid. Jag låter den ta sin tid. Jag väntar. Hoppas. Snart kanske. Snart kanske jag drömmer vackra drömmar igen. Snart kanske jag känner mig lugn och rofylld. Vill inget hellre. Vill slippa smärtan. Sorgen. Saknaden. Den är värst. Den tittar fram då och då. Som för att göra sig påmind. Den vill inte riktigt släppa taget om mig. Den vill finnas kvar. Inte dö. Men det vill jag.

Dom som kan sånt här säger att man ibland kan försöka visualisera sig olika saker. Som att lägga ner de jobbiga tankarna i en låda, stänga locket och låsa. Gömma nyckeln. Min låda håller inte riktigt tätt än. Den är som ett durkslag! Utan lock och nästan ingen botten. Alla tankar sipprar ut och gör sig påminda. Jag försöker bryta mönstret. Tänka på annat. Men vips så är dom tillbaka. Minnena gör samma sak. Dom har etsat sig fast. Ligger som glödande kol på min näthinna. I mitt huvud. Dom bränner och gör ont. Det svider i min själ. Vill så gärna få glömma allt. Jag vet att jag aldrig kommer göra det. Jag kommer kanske kunna leva med mina minnen. För det dom är. Minnen. Dom kommer inte längre vara min verklighet. Dom kommer tillhöra mitt förflutna. En mörk fläck i mitt förflutna. En fläck som inte går att tvätta bort. Som jag måste acceptera.

Jag är rädd att fläcken aldrig kommer att blekna. Att den kommer förgifta mig. Smutsa ner det fina. Det fina som jag önskar hitta nån dag. Är rädd att fläcken ska förstöra. Jag vet inte hur man gör för att bortse från den. Man kan ju inte gärna säga åt den att försvinna. Eller kan man? Kan man visualisera bort den? Lite Vanish Oxy Action och så är fläcken väck? Jag kan ju försöka. Den ska inte få komma emellan mig och livet. Den kommer att finnas där. Men den ska inte få styra. Jag ska fortsätta skrubba och skrubba tills den nästan helt är borta. Sen ställer jag en vas med liljor över den. Vita liljor. Då syns den inte.

Men det är ingen fläck än. Det är ett monster.Nåt som känns. Som gör ont. Nåt som jag måste vinna över. Jag måste först ta död på monstret. Sen skrubba bort blodet efter det. Sen kanske jag kan känna mig helt fri. Sen kan jag befria min själ. Mina drömmar. Mig själv. Då behöver jag inte längre vara en fånge. En fånge i mitt eget liv. Jag behöver inte längre vandra ensam och rädd. Jag kan komma in till dom andra i bubblan. Men jag måste först slåss med monstret.

Imorgon är det dags. Imorgon är sista fighten. Då ska jag möta mina mardrömmars verkliga gestalt. Blicken. Orden. Hatet. Kylan. Men sen är det över. Sen går jag vidare. En dag kvar. Men sen.

Tre dagar kvar!

Lördag! Det betyder att det är tre dagar kvar. Om tre dagar ska jag möta honom igen. Förhoppningsvis för sista gången. Om tre dagar ska jag sitta och berätta allt. Än en gång. För främmande människor. Dom ska lyssna på min historia. Min rädsla. Min smärta. Jag önskar att jag fick behålla den för mig själv. Det gör ont att dra upp det. Speciellt framför honom! Men jag måste!

Idag känner jag inte för att ge upp. Jag är 32 igen. Det är skönt! Jag kan gå på bal på slottet en annan dag. När allt är över. Då ska jag på bal! Men först ska jag klara av det här. Jag ska berätta allt igen. Allt jag upplevt. Allt jag minns. Sen ska jag gå vidare. Leva. Jag vill inte ha mer smärta i mitt liv. Inga fler slag. Inga sparkar. Ingen ska få håna mig. Trycka ner mig. Ingen! Jag är den som ska bestämma. Jag vet själv vad jag vill. Ingen har rätt att bestämma det åt mig! Ingen ska någonsin mer få hota mig till fel beslut. Skrämma mig för sin egen vinnings skull.

En stark människa behöver inte hävda sig. En stark människa stöttar de som är mindre starka. En god människa hjälper. En varm människa älskar. Det är bara svaga, ynkliga människor som måste hävda sig genom att trycka ner andra. Det är bara onda människor som skadar andra. Det är bara känslokalla, empatilösa människor som inte har förmågan att älska. Dessa människor blir aldrig lyckliga. Jag tänker bli lycklig. Jag KOMMER bli lycklig!

Tre dagar kvar. Jag vill inte vara rädd längre. Jag vill vara stark. Jag vill bli mig själv igen! Saknar mig själv. Jag brukade tycka rätt bra om mig själv. Inte när jag märkte att jeansen hade blivit för små. Då kunde jag bli lite småsur på mig själv. Men annars var jag rätt bra kompis med mig själv. Jag var ärlig mot mig själv. Lite väl hård ibland kanske, men av kärlek. Hård men rättvis. Jag visste vad jag själv ville. Försökte uppfylla mina egna drömmar. Jag ställde upp på mig själv. Sen kom XX. Han tog allt ifrån mig. Han tog min vilja. Mina drömmar. Han krossade dom.

Jag trodde det ett tag. Men nu vet jag bättre. Jag vet att mina drömmar bara har gömt sig. Min vilja också. Dom letade sig längst in i mig. Tillsammans med min trasiga själ och mitt sönderslagna hjärta. Där gömde sig viljan och drömmarna. Dom vågade inte ta sig ut. Inte förrän han var borta. Nu börjar dom titta fram lite då och då. Men fösvinner in igen när dom känner sig hotade. Jag tänker inte ge upp på dom. Jag ska ge dom tid. Snart vågar dom visa sig. Snart är vi tillsammans igen. Då är vi hela.

Tre dagar kvar. Jag måste försöka sysslesätta mig med nåt. Inte sitta ensam och grubbla. Tur att jag har mina rövare. Dom tar hand om mig. Dom delar med sig av sin styrka till mig. Jag får luta mig mot dom när jag är mitt i stormen. Dom får mig att känna mig trygg. Dom finns där. Hela tiden. Jag behöver inte vara rädd. Dom är med mig hela vägen. Jag gillar dom. Mina fina rövare!

Tre dagar kvar. Tre. Sen är det över. Sen behöver jag aldrig mer möta honom. Hoppas jag. Tre dagar. Måste samla kraft. Mod. Sista fighten. In i ringen en sista gång.

Tre dagar kvar.

Jag måste läka!

Drömde om honom inatt. Han kom till mig. Han var arg. Det är precis som att drömmarna blir mer och mer intensiva nu när rättegången närmar sig. Han hotar mig. Han slår. Han vill få mig till att ta tillbaka allt. Han försöker skrämma mig. - "Din f*tta! Du vet varför jag är här. Du vet vad du måste göra! Gör du inte som jag säger slår jag ihjäl dig!" Det är ju inte så ovanligt att han är arg. Jag börjar faktiskt tröttna lite på hans dåliga humör nu. Han är ju jämt lika sur. Kan inte va skoj för honom heller. Tänk vad jobbigt. Att vara sådär grinig. Fy vad trist!

Jag vaknade svettig som vanligt efter den där drömmen. Men inte lika rädd som jag brukar. Mest irriterad. Låt mig för f*n få sova! Men han verkar inte fatta det. Tror inte det är plogat riktigt ända fram där! För han envisas med att komma tillbaka hela tiden. Vet inte hur jag ska göra nu faktiskt. De flesta nätter så är jag jätterädd när jag vaknar. Det känns som att han är kvar i rummet. Idag på dagen var det så. Kanske att jag var lite för kaxig när jag vaknade inatt. För han var ännu argare på dan. Då var jag livrädd när jag vaknade. Men nu efteråt minns jag knappt vad han sa. Bara att han hotade. Och slog. Han är så väldigt arg.

Natten till den 26:e juli har jag återupplevt många gånger i mina drömmar. Dom säger att det är ett sätt att bearbeta. Tyckte nog personligen att det räckte med att uppleva det EN gång. Men där drog man tydligen en nitlott. I en del av drömmarna får han tag på mig. Innan jag hinner kasta mig in i bilen. Han fäller mig. Försöker strypa mig. När jag kämpar emot tar han mitt huvud och dunkar det med all sin kraft mot asfalten. Jag vet inte hur många gånger jag har upplevt det nattetid. Även dagtid om jag slumrat till. I några av drömmarna regnar det. Blodet blandas med regnvattnet och rinner ner längs gatan. Ibland regnar det inte alls. Men blodet rinner ändå. Det är mycket blod.

I drömmarna kan jag till och med känna smärtan. Paniken när jag inte får nån luft. Skräcken när jag möter hans hatande blick. Rädslan när jag inser att jag kommer att dö. Chocken när jag inser att han VILL att jag ska dö. Jag är rädd när jag vaknar. Gråter. Då vill jag inte vara ensam. Det gör ont i hela mig.

Jag är så otroligt glad att jag är fri! Jag vet att jag gjorde rätt. För min egen skull. För mina barns. Jag är så glad för det! Men det gör ändå ont. Väldigt ont! Det får ta sin tid. Jag får låta det gå så lång tid som behövs. Det är många sår som ska läkas. Som kommer att börja blöda igen. Men tillslut är allt läkt. Det ska bli skönt. Men det dröjer. Måste ha tålamod. Måste ge det tid. Måste läka.

Det närmar sig midnatt...

Då förvandlas kanske 3-åringen till en 32-åring igen. Droskan blir en pumpa. Hästarna möss. Men resten då? Försvinner skalet på bubblan också? Blir allt som vanligt? Bara för att JAG måste bli det?

"Vad är väl en bal på slottet?"

Tjaa, den är nog f*n så mycket roligare än det här! På en bal finns det massa väluppfostrade karlar. Såna där som öppnar dörrar och beter sig. Dom är alltid snygga också. Prinsar hela bunten. Just nu struttar det runt massa bönor på den där balen. Och jag ligger på alla fyra och mockar sk*t i källaren. Klart som f*n att jag hellre skulle vara DÄR!

Fast just idag skulle jag inte orkat. Idag behövde jag få vara ifred. Bli lämnad med mina tankar och känslor. För mycket att hålla reda på. För mycket att grubbla över. För mycket av allt. Idag ville jag inte prata. Inte med nån. Ville bara få vara ifred. Ville att det skulle respekteras. Det gör det sällan. Alltid nån som inte fattar. Som ringer ändå. Med sina problem. Jag kan inte städa upp nån annans sk*t när jag har fullt upp med mitt mockande! Varför är det så svårt att förstå?
Hur kan man säga det för att folk ska fatta? För att jag ska få lugn och ro? Ska jag behöva bli irriterad och otrevlig? Blir det bättre då? Jag vill inte det. Vill bara bli respekterad. Snälla! Respektera mig. Mina önskemål. Min vilja. Har fått nog av att inte få min vilja hörd!

Jag finns alltid där. Har alltid gjort. För alla. Men min kraft räcker inte till just nu. Den kommer kanske tillbaka. Men just nu finns den inte. Låt mig få isolera mig. Låt mig få läka. Bearbeta. Låt mig få komma när kraften finns. Då kommer jag. Jag lovar!

Det verkar inte som att förtrollningen bryts. Får nog vara liten ett tag till. Ska inte pressa mig. Ett litet steg i taget. En timme i taget. Varje dag räknas. Varje minut är ett steg närmare målet. Målet där jag möts av mig själv. Återförenas med den starka Jag. Den dagen kommer. Men inte idag. Idag ville jag bara vara liten.

Jag är fortfarande liten. Trots att klockan strax är midnatt!

Idag vill jag inte vara vuxen!

Idag vill jag vara tre år. Trotsig. Ligga på golvet. Sparka och gråta och bara vägra! Vägra allt! Vill inte ha ansvar för nåt. Vill inte! Tänker ligga i fosterställning på soffan. Matvägra. Tänker inte alls dammsuga. "För att jag inte har nån lust! Så det så!"

Vill inte vara social. Inte prata. Vill inte låtsas som att allt är bra. Vill inte vara stark. Idag orkar jag inte. Det är inte kul att vara vuxen. Då måste man klara så mycket. Man ska ta ansvar. Man måste. Jag orkar inte. Kraften försvann inatt. Idag är jag Lotta på Bråkmakargatan. Kan allt. Men jag vill inte. Jag tänker rymma hemifrån. Trotsa. Tänker inte alls göra som alla säger. Inte göra det som förväntas av mig. Tänker inte! Vill inte. ORKAR inte!

Var tog kraften vägen? Idag finns den inte. Idag vill jag vara offline. Idag är jag tre år.

"Gör det själv! Tänker jag inte alls det! Kan du va' själv! Dumma dig!"

Jag vill isolera mig från omvärlden. Vill stänga in mig och aldrig komma ut. Lägga mig ner och dö. Dra täcket över huvudet, blunda och bara vara. Igår var jag redo med boxningshandskarna. Idag kan jag inte ens hitta dom i röran. Röran i mitt huvud. För mycket bråte. För många måsten. Vet inte vilken ände jag ska börja rensa i. Känner mig infekterad. Förgiftad.

Jag får inte ge upp. Vill egentligen inte. Men idag går det inte. Idag är kraften helt försvunnen. Den är död. JAG är död. Inombords. Helt tom. Kan inte tänka. VILL inte tänka. Idag tänker jag vara död. Idag tänker jag inte leva. Orkar inte. Idag är en dag som är svart. Kall.

Jag fryser. Idag är det extra kallt och ensamt på utsidan av bubblan. Idag har bubblans skal blivit tjockare. Ogenomträngligt. Idag känns det kört.

"Får inte ge upp. Hur ska jag då lyckas ta mig in? Måste fortsätta kämpa."

Men hur? Jag orkar inte. Kan knappt stå på benen idag. Jag vill sova. Få vila. Få känna mig trygg igen. Men det går ju inte. Tänk om det aldrig går. Tänk om det alltid kommer att vara såhär. Idag känner jag ingen ilska. Bara tomhet. Likgiltighet. Likgiltighet inför mig själv. Min spegelbild blir mer och mer suddig. Snart syns jag nog inte mer. Snart finns jag inte.

Jag tittar in i bubblan. Ropar på hjälp. Skriker och gråter. Ingen hör. Ingen ser. Dom skrattar därinne. Har det bra. Dom är lyckliga. Dom har varann. Det är ingen idé. Jag torkar mina tårar. Vänder mig om och går sakta därifrån. Ingen såg mig. Ingen hörde. Det är bara jag nu. Jag och mina små. Vi går nu. Kanske kommer tillbaka en annan dag. Men idag är det ingen idé att försöka komma in. Jag måste hitta rätt verktyg. Får försöka ta mig in en annan dag.

Idag orkar jag inte. Just idag ger jag upp. Idag vill jag vara liten och tyst.

Idag vill jag inte vara vuxen!